En helg i skärgården

Det visade sig att helgen blev toppen. Vädret var fantastiskt, det var tillräckligt varmt i vattnet för att faktiskt kunna bada en stund (dessutom har de en uppvärmd bubbelpool om en nu skulle råka bli lite väl nerkyld), maten var god, barnen kunde bitvis leka och ha roligt med varandra  och vi fick en chans att tanka riktig skärgårdssommar. Jag var visserligen inte så aktiv men det kändes helt okej att gå undan en stund då och då och att inte vara den som bidrog så mycket till det gemensamma.

Ambivalens 

Små saker och beslut blir numer ganska stora för mig. I helgen så är vi utbjudna till Davids kusiners landställe i skärgården och jag har velat hela veckan om huruvida jag vill/orkar följa med. Kruxet var att jag inte är så sugen på att vara hemma själv heller eftersom jag börjar bli ganska beroende av hjälp. Jag har två par skor som jag får på mig utan att det gör ont att ta på dem varav det ena paret är foppatofflor och det andra flipflop vilket jag kanske inte vill gå runt i hela helgen. Jag har även svårt att få fram saker som är i skåp högt upp eller långt ner. Kort sagt så är jag mer beroende av David än vad jag önskar tillstå. Även psykologiskt då det är skönt att ha någon som har lite koll på mig och hur jag mår. Ibland när jag får väldigt ont och blir lite orolig och rädd att något är fel så är det skönt att han alltid är nära till hands. Det som har talat mot att resa är väl främst bristen på bekvämlighet och den sociala biten. Jag vet inte om jag kommer kunna gå undan när jag behöver det eller om jag bara kommer känna mig lat och till besvär. Hur som helst så har jag nog bestämt mig för att följa med och alla argument till trots så tror jag att det kan bli en mysig helg. Framförallt för Rut som får leka med sina sysslingar. 

Ajaj

Just nu halvsitter jag i min säng och tycker synd om mig själv p.g.a foglossning. Det gör ont som tusan och jag lyckas inte hitta någon bekväm ställning. Men jag antar att jag får skylla mig själv då jag spenderade dagen på en filt på marken. Först hängde vi vid en badplats tillsammans med ett gäng vänner och sedan begav jag mig till Tanto för ännu mer filthäng med några andra vänner. Därefter satt jag på en väldigt obekväm träbänk på en bar i några timmar. Det gör lite för ont för att jag ska lyckas avleda mig själv och tänka på något annat. Från och med nu får det bli en aktivitet/dag och inte så mycket sittande på marken.

Att sluta med välling på natten

Rut är ju 1,5 år nu och våra stora satsningar inför tvillingarnas ankomst har vart att Rut ska sova hela nätter i egen säng i sitt eget rum utan nattvälling samt potträning. Det sistnämnda la vi ner efter att Rut inte riktigt tycks ha en känsla för att söka upp pottan. Vi hyste en förhoppning om att vi skulle få till det på landet där hon kunde springa runt naken/ med små lättvättade underbyxor men det slutade med att hon går mer sällan på pottan nu än innan semestern.

Det stora projektet nu är därför att sluta med hennes största trygghet, d.v.s flaskan på natten. Rut använder varken napp eller tumme så flaskan har blivit hennes snutte. Vi har bestämt att hon kan få välling två ggr/dag, när hos ska sova middag och när hon ska somna för kvällen. När hon äter mer välling än så vill hon inte ha riktig mat dagtid. Vällingflaskan tycks representera lugn och mys för henne och detta vill vi ju såklart ersätta med något annat bra, kramar och gos? Även om jag intelektuellt vet att det inte är bra för henne så är det väldigt kämpigt att inte ge sitt barn mat när hon ber om det. Det är bland det svåraste vi har gjort i vårt föräldraskap hittills. Hon skriker i högan sky flera gånger varje natt. Inatt började det kl 00.00, fortsatte kl 02.00, igen kl 04.00 och den sista gången så skrek hon som om vi hade skadat henne på något sätt väldigt länge. Då valde vi att söva om henne i vår egen säng för att iaf erbjuda vår närhet. Vi kan inte ha det såhär när tvillingarna kommer, det är oerhört energikrävande och psykiskt påfrestande. Jag känner mig usel även om jag vet att det är bäst för henne och oss i längden.

