Morgongåvan

Jag tänkte att det kunde vara på sin plats att börja berätta lite mer om olika detaljer från bröllopet. Jag tycker att morgongåva är en fin tradition men för att passa oss så krävdes det vissa modifikationer. T.ex. att det skulle vara jag som var den som gav morgongåvan. Jag hade köpt ett kort där jag försökte formulera mina tankar och känslor som inte riktigt passade sig att framföra i mitt tal men sedan så ville jag ge en gåva som var lite mer personlig. David har länge talat om att han skulle vilja ha en fin klocka för lite mer uppklädda tillfällen och redan under vintern 2013 började jag mitt sökande efter den perfekta klockan. Jag insåg ganska snabbt att det här ju var en hel vetenskap och mailade därför några olika klockofiler (urmakare som tycktes ha specialiserat sig på 1930-1960-tal) för att få information om olika märken och extra bra årgångar. I mitt letande så kändes det som att jag finkammade halva etsy och ett gäng klockforum utan någon lycka. Jag lät David tycka till om några klockor i början för att få en bild av ungefär vad han kunde tänkas uppskatta och jag tror faktiskt uppriktigt att han inte riktigt fattade vad som var i görningen. Trots ett idogt letande tog det över ett år innan jag fann en klocka som tycktes ha alla rätta element. Dessutom på en butik i Stockholm. Utmärkt tänkte jag och köpte den. Klockan är från 1952 och uret är i guld. Dessutom så var baksidan av uret helt tomt vilket gjorde att det var möjligt att låta gravera in en text på baksidan som en liten påminnelse. Jag lyckades på något underligt sätt gömma den i många månader och dessutom genom en flytt. Jag kände att jag ville att han skulle få en present som var riktigt fin eftersom min förlovningsring säkert kostade det fyrdubbla mot hans. Jag bad därför David om att inte köpa något till mig för att det på något sätt skulle kännas mer rättvist. Jag skulle ju dessutom ha en vigselring också, min mammas gamla förvisso, men vi gjorde om den lite. Innan så hade den sju små diamanter och vi valde då att lägga till ytterligare sju stycken.

Dessutom önskade jag få till någon present som skulle gynna oss båda och hylla vårt äktenskap så jag gav honom en flaska Champagne att dricka på vår första bröllopsdag och en flaska rödvin som ska lagras i 5 år och då drickas upp på vår bröllopsdag 2020. Lite klyschiga presenter kanske men ändå en trevliga tyckte jag.

Trots att jag var tydlig med att jag inte önskade mig något så hade David köpt en klocka till mig. Great minds think alike. Jag som aldrig brukar bära klocka insåg snabbt att det är för att jag aldrig hittat en riktig Linnklocka. Tydligen så hade min man sådana skills att han känner mig bättre än vad jag själv gör på den fronten. Klockan passar väldigt fint till mina ringar.

IMG_0477 IMG_0489 IMG_0490 IMG_0496IMG_0503

Advertisements

Att vara så oerhört trött

Lika bra att varna på förhand för supertrist inlägg men jag känner att jag måste få ur mig lite frustration och tänkte att det kanske hjälper att skriva några rader. Just nu slits jag mellan känslan att jag borde vara tacksam för det jag har (Rut, min man, att vara nygift, få vara hemma med mitt barn som är frisk och välmående, bröllopsresan, att jag hade möjlighet att resa till Berlin o.s.v.) men att samtidigt tycka väldigt synd om mig själv och känna mig oerhört sliten och trött. Jag har så ont och det känns som att det bara tillkommer fler och fler svårigheter fast jag försöker göra vad jag förmår. Det går ju alltid att göra mer och jag är så innerligt trött på känslan av beroende, att inte orka/kunna göra vad som behövs och vad jag vill.

Jag har haft problem med ett knä som luxerar i tid och otid sedan jag var tolv år gammal. Det har inträffat mellan 7 och 9 gånger sedan dess och det gör att jag går lite haltande och att jag ibland har ont/känner starkt obehag samt att jag är väldigt rädd och inte litar på mitt knä.Visst gör det väldigt ont när knät hoppar ur led men den värsta känslan för mig är oron och ångesten som väcks många gånger dagligen när jag inte har tilltro till att knät håller. Jag är rädd när jag går i trappor, när jag duschar, när jag går nerför, när jag bär Rut, när det är blött eller isigt ute, när jag går fort, när jag dansar, när det är kuperat, när jag klättrar upp på en pall för att hämta något på en hylla högt upp… Ja, ni förstår, i många vardagliga situationer.

