Bildbonanza

Lite Småland, lite vardagsliv och en massa bebisar. Jag har inte riktig ro nog att sätta mig och skriva så ofta. Det känns som att jag har en massa storslagna planer om vad vi ska hinna med under en dag men oftast så tar vardagssysslorna mer tid än beräknat. Rut vaknar oftast runt fem och därefter ska hon underhållas, få i sig frukost, badas, kläs på och vara redo för förskolan fyra timmar senare. Tvillingarna sover ganska bra men vaknar ungefär var tredje timme för mat så vi är uppe med dem som minst vid tolv och tre varje natt. När Rut går upp så är det inte helt enkelt att uppbåda energi nog. När hon sedan är på förskolan så gäller det att passa på att städa, handla, tvätta, gå på möten, amma, pumpa och allt annat som en måste göra. Om det blir tid över så vill vi gärna passa på att träffa en kompis, ta en promenad eller ta en lunch på stan för att få lite andra intryck. Ofta placerar en av oss sig i soffan med tvillingarna och kollar på någon serie medan den andra försöker få saker gjort. Sedan är det dags att hämta Rut och hålla henne stimulerad och vid gott mod, få i henne middag och få till en bra nattningsrutin. När Rut har somnat brukar vi äta middag med varsin tvilling i famnen och sedan är vi trötta nog för att gå och lägga oss. Det finns helt enkelt inte så mycket tid kvar för allt det där som jag trodde att jag skulle hinna med. David brukar spela badminton på kvällarna ibland och jag försöker läsa ut nästa bok inför kommande bokcirkel. Trots allt det här så är det fortfarande betydligt smidigare och enklare än vad jag hade föreställt mig. I början så var jag rädd för att vara själv med tvillingarna men nu börjar jag bli trygg med det och även vid de tillfällen när båda är ledsna samtidigt så får jag det att funka på något sätt. Jag har testat sjal, babysitter, amningskudde och börjar inse att ibland så får det helt enkelt vara så att de få skrika och vara ledsna om jag måste gå på toa, byta blöja på den ena när den andra är ledsen eller måste rapa den ena medan den andra får vänta på sin tur. En gör sitt bästa och det får helt enkelt vara gott nog. Vi har ändå sån jäkla tur som är hemma båda två året ut. Enda gången som jag blir riktigt svettig är när jag är själv med Rut och tvillingarna eftersom Rut kräver en helt annan tillsyn. Som tur är så har det bara hänt en enda gång hittills att hon har vaknat och tvillingarna var ledsna samtidigt när David spelade badminton. Pju.

När det kommer till kroppen så känner jag mig hyfsat återställd efter snittet såhär fem veckor senare. Däremot så har jag ont i svanskotan av allt sittande i soffan och även ryggen och nacken är stela och ömmar efter oergonomiskt bärande. Det ska bli så skönt att få komma igång med lite träning och stärka upp den här gamla kroppen som under de senaste 30 månaderna har vart gravid nästan två tredjedelar av tiden. 

Advertisements

Snart fyra veckor som trebarnsmamma 

Det tycks inte vara så lätt att få till något bloggande då det ständigt är någon som vill ha ens uppmärksamhet alternativt att vi umgås med vänner eller vilar när vi får chansen. Jag åkte dessutom på en släng av infektion i livmodern precis när jag började känna mig okej efter snittet och nu äter jag penicillin. Det börjar bli bättre (ingen feber och minskade smärtor i magen) men det är fortfarande ömt i magen och jag känner mig hängig. Jag har haft huvudvärk nästan varje dag i två veckor. Även bebisarna har vart sjuka med feber så vi spenderade en hel dag på barnsjukhuset. Som tur var så fick vi eget rum på en gång eftersom de är så små och det visade sig att de var så pass friska att vi fick lov att åka hem trots att det inledningsvis talades om inläggning åtminstone över natten. Det svåraste var att försöka ta urinprov från de små liven. Dels för att en kan få vänta länge på att de ska kissa och när Maj väl gjorde det första gången så lyckades jag inte fånga upp kisset så då var det bara att vänta i två timmar till. 

Igår packade vi in hela familjen i bilen och begav oss ner till min mamma i Småland. Resan gick super och alla tre barnen sov nästan hela vägen. Inga ledsna miner och två korta stopp (mest för Davids skull som körde). 