Vi har en madrass i Ruts rum så vi ska kunna söva om henne i hennes egen säng så hon ska känna sig trygg men jag kan knappt komma ner och upp från madrassen så det blir mest David som får ta den biten. Det betyder att jag går upp med henne tidigt istället men samtidigt vaknar varje skriksession under natten. Vi börjar båda bli trötta och jag skulle behöva få sova lite mer sammanhängande om jag ska palla med en utdragen förlossning (måste iofs ändå upp och kissa ofta under nätterna).

Gravid med tvillingar vecka 31

Jag måste erkänna att det börjar kännas trångt i magen som nu är lika stor som när Rut föddes. Oavsett magens storlek så är det främst en känsla av att jag själv snart inte får plats. Magsäcken, lungorna och urinblåsan känns mest utsatta och jäklar vad magen är i vägen hela tiden. Det är svårt att hitta bekväma positioner som funkar några längre stunder. Trots detta så är min känsla just nu att jag fortfarande mår mycket bättre än under min förra graviditet. Framförallt så är det foglossningen som inte är fullt lika besvärande och kanske blir det lite mindre jobbigt denna gång eftersom jag var beredd på att det kunde bli riktigt riktigt tufft. Förra gången så hade jag noll koll cocosboll och trodde kanske mest att jag skulle skrida runt och stråla. Not so much. Sedan har vi ju inte gått in i den där riktiga väntan ännu. Jag skulle föredra och önska att de håller sig inne i magen i några veckor till, tills vi har passerat 34+0 åtminstone. Därefter tror jag att den där lite mer plågsamma väntan/längtan kommer infinna sig. Det är en väldigt dubbel känsla det här med att önska att de snart kommer ut samtidigt som deras hälsa naturligtvis måste komma i första rummet. Det är ungefär två veckor kvar till nästa ultraljud och besök hos min BM vilket ju är nästa stora grej som vi ser fram mot. Vi är färdiga med det mesta här hemma även om vi planerar för en rekorderlig storstädning någon dag och sovrummet ska ju ska tapetseras. I övrigt försöker vi fördriva dagarna med att träffa vänner och en del Rutanpassade aktiviteter. Nästa måndag firar vi vår första bröllopsdag även om vi egentligen hade tänkt att fira den 22 augusti (vilket var dagen för själva bröllopet). Den 1a augusti var det endast en vigsel i all enkelhet. I år passar det dock bättre att förlägga firandet på det tidigare datumet eftersom vi inte vet om tvillingarna hinner komma till den 22 eller om de fortfarande är kvar i magen så vet vi inte hur jag kommer må. Jag tar ansvar för planering av själva dagen och David har planerat kvällen. Min del innefattar att min pappa ska vara barnvakt och att vi besöker Centralbadet där jag tänkte unna mig en pedikyr och David får en massage. Det ska bli så skönt att bara bada (vara tyngdlös), ta det lugnt och bli lite ompysslad.

Veckans symptom:

  • Halsbränna
  • En del foglossning (främst när jag ligger ner)
  • Tryck neråt när jag går/står
  • Mycket sammandragningar
  • En hel del rörelser i magen som ibland faktiskt gör lite ont.
  • Svårt att andas ordentligt och jag får ofta en känsla av att jag har mjölksyra i armar och ben av extremt minimal ansträngning i samband med känslan av att inte få tillräckligt med syre.
  • Myrkrypningar/restless legs
  • Svårt att hitta sätt att ligga ner i sängen utan att få allt för ont
  • Trött
  • Sötsugen
  • Börjar bli lite svullen även om det fortfarande t.ex går att ha mina ringar. Jag har valt att ta av dem på nätterna ifall det skulle svullna till ordentligt.
  • En av de jobbigaste grejerna med att vara gravid för mig är nog ganska långt från vad en kan tro. Foglossning i all ära men känslighet mot olika dofter är nästan ännu mer besvärande i vardagen. Att så mycket luktar så äckligt. Nu när jag nästan aldrig spyr längre så är det såklart betydligt bättre men det är situationer på daglig basis som blir väldigt knepiga för mig till följd av detta. Urk. 