Smärtan från själva luxerandet i sig går över på ett par dagar men ibland har det fått riktigt otäcka konsekvenser så som att jag har brutit fotleden eftersom det blev en konstig belastning. Senast inträffade en luxation i en helt vanlig rörelse och det gjorde mig än räddare. Jag har under sommaren genomfört en utredning för att se vilken typ av operation som skulle kunna hjälpa mitt knä och jag väntar fortfarande på besked om detta. Sedan april så har jag gått i sjukgymnastik två gånger i veckan för att stärka upp knät. Övningarna är ganska tuffa och fokuserade på just alla muskler runt knät.

Andra saker som har påverkat mig det senaste året är besvär med en hälsporre vilken gick från att vara en prick under hälen som kändes som att gå på en liten sten till att ibland göra så fruktansvärt ont i hela senan i hålfoten och i stora delar av hälen. Detta har jag försökt motverka med hjälp av att stretcha foten, ha hälinlägg och bara använda bra (men inte så snygga) skor. Tyvärr blir det aldrig helt bra utan är enbart mer eller mindre besvärande. Det gör att jag inte kan gå och stå för mycket och om jag går en mil så får jag väldigt ont natten därpå. Självklart så går jag ändå men det drar ju ner mitt allmäntillstånd eftersom det tar på krafterna att ha ont och det är jobbigt när jag går upp på natten för att fixa mat till Rut eller byta blöja. Eftersom mitt andra ben är påverkat av knät och stelhet i fotleden efter benbrott så känner jag mig ganska mycket som en zombie som släpar sig fram på nätterna.

Som om det inte var nog med allt detta så har medicinen för hypotyreosen jobbiga biverkningar (yrsel, hjärtklappning, obehagskänslor) och en gång så förlorade jag även synförmågan en microsekund men eftersom det var medan jag körde bil så blev jag lite rädd för även en så enkel sak som bilkörning. När Rut föddes körde jag själv med henne till Hultsfred flera gånger men nu vågar jag bara köra på max 70-vägar och undviker bilkörning så mycket det går. Under graviditeten så hade jag stora besvär av foglossning och även om det värsta gick över direkt då Rut föddes så var ca 20% av besvären kvar under lång tid. Det händer at jag fortfarande besväras av att det känns som att höfterna är rörligare än vad som känns bra plus kan göra lite ont. Detta i kombination med min haltande gång, många lyft av ganska tung bebis och mitt övriga allmäntillstånd har nu lett till att jag har fått både ryggskott och ischias. Jag börjar bli uppgiven på något vis. Jag känner mig ledsen och nedstämd och så oerhört trött. Självklart så njuter jag av allt gott och underbart som sker under det här året och är som jag tidigare skrev tacksam för mycket i mitt liv men jag är ändå utmattad och håglös och missmodig. Jag försöker göra så gott jag kan med att manövrera mellan möten med dietister, läkare, utredningar, kiropraktorer, göra min sjukgymnastik, gå igenom medicinhöjningar, ha ont ont ont, vara en bra mamma till Rut, inte vara en usel och arg fru men jag vet inte hur mycket mer jag klarar av faktiskt. Jag börjar känna att jag inte har det i mig längre att orka göra allt som jag ska.

4 dagar i Berlin

I torsdags så bar det av mot Berlin tillsammans med tre av mina fina kollegor. Planen var att krama det sista ur sommaren och det lyckades vi bra med. Trots några små regnskurar så var det varmt och gött och vi lyckades både bruncha och öla utomhus. Så pass att jag lyckades bränna mig en smula i ansiktet. Trots att några av oss hade besökt Berlin både en och tre gånger tidigare så hade vi vissa smärre missöden när det gällde att bedöma vart vi var och vart vi skulle. Mycket promenerande blev det men till fots är ju det bästa sättet att uppleva en stad på och det fanns mycket att fästa blicken på längs vägen.

2015-09-17 16.48.17-1 2015-09-17 23.53.46-1 2015-09-17 18.54.14

Är tre kartläsare bättre än en? Oklart, men vi tog oss trots allt fram till slut och fann flera mysiga barer.

IMG_0366IMG_0368

2015-09-17 21.39.39 2015-09-17 22.37.40 2015-09-17 23.59.28-1

Alla barer var inte lika mysiga men behöver en förfriskas och är i bra sällskap så kan det funka även med en heeelt tom bar. Drinkarna här var väldigt välgjorda så det var ändå värt att stanna en liten stund.

