Kontraster

Idag har vi bara hängt här på det mysiga hotellet och på stranden. Vi har turats om att snorkla och bada med Rut och haft det allmänt gött. Jag har hittills sett mer än 50 olika fiskar och den ena är än mer färgglad och ljuvlig än den andra. Det finns även en del större fiskar men varken jag eller David har mött någon större än en halvmeter än så länge.

Enda nackdelen med det här stället är att det är fruktansvärt mycket mygg. Även på dagen (t.o.m. i vattnet när en badar) samlas de i horder som inte vill något hellre än att sätta snabeln i en och sprida en massa otäcka sjukdomar. Jag och David som använder myggmedel har klarat oss ganska bra men stackars Rut har fått 5 stora myggbett. Jag tycker så synd om henne även om hon inte uppvisar några som helst tecken på att besväras av dem, hon varken kliar sig eller gnäller. Idag på standen så somnade hon i skuggan i bara blöjan medan David var iväg för att fixa välling. Eftersom det fläktade och såg så skönt ut så lät vi henne sova vidare utan att väcka henne för välling eller för att sätta på uv-dräkten. När det började bli kväll så upptäckte vi att hon har bränt sig på ena kinden och magen. Antagligen så har solstrålarna reflekterats i vattnet och åstadkommit detta. Jag fick så sjukt dåligt föräldrasamvete. Vi har generellt vart väldigt noga med uv-dräkt, smörjt in henne på vissa kroppsdelar med en specialmousse som ska vara ok även för väldigt små barn och hon är i princip alltid i skugga i sin vagn, ett parasoll eller i sitt strandtält. Ja, vi får väl se det som att vi har lärt oss en läxa och aldrig mer låta henne vara utan heltäckande kläder på dagtid helt enkelt. Men det känns inget vidare.

Det är ju ganska många saker som känns så självklart hemma i Sverige gällande hur en är med barn som ställs på sin spets här. Det förekommer flera gånger varje dag att folk vill gulla med Rut och ta kort tillsammans med henne. I Sverige så är det ju väldigt noga att en frågar föräldrarna om en får ta en bild med deras barn. Det är även vanligt att folk vill bjuda Rut på allsköns godsaker (sånt som innehåller salt, socker och honung) och vi får stoppa det hela och framstå som ganska knäppa som inte låter vårt barn äta glass, kakor, vissa bröd, stora bitar av saker eller godis. Även de “leksaker” som hon erbjuds känns ofta väldigt tvivelaktiga för mig. Det kan vara allt från någons mobiltelefon (på egen risk säger jag då) , nycklar (hej bakteriefest tänker jag, blää) till väldigt små grejer (t.ex. blomblad som hon direkt vill äta upp, hjälp!).

Det har även blivit väldigt tydligt för mig i hur extremt stor utställning jag hyssjar, ursäktar och varnar för hur Rut kan vara. När någon tar henne så säger jag oftst att hon kan vara hårdhänt, att hon nyps och drar i håret. Nästan alltid så ser vederbörande förvirrad ut och säger jaaa… hon är ju ett barn!? I situationer där vi i Sverige hade fått ett ont öga av minst 5 andra restauranggäster, som när Rut är missnöjd och låter högt (inte skriker utan mer sjunger eller testar rösten) eller bara nöjer sig med att hålla oss i händerna och gå varv efter varv, så ler personer här, kommer fram och erbjuder sig att gå runt lite med henne eller bara rycker på axlarna och visar att de vet hur det kan vara ungefär. Det känns på något underligt vis som att Ruts väl och ve är ett kollektivt ansvar här där alla hjälper till medan hemma så hade vi kastat i oss maten och sedan hade en av oss gått ut från restaurangen med henne och väntat.

Jag har hittills under resan inte en enda gång känt mig dömd eller bedömd i mitt föräldraskap av någon annan (bortsett från att många tycker att det är konstigt att hon inte får äta socker o.s.v och att vi inte har rakat av henne håret) medan det Sverige förekom nästan dagligen. Många var de som tog sig friheten att uttrcka en åsikt på tunnelbanan, i parken, på affären eller på ett cafe. Jag har inte insett förrän nu hur utmattade det är och vilken energitjyv det har blivit i vardagen. Hur mycket jag har anpassat mitt föräldraskap på offentliga arenor efter detta. Nu, redan efter två veckor, så börjar jag varva ner i mina tankar om min egen föräldraprestation. Hon är oftast glad och mår oftast bra. Det är mer än tillräckligt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s