IMG_4710

En förmiddag med en 1,5 åring under semestern

Livet men en 1,5 åring är minst sagt intensivt. Nästan precis alla situationer kan bli föremål för kamp eller flyta på helt smärtfritt och det är allt som oftast en gåta varför det blev som det blev just den här gången.

“Dagen” börjar oftast mellan kl 05.00-06.00 och då är Rut oftast så pigg och glad att hon kan leka ganska självständigt men under uppsyn under en dryg timme. Den som “sovit” mest under natten går upp med Rut. Numer är det nästan alltid jag eftersom David oftast söver om henne i hennes eget rum. Vi brukar vilja slänga in lite potträning där på morgonkvisten så ibland hinner det ske ett par olyckor. Därefter försöker vi oss på att äta frukost och ena dagen kan hon klämma i sig ett helt ägg, lite gröt och en halv banan för att nästa dag knappt peta i vad än som bjuds.

Efter detta är det dags att byta blöja, klä på sig och borsta tänderna. Tre moment som kan innebära gråt och skrik i högan sky eller en mysig busstund. Och nej, det tycks inte finnas ett samband mellan mängden mat eller antal timmar sömn. Efter denna, ibland utdragna och lite besvärliga process, brukar Rut likt en liten hund hämta våra skor och med ljudlig stämma deklarera att det är dags att gå, GÅ, GÅÅÅ! Eftersom hennes lilla kropp inte innehåller ett uns tålamod är även ett toalettbesök en väntan som är outhärdligt lång. Måste vi dessutom brygga kaffe att ta med oss är hon i upplösningstillstånd. Det kan ju då tyckas att smarta föräldrar hade förberett sig på detta då det är ungefär same procedure varje dag, men ack nej. Det kan skilja en halvtimme hit eller dit (d.v.s en dusch för mig om jag har tur eller en stund i sängen då jag kan ligga och avlasta mitt bäcken (foglossningen ni vet).

Därefter ska vi ta oss ut i trapphuset och förbi vagnen (vilket kan innebära en kamp då hon vill åka men vi tänkte lämna den alternativt att hon inte vill åka men vi kände att det skulle vara skönt att ha den med). Utanför ytterporten är det ett obligatoriskt stopp där Rut måste trycka på koddosan minst tjugo gånger. Beroende på hur mycket tid vi har så är detta ibland ett moment som innefattar att vi måste avbryta hennes tryckande varpå stora tårar rullar ber för kinderna.

Därefter ska vi ju ta oss till en lekpark. Vi har tre i närheten som vi kan välja på. Har vi sovit dåligt själva vill vi ju helst ta den som är närmast (100 m från vårt hus) men det vill sällan Rut. Då blir det lätt en kamp om att hon vill gå gå gå vidare och vi vill stanna i parken. Går vi med på att gå vidare så hamnar vi snart i nästa park. Den är inte direkt superskojig och därför brukar Rut även här försöka passera utan mer än ett snabbt stopp för att möjligtvis gunga lite grann. Orkar vi med att gå vidare så hamnar vi snart i den superroliga mysiga parken där det finns både djur och allsköns klätterställningar och lekgrejer att välja mellan. Men djuren och alla leksaker släpps sällan ut innan kl 09.00 och vi är oftast där mellan kl 06.00-08.00.