IMG_03712015-09-18 11.06.45-1 2015-09-18 12.10.26 2015-09-18 12.31.06 HDR 2015-09-18 13.29.14 2015-09-18 15.10.25 HDR-1 2015-09-18 15.11.01 HDR-1 2015-09-18 15.18.09 2015-09-18 15.30.29 2015-09-18 15.49.37-1 2015-09-18 16.36.08-2

För att klara av att gå så mycket med alla mina olika smärtor (lite sviter av foglossning, knäproblem, hälsporre, ont i ryggen och min knäppa fotled samt lite annat diverse) så behöver det både stretchas i tid och otid samt ha benen på en stol i 90-graders vinkel. Jag misstänker att C blev ganska förvånad när hon fann en stol i min säng en kväll.

2015-09-19 10.51.35 2015-09-19 11.20.45 2015-09-19 11.53.06-1 2015-09-19 11.53.30 2015-09-19 13.18.50 HDR-1 2015-09-20 01.12.58 2015-09-20 01.13.46-1 2015-09-20 01.14.08

Jag är mäkta imponerad av mig själv då jag lyckades klubba till klockan åtta på morgonen. Än finns det liv kvar i den här gamla småbarnsmamman. Kanske är det det senaste årets vakennätter som gjort mig tålig för sådant. Det var en supermysig lokal och så himla roligt att utforska alla vrår av denna eminenta nattklubb.

2015-09-20 02.32.46 2015-09-20 02.45.00 2015-09-20 03.27.13 2015-09-20 03.34.23-1

Vi lyckades även besöka ett gäng marknader även om det inte blev så många inköp. En tygpåse och ett par skor för min del under hela vistelsen. Både mat och öl var betydligt dyrare än vad jag trodde.

IMG_0443IMG_04232015-09-20 16.09.41

2015-09-20 16.19.50    IMG_0385 IMG_0386 IMG_0387  IMG_0430 IMG_0441  IMG_0444 IMG_0445 IMG_0455 IMG_0458 IMG_0467 IMG_0468

Berlin

Om fem dagar bär det av till Berlin. Jag firar och peppar igång genom att kika på hur det såg ut en annan gång när jag var där. Många år har förflutit sedan dess och då var det med en analog kamera. Jag undrar om det ens gick att fota med mobilen på den tiden? Högst oklart.

19868_265803496387_6524790_n 2015-09-13 00.56.35

1934170_12577641387_3817_n 1934170_12577651387_4699_n

Matilda försökte tutta eld på lite Absinth och det var nog gothklubbarna som vi ägnade oss åt mest. Men vi såg åtminstone muren och förintelsemonumentet, det har vi bildbevis på. Vi bodde på ett sjavigt hostel med ca 12 skumgummimadrasser på golvet och en toalett (så som jag minns det i.a.f). När vi skulle åka hem missade vi vår buss (jag skyller fortfarande på Matilda för detta) och vi hade exakt 0 kronor på fickan efter ett desperat samtal till min mamma från en telefonkiosk. Efter några timmar fick vi gråtandes skjuts med en godhjärtad chaufför till Köpenhamn och sedan fick vi upprepa vår snyfthistoria och hamnade då på en buss som tog oss till Göteborg. Rätt land tänkte vi och var mycket nöjda med resultatet. När vi väl kom fram så hade pengarna som min mamma satte in kommit in på kontot och vi kunde betala för den sista delen av resan mot Stockholm nästan två dygn senare. Om Rut på något som helst vis tror eller får för sig att hon ska resa utomlands på egen hand innan hon fyller 25 så kan jag meddela att så blir inte fallet oavsett om ALLA andra får det och hon råkar vara myndig o.s.v. Jag är helt enkelt inte tillräckligt stresstålig för den typen av samtal som jag själv brukade ringa till min egen mamma.

Små strapatser

2015-09-11 09.23.18

Dagen inleddes med att leka med alla skojiga gosedjur och göra ljud till varje. När jag gör före kan Rutis härma vissa ljud, t.ex. grymta som en gris. Hon hade på sig ett par rosa glitterbyxor som hon fick av C när hon var nyfödd, numer servar dom som shorts.

2015-09-11 11.56.15

Efter en välbehövlig powernap och Rutans första pastalunch (hon åt ca en tortiglioni och fyra skalade sojabönor) så begav vi oss mot Rågsved där vi köpte goda spenat- och fetaostpiroger och mötte upp S. Vi skulle nämligen på grafittipromenad i industriområdet.

