Barnkläder alltså, så jäkla fint!

Synd att de kostar en halv förmögenhet allt som oftast. Källor och inköpsställen hittar ni på min pinterest.

 

Advertisements

Julklappar till barnen

Jag känner mig väldigt ambivalent i det här med julklappar, speciellt till små barn, men i år så tror jag att Rut kan uppskatta presenterna mer än pappret och snöret. Rut fyller dessutom år bara några veckor efter julafton så det blir mycket presenter på kort tid. Nu när vi har tre barn så har jag släppt en del på mina principer och tänker att det inte gör så mycket att vi har många leksaker. Även om Rut får dem nu så tänker jag att det är till alla barnen och att de får dela på dem sedan.

 

Modellera med formar, kritor och kylskåpsmagneter i form av bokstäver.

En Mr Potatohead med lite olika tillbehör.

Duplo skogsparken med en massa djur som hon inte har. Duplo är en stor favorit och har vart det sedan hon var ca 10 månader.

En sänghimmel. För några dagar sedan tog vi bort ena sidan på Ruts spjälsäng så nu är det dags att göra fint och mysigt i och runt hennes säng så hon trivs med att somna där. Sedan tvillingarna kom vill hon oftast bli sövd i vår säng och sedan lyfter vi över henne när vi ska lägga oss.

Rut ska också få en adventskalender med småsaker från playmobil.

Tage ska få två fina vintageoutfits som förhoppningsvis passar till sommaren. Det har blivit mycket lånade, andrahands och ärvda kläder till tvillingarna så nu tyckte jag att det var dags för Tage att få något helt eget som inte är matchat med syrran.

I övrigt så har vi försökt skapa lite mysig julstämning här hemma. Bakat pepparkakor, gjort smällkarameller och annat juligt pyssel. I fredags så var jag på konsert vilket var väldigt kul och igår hade vi en vän på middag och spelkväll. Nästa vecka kommer jag troligtvis börja jobba lite smått. Det blir ca 6 timmar/vecka i december och sedan ungefär halvtid från mitten av januari. Jag ska även gå en utbildning i Oslo under våren och blir borta över natten vid fem tillfällen. Det känns lite tidigt att börja jobba men samtidigt så tror jag att jag kommer tycka att det är roligt och kanske gör det mig till en bättre mamma när jag väl är hemma. David kommer fortsätta vara föräldraledig på heltid, troligtvis ända fram till augusti nästa år. Det är väldigt märkligt att en inte får dubbelt så många föräldralediga dagar när en har tvillingar.

Min tvillingförlossning

På morgonen, fyra dagar innan vårt planerade snitt, så började jag känna av någon slags molande värk i samband med sammandragningar. De kom i intervaller om ca 6 minuter och gjorde inte direkt ont utan var snarare störande eller lite obehagliga. Det påminde om vad jag kände ett dygn innan Rut föddes men jag var ändå väldigt osäker på om det var något på gång eller inte. Vi kontaktade förlossningen och de tyckte att det var värt för oss att åka in och göra en undersökning.
Vi hade bokat in en barnvakt (Davids pappa) just denna dag för att vi skulle göra några ärenden så när han kom begav vi oss in till sjukhuset. Vi tog med oss vår BB-väska utifall att men jag var tämligen säker på att vi skulle få åka hem igen. Jag ville så gärna att det skulle vara på gång att jag nästan trodde att jag inbillade mig saker. Jag ringde till min mamma som bor drygt 30 mil bort för att höra om de skulle ha möjlighet att åka upp under dagen om det skulle bli nödvändigt. Den ursprungliga planen var att de skulle komma upp kvällen innan det planerade snittet och bo hemma hos oss tillsammans med Rut tills vi kom hem från sjukhuset. Som tur var hade de möjlighet att åka upp redan samma dag så de började packa och gjorde sig beredda.

Väl på sjukhuset så visade det sig att jag var lite öppen och mina sammandragningar registrerades. De följde fortfarande samma rytm men ökade något i intensitet. Framförallt så var det fruktansvärt obehagligt att ligga på en brits och registrera CTG-kurvor. Det kändes som att min rygg skulle gå av och svanskotan smärtade så att det var nästintill outhärdligt. Det var fullt på förlossningen denna dag så vi hamnade i ett litet provisoriskt undersökningsrum och vi lämnade det mesta av vår packning i bilen då vi utgick från att vi snart skulle bli hemskickade. Det var svårt att registrera båda bebisarna via CTG och det slutade med att de gjorde ett ultraljud för att hitta hur de låg. Efter undersökningen och CTG-registreringen (vilket tog flera timmar) så beslutade de att ge mig Bricanyl för att försöka stoppa upp förloppet. Då jag var i vecka 37+4 så tyckte jag att det var lite märkligt att de ville skjuta på det hela i fyra ynka dagar till. Vi  var ju så nära och jag hade redan gått längre än vad jag hade vågat hoppas på i början av graviditeten.

Först hade Bricanylen effekt och värkarna avtog. Det beslutades att jag skulle få äta lunch (jag vågade inte äta något på morgonen eftersom jag kände av värkarna) så det var glädjande nyheter även om jag egentligen bara ville att de skulle besluta om snitt på direkten. Jag hann inte mer än ta en tugga förrän läkaren kom in och sa att hon inte förstod varför de hade gett mig mat eftersom vi var tvungna att vänta ytterligare någon timme för att se om det hade effekt eller inte. David åt upp lunchen och min värkar kom tillbaks igen. Denna gång lite starkare. De gjorde ytterligare en vaginal undersökning och det visade sig att jag hade öppnat mig lite till. Då fick vi äntligen ett riktigt rum och jag fick byta om till sjukhuskläder och ta en dusch. Jag duschade hemma innan vi åkte men det kändes bra att få göra det igen om det nu skulle bli ett snitt. Jag hörde av mig till min mamma som redan hade beslutat sig för att åka upp oavsett då det kändes så pass osäkert med allting. Davids pappa kunde stanna hemma hos oss tills hon kom så då kunde vi släppa tankarna på hur Rut hade det.

David gick till bilen och hämtade några småsaker och jag fick en kort information om hur bedövningen skulle gå till om det skulle bli snitt. Sköterskan som kopplade på mitt dropp var väldigt fumlig. Det låter kanske som en överdrift men det skvätte blod från min hand när hon väl hittade ett blodkärl och det var på tredje eller fjärde försöket. Hon tappade saker på golvet och var allmänt otydlig i vad som skulle ske och när. När vi fick information om att jag blev uppsatt för att få ett snitt så hoppades jag att det skulle vara någon annan som skulle sätta kateter på mig men så blev det inte. Det gick dock mycket bättre även om det var sjukt obehagligt och obekvämt ur ett integritetsperspektiv. Vi fick bara information om att det skulle ske men inte när och det började närma sig 12 timmar som vi hade vistats på sjukhuset. Jag var supernervös över att det skulle komma något emellan som gjorde att jag inte skulle få mitt snitt och nu började värkarna göra lite mer ont. Tillslut så bad jag om att få någon slags smärtlindring och blev erbjuden Alvedon vilket jag inte tyckte att jag hade så mycket hjälp av. Om jag hade fått föda vaginalt så hade jag nog börjat känna att det var dags att åka in vid det laget.

Plötsligt så skedde allt väldigt snabbt och vi fick information om att göra oss redo annars skulle de ta något annat emellan. Vips så körde de iväg med mig i sängen och vi hamnade utanför operationssalen där David fick byta om. Vid det här laget började jag bli riktigt nervös och när de skulle sätta bedövningen så skakade jag okontrollerat. Inte för