Ungefär nu börjar jag få ganska ont för nu har vi ju gått en bra bit (med preggo mått mätt) och haft ungefär en miljon sammandragningar. Efter en lekstund som sedan måste avbrytas (eftersom Rut börjar bli trött), 100 små stopp på vägen och att Rut till sist vill bli buren (om vi nu inte tog vagnen) eftersom även hennes små ben börjar bli trötta så är vi hemma igen . Dags för förmiddagsluren och lite välling. Ibland somnar hon på fem röda och sover som en stock i två timmar och ibland är det en kamp på en dryg timme med en övertrött mycket ledsen unge som vill göra allt för att hålla sig vaken.

Pust. Och nu när hon sover, jamen det är ju då vi ska passa på att uträtta saker. Sitta i telefonkö till Försäkringskassan eller vårdcentralen, städa, preppa inför tvillingarnas ankomst och organisera diverse annat som en behöver göra. Kanske ta en kopp kaffe i godan ro om en har tur.

Typisk förmiddag med vår världsagoa 1,5 åring alltså. Och det sjukaste av allt är att det är så otroligt värt det och 95% av alla dessa stunder är mysiga, härliga och underbara. Men det är inte konstigt att en kan känna sig lite dränerad ibland.

Det slog mig, visst ser hon lite ut som Too-ticki från Mumindalen i den där mössan:) ❤

Förberedelser

De senaste dagarna har vi ägnat åt att tvätta, dona och feja inför bebbarnas ankomst. Vi har försökt variera trista sysslor (lämna in bilen och betala sjukt mycket pengar för att få den lagad) med desto roligare saker som att bädda i ordning bebisarnas säng, provköra vagnen och såklart ta svalkande dopp i hettan. Både med vänner på badplatser i närheten och i Ruts egen lilla förortspool. Hon är nöjd vilket som, bara hon får bada. Själv mår jag ändå hyfsat i värmen. Visst tar det på krafterna men jag är nog gjord för ett varmare klimat. Jag svettas hundra gånger hellre än fryser i grådassigt regnväder, gravid eller ej.

Vi har tvättat vår bärsjal och jag har övningsknutit några versioner. Jag hoppas på att amningen ska fungera denna gång och att jag ska lyckas amma åtminstone ett barn i taget i sjal. Om inte det fungerar så är jag rädd att stillasittandet som amningen innebär kommer göra det för svårt för mig.

Vi har tvättat och bäddat i ordning bebisarnas säng. Tanken är att de ska dela säng till en början om vi märker att de inte stör varandra för mycket. Troligtvis kommer det bli att de sover i varsitt nest i spjälsängen som nu står i vårt sovrum. Rut sover nu nästan hela nätter i eget rum men vi förhåller oss öppna inför att hon kan behöva mer närhet när tvillingarna kommer alternativt att de alla tre stör varandra så att Rut får sova i gästrummet som ligger lite längre från vårt sovrum med eller utan en av oss beroende på vad hon tycks behöva.

Vagnen är nu monterad och klar och dessutom är den lilla cykelsadeln/ståplattan godkänd av Rut som tyckte att det var ren lycka att få åka med. Det enda vi behöver införskaffa nu är en till mjuklift. Vi hade fått för oss att det ingick (hur en nu kan få för sig något sånt i denna utsugarbranch som barnprylar ändå tycks vara). Vi kan använda Ruts gamla men då behöver vi ändå en till.

IMG_20150116_215515.jpg

Innan Rut föddes så ville jag hitta det där speciella gosedjuret, det första som hon sedan förhoppningsvis vill ha med sig de första åren i livet. Valet föll på en superfin räv som vi rätt och slät döpte till Rävkompisen. Rävkompisen har vart med från dag ett och har nog vart en favorit tillsammans med en bubblare som hon hittade hos min mamma på Öland, en nalle som Rut själv har döpt till Barbro konstigt nog. Nu har vi hittat ytterligare två kompisar till de små bebbarna. En grävling och en hare. Rut radade upp dem fint jämte varandra i soffan.