2015-09-11 12.47.43-1

Där var den ena målningen än mer fantastisk än nästa.2015-09-11 12.50.06 2015-09-11 12.52.39 HDR 2015-09-11 13.00.06 HDR 2015-09-11 13.01.07 2015-09-11 13.02.28 HDR

Jag lyckades få en favorit bland alla, nämligen Linus Lundin

2015-09-11 13.02.55 HDR 2015-09-11 13.08.00 2015-09-11 13.08.19 2015-09-11 13.16.10-1

Dagen avslutades med att jag och Rutan åkte till Tanto och gav vårt stöd till mitt jobb när de försökte klå alla andra enheter i brännboll.

Om fina kläder och att bo på landet

Bebisbonanza! Jag är ju såklart partisk men hon e ju gullig den här ungen:) Det är dessutom väldigt roligt att hon har växt i några av dom allra finaste kläderna som jag har hittat på loppisar.

2015-09-09 14.00.57

Som den här klänningen t.ex. Den har utsökta detaljer och påminner lite om en broderad finduk.

2015-09-09 14.00.47IMG_0298

Min gamla kofta från när jag var bebis.

2015-09-04 11.56.25

Och den här urgulliga tröjan med matchande hätta<3

2015-09-04 11.55.242015-09-03 09.37.022015-09-03 09.36.432015-09-02 14.10.30

Den här klänningen är i två delar, en långärmad klänning (nedan) och ett förkläde (ovan) som kan användas separat. Döm min förvåning när jag fick hem dom i brevlådan och det visade sig att dom var från polarn och pyret.Jag hittade dom på en instagramloppis via ett tips av en vän. Bra tipsat!

2015-09-06 16.04.272015-09-06 16.00.37-1

Vi har försökt återanvända en del saker från bröllopet så vimplarna, några pompoms och ett gäng blommor har fått flytta in i sovrummet.

2015-09-04 17.41.42-12015-09-07 00.47.39

När vi reser till Bali så ska några av Rutans favoriter möta upp oss och det här behövde ju planeras. M reser ner ett par veckor innan vi åker och ska möta upp oss i Sanur och sedan följa med till Ubud. En annan vän kommer resa dagen innan oss och sedan hänga med oss i Sanur, Ubud och i Karangansem under två veckor. Det här behövde ju såklart planeras så vi bjöd in till middag för att spåna idéer och boka in att de hänger på samma hotell som oss. Jäklar vad härligt det ska bli.

2015-09-03 12.29.49-1

Jag har förvisso känt att vi numer bor en bit från stan men efter det här så får jag ju nästan säga att vi bor på landet om någon frågar. Jag gillar verkligen vårt närområde och det växer på mig för varje dag som går faktiskt. Det här känns som en bra plats att växa upp på med så mycket närhet till djur och natur men “bara” 10 minuter med tunnelbanan för att komma innanför tullarna.

Konsert och att lära sig nya ord

Det är inte så ofta som jag kommer iväg på konserter numer men igår så skulle jag och min vän T se God is an astronaut på Södra teatern. Först skulle jag dock förbi BVC och bl.a. väga och mäta lillan. Senast vi var där i det syftet var innan sommaren så jag var mycket nyfiken på hur mycket jag konkar omkring på om dagarna. Nästan 10.3 kg visade det sig. Sköterskan tycktes dessutom vara impad över att Rut kan så många ord. De senaste i ordningen är tack som hon började säga i en lek tillsammans med vår vän M och igår och idag så har hon sagt trä ganska många gånger och något som låter lite lite som planka. Kan tyckas märkligt kanske men vi har en träplanka bakom soffan i vardagsrummet som Rut står och pillar på många gånger varje dag så jag säger förmodligen träplanka oftare än t.ex lampa. Efter lite diskussioner på BVC om att tidigarelägga några vaccinationer inför resan så begav vi oss mot stan för att inmundiga crêpes. T mötte upp oss och sedan tog vi (förmodligen) sommarens sista uteserveringsöl och såg solen gå ner. Fint vare.

2015-09-09 19.04.432015-09-09 19.04.41

Rutan hade mössfrisyr dagen till ära och åt sina livs första crêpessmulor.

IMG_0291[1]

IMG_0297

2015-09-09 20.21.42-12015-09-09 22.04.23-1 2015-09-09 22.47.50-1 IMG_0296

Spelningen var bra och jag var pepp. När jag sedan skulle bege mig hemåt så visade det sig att tunnelbanan hade stängt. Vafalls tänkte jag, som inte vart ute efter kl 01.00 en vardag på flera år, och fick snopet ta en taxi hem.