Amningen fungerar mycket bättre för mig denna gång. Det går okej för båda men Maj har ett lite bättre tag. Kanske för att hon är större. Ibland så dubbelammar jag t.o.m.  Båda går upp fint i vikt och nu lagom tills de blir fyra veckor så passerade Maj trekilosgränsen. Tage knappar in på 2,6. Trots att vi har vart lugna kring deras vikter och känt oss trygga så har vi upplevt att viss personal som vi har mött har vart mästrande, opedagogiska och jobbat med lite skrämselpropaganda. Detta påverkar ju tyvärr amningen negativt av flera skäl. Dels för att vi då har börjat med tilläggsmatning för att vara safe och dels för att vi har vart tvungna att väga barnen så pass ofta att det pajar våra rutiner. Varje gång vi måste packa in oss själva och tvillingarna i bilen för att ta oss till sjukhuset så innebär ju det att vi inte kunnat vara hemma och fixa med sånt som behöver göras, vila eller bara amma i lugn och ro. Mitt ena bröst ger hyfsat mycket mjölk och totalt så får de nu ungefär hälften av sin dagliga ranson från mig. Jag tycker att det känns jobbigt att produktionen i det ena bröstet är så låg men jag hamnar hela tiden i situationer som gör det svårt att fokusera på att jobba upp produktionen. Nu hoppas jag att jag kan ägna mig lite mer åt det medan vi är på besök hos min mamma och får avlastning med Rut. 

Rut har det fortsatt ganska kämpigt och eftersom vi har vart tvungna att ha barnvakt till henne ganska ofta på senaste tiden (när jag åkte in till sjukhuset för min infektion i livmodern och när tvillingarna hade feber o.s.v) så uppvisar hon en rädsla för att bli lämnad. Även om vi har många fina stunder tillsammans varje dag så hamnar vi också i många konflikter där vi måste gränsa henne (för att hon vill göra farliga saker eller sådant som inte är bra för henne). Vårt tålamod och förmågan att vara pedagogiska är dessutom sämre nu eftersom vi är tröttare och ibland måste fokusera på tvillingarnas behov i första hand när de känns mer akuta. 

Tänk att mina små frön blir två veckor idag. Redan. Så himla otroligt fort tiden går. Nu är de lika självklara som vi andra i familjen. Situationen för Rut blir bättre för varje dag som går och även om det fortfarande bitvis är kämpigt för henne att behöva dela oss och ibland få vänta på sin tur så börjar hon också visa kärlek och stolthet. På förskolan har hon börjat prata om sina syskon och hon har sovit lite bättre de senaste nätterna. Tvillingarna är än så länge oftast nöjda med livet och de sover och äter hyfsat synkat än så länge. Vi försöker också bidra till att skapa detta genom att väcka dem för mat när den andra har vaknat. Jag känner mig allt mer trygg med min nya roll och i relation till barnen. Den största oron som jag hade i början är som bortblåst och jag känner mig allt mer stabil rent hormonellt. Det är otroligt skönt att jag blir mer och mer rörlig för var dag som går och nu börjar jag bli taggad på att kunna träna igen (ska träffa min sjukgymnast och få tips och råd efter snitt och med separerade magmuskler). Vilken dag som helst så kommer jag kunna sova på sidan och på mage och snart kommer jag orka ta långa promenader, kunna leka med Rut och hitta orken för att bidra med allt det praktiska i hemmet. Det kan säkert låta helt bisarrt men jag känner mig nöjd och mår bättre även psykiskt av att kunna plocka ur en diskmaskin, kunna bära ut soporna, dammsuga och plocka upp leksaker från golvet. Jag är alldeles snart där. Ärret är fortfarande lite ömt och det känns tydligt när jag gör en rörelse som jag inte borde göra där jag använder magmusklerna. Mitt bäcken är fortfarande väldigt rörligt och hoppigt men foglossningskänningarna är minimala. Rygg, axlar och nacke värker till och från men jag försöker sitta bra när jag ammar och matar bebbarna. Att det stramar lite i snittet gör att jag nog går lite framåtlutad vilket säkert bidrar till känningarna.

Den senaste tiden har vi ägnat år att få besök, uträtta lite ärenden, storhandlat med en vän, hängt på lekparker med Rut och besökt sjukhuset i tid och otid. I torsdags tog BVC över vilket känns väldigt skönt då vi slipper åka så långt bara för att väga bebisarna.