I och med att jag vill ge amning ett försök så har vi köpt en elektrisk pump och tvättat igenom allting som vi hade sedan Rut var liten. Med henne så handpumpade jag bara vilket var praktiskt ibland, väldigt ansträngande ibland och ganska coolt när en fick in rätta knycken och kunde fylla en tredjedels flaska på ett pumptag.

Vi har även tvättat igenom båda babynesten och amningskudden som är för tvillingar och helt gigantisk.

Besök hos vår barnmorska och ultraljud

Idag så var vi på ultraljud och det har vi sett fram mot länge. Det var många saker som vi önskade få svar på så som uppskattad tillväxt, hur de ligger och hur flödet i navelsträngarna är. Om de mår bra helt enkelt. Det visade sig att de mår toppen båda två och att de frodas där inne i magen, båda uppskattades ligga över kurvan. Flickan vägde drygt 1,5 kg och låg med huvudet ruckbart men ganska långt ner i mitt bäcken. Pojken uppskattades väga drygt 1,6 kg och låg precis tvärs över hela magen. Ungefär så som jag har upplevt att jag har känt att de ligger. Bådas hjärtljud lät bra även om de hade lite olika intensitet och flödet i navelsträngarna var bra. Det gick ovanligt snabbt denna gång. 

Även jag blev ju undersökt och mitt blodtryck var ganska lågt men ändå bra (vilket kanske kan förklara min yrsel och att jag ser stjärnor ibland). Min totala viktuppgång är nu sju kg och jag har någon slags förhoppning om att det inte skall bli mer än tio då det är rekommenderat från min BM. Järnvärdet var bra men sockret var något högt (ca 8). Vi hade precis slängt i oss varsin smörgås innan men om det är högt nästa gång jag är på undersökning så ska jag få göra ett nytt sockerbelastningstest. Det kanske är dags att dra ner på frukten trots allt. Jag äter vattenmelon som om det inte fanns en morgondag. Kan lätt klämma en liten melon själv under en dag. När det är varmt har jag svårt att uppbåda en aptit för något varmt och vällagat. Jag vill bara ha frukt och sallad och bär. Och islatte. Nom nom. 

Allt som allt så fick vi genom detta besök bekräftat att jag med stor sannolikhet kan få föda vaginalt (det är inte så troligt att flickan vänder sig då det är ont om plats). Det skulle vara ok även om pojken låg i säte, de kan ändå godkänna en vaginal förlossning, men antingen så kommer även han så småningom lägga sig allt mer med huvudet neråt och om han inte gör det kan de försöka vända honom med huvudet ner efter att flickan är född. Vid nästa besök hos vår BM ska vi boka in ett läkarbesök på vårt valda sjukhus för att ha ett förlossningssamtal med någon läkare där. Då kommer allt som går att styra planeras. Om jag får föda vaginalt så kan det ta upp till åtta veckor till innan jag får en igångsättning och om det skulle bli kejsarsnitt skulle det troligtvis förläggas något tidigare. Åtta veckor känns otroligt länge då min kropp redan är tung och otymplig. Jag vill såklart att barnen skall vara så färdigbakade som möjligt men samtidigt så vill jag inte att min kropp skall klappa ihop helt. 

Gravid med tvillingar vecka 30

Nu är vi hemma från semestern och jag måste erkänna att det är ganska skönt. Rut är betydligt lugnare och mer tillfreds på kvällarna och de tre nattningar som vi har genomfört sedan vi kom hem har gått förvånansvärt bra. Hon har somnat i sin egen säng och sovit där till morgonen en natt samt blivit omsövd i sin egen säng en natt. Jag är dessutom mer bekväm med att ha ansvaret för henne här hemma där jag har bra koll på vad hon kan få tag i och enklare kan förutse faror/bus vilka är väldigt få här hemma.