Riskerna med att resa

Världen är fantastisk, vacker och förundrande men samtidigt så farlig och otäck. Sedan vi fick Rut så känner jag att jag har blivit hudlös. Jag är inte längre rationell eller sådär avslappnat cool som jag hade trott. Vi håller för närvarande på och rodda lite med vår bröllopsresa. Med tanke på den senaste tidens bombningar/granatincideneter i Bangkok så känner jag ett stort obehag inför att ta med mitt barn till en plats där det faktiskt förekommer att folk blir sprängda i luften. Dessutom väldigt nära det hotell som vi hade bokat. Det är även så att det förekommer kubmaneter i vattnet runt flera av de platser i Thailand där vi har bokat boende. Det är en superfarlig dödlig manet som kan vistas i relativt grunt vatten och som har långa tentakler. Obehaget! Hua. Förhoppningsvis så har stränderna nät som gör att vilka otäckheter som helst inte kan ta sig igenom. En del av mig tycker att jag själv är lite töntig som blir så påverkad och känner så stort obehag inför dom här sakerna och en annan del av mig känner mig som en urusel mamma som låter min egen lättja och reslust eventuellt utsätta Rut för fara. Men nu undersöker vi möjligheterna att skippa Bangkok helt och vi får väl vara extremt försiktiga när vi badar helt enkelt. Jag känner  mig inte alls lika orolig inför Bali eller Singapore dock. Kanske kommer all den här rädslan inför sjukdomar, naturkatastrofer, farliga djur, trafik och terrordåd av att det händer väldigt mycket otäckt i världen just nu men även att jag faktiskt har råkat ut för en hel del på mina tidigare resor. Värst för mig personligen är att jag i djungeln i Bolivia lyckades bryta benet/fotleden på tre ställen och inte fick halvriktig sjukhusvård förrän ett dygn senare och lite mer ordentlig vård efter ytterligare några dagar. Behövde även åka långt i skumpig jeep utan smärtlindring, de försökte få benet på plats utan smärtlindring o.s.v. Tre veckor senare när jag väl var tillbaks i Sverige så var jag iallafall tvungen att operera då benet läkte ihop helt fel. Jag är medveten om att vi inte kan skydda Rut från allsköns faror men i den mån vi kan anpassa resan utifrån hennes behov och förutsättningar samt min nya oroliga sida så vill jag göra det.

1916571_186918081387_5416101_n

När min fot såg ut såhär bad de mig att testa att gå (?!)

1919325_201579211387_8053669_n

Här tror läkarna att de tre benbrotten är en stukning (?!)

1916571_186799706387_1081036_n

Här har de gipsat mig fel men denna gång fick jag iaf bedövning:)1916571_186918041387_1286491_n  1916571_187856526387_1985414_n

Häng i familjens trädgård där jag bodde i tre veckor efter benbrottet.

10391782_234583486387_4776072_n

IMG_1133

IMG_1148

Det till vänster var rummet där jag fick bo och det till höger är köket.

Igår hade jag en härlig dag med Monkan och Rutan på stan. Vi drog runt och styrde kosan dit där andan föll på. Men inombords pågick en kamp i att försöka trycka undan det där pockande obehaget. Grymheten. Rädslan. Ovissheten och orättvisan. Å ena sidan strosade vi gatan fram, tog en god kopp kaffe och köpte en korg att ha leksaker i.  På vägen passerade vi många utsträckta händer, leende munnar och ledsna ögon. Igår flörtade Rut med alla vi passerade. Så urskiljningslöst. Så avväpnande att jag dras med. Jag hamnar i samtal där den som jag först dömer ut som “lite väl vinglig sådär innan lunch” berättar att hans dotter minsann var ännu tjockare och hon är väl dryga halvåret den här gobiten och åh, så fin hon är. Rut solar sig i glansen. Kvinnan på trottoaren utanför Ica fnissar till förtjust när hon får ett av Ruts leenden och jag tänker att just idag så kanske jag borde… men sedan är stunden förbi och vi skyndar vidare mot tunnelbanan. Jag känner mig som en hycklare. Konsten är inte att inte hysa fördomar utan att frånta dem dess makt. Skapa kategorier med fler undantag än regler. Detta är ett aktivt val som går att göra varje dag, hela tiden. Men jag är rädd. Jag är rädd för den värld som vi lever i just nu (och har gjort hela tiden) och jag är rädd för vad den gör med mig. Att min rygg är skuldtyngd och böjd. Att jag tillslut inte ska orka bry mig för att det gör så ont.