Gällande tvillingarna så har vi enats om arbetsnamn till dem vilka vi är ganska nöjda med. Nu återstår det att se om de ser ut som ett par såna eller inte. Men jag tycker att det är enklare att relatera till dem som individer när de har ett namn. Det är enklare att tala med Rut om dem och nu säger vi ofta att -nu ska vi köpa en kofta till … eller -nu ska vi sätta ihop en säng till … och …

Här på hemmafronten arbetar vi på i ett skapligt tempo med att iordningställa allt. Det krävs en hel del jobb om det ska bli riktigt bra men bara vi börjar fatta beslut så ska det nog gå vägen. Vi har hittills flyttat några garderober i vårt rum och förberett för att få plats med en spjälsäng samt inför tapetseringen. Igår så hämtade vi ut vagnen med diverse tillbehör så nu har vi: vagn, babyskydd, amningskudde, bröstpump, inventerat och diskat alla flaskor och tillbehör till pumpen, 2 babynest, blöjor och skötbehör för första dagarna efter hemkomst, spjälsäng och några olika bäddset och även gästsängen står bäddad och redo ifall någon behöver sova här med Rut när vi är på sjukhuset. Kvar att göra är att skriva ett förlossningsbrev och packa en BB-väska. Imorgon så ska vi på ultraljud och det ska bli väldigt spännande. Lite beroende på vilken information vi får då så kanske vi börjar packa vår BB-väska så smått. Det kan ju fortfarande dröja 8 veckor innan bebbarna tittar ut men om 4 veckor räknas de som färdigbakade och det är vårt nästa delmål.

Jag har både mått lite bättre och lite sämre sedan vi kom hem. Min foglossning nattetid är vidrig och jag kan nästan inte röra mig alls. Tyvärr vaknar jag och är kissnödig i tid och otid så jag måste gå upp ur sängen flera gånger trots stark smärta. Min energinivå däremot är mycket bättre och jag tycks inte behöva vila fullt lika ofta och jag orkar med betydligt fler saker här hemma. Jag har ork för att fixa och dona i den grad att jag blir förvånad själv. Visst kan det tyckas vara ynkliga små saker för någon annan men för mig är det en stor vinst. I morse så tog jag med mig Rut till affären och konditoriet för att handla frukost innan David vaknade. Så bara det, att ta sig iväg med unge och vagn, kändes som en ganska stor grej. Nu under eftermiddagen var David iväg på ett ärende och jag gick till lekparken tillsammans med Rut och våra grannar utan vagn. Så skönt.

En märklig sak har hänt med min mage under de senaste dagarna. Ungefär från naveln och ner så har den blivit lite mjuk och degig. Även när jag har sammandragningar så är det mjukt där. Antagligen har bebisarna flyttat runt och där det tidigare låg en bebis är det tomt nu men det känns så himla skumt att det plötsligt är mjukt där det tidigare har vart utspänt till bristningsgränsen. Överlag så känner jag mig mycket tyngre och fluffigare.

Veckans symptom:

  • Foglossning. Aj aj aj.
  • Lite mer vätska i vader och fötter men fortfarande så är det väldigt lite svullnad.
  • Andfåddhet. Det känns väldigt trångt runt magsäcken och lungorna.
  • Kissnödig nästan jämt även om det ofta visar sig att jag inte var det egentligen.
  • Tryck neråt.
  • Svullnad i underlivet eller kanske inuti mig på något vis. Detta gör att jag ibland får svårt att tömma blåsan helt och måste då och då sitta kvar och liksom anstränga mig för det.
  • Ont under fötterna, under hälarna främst, till följd av ökad tyngd och lite annan hållning antagligen.
  • Fortfarande trött men piggare än föregående veckor.
  • Yrsel och ser stjärnor ganska ofta.
  • Mycket sammandragningar.
  • Myrkrypningar/restless legs.
  • Halsbränna (måttlig, främst på kvällen).
  • Torr hy.
  • Snuvig (vilket jag har vart i flera månader). Kan ju vara allergi men kanske är jag känsligare p.g.a. graviditeten.

IMG_4709

Bebbarna är nu nästan 40 cm långa och väger ca 1.4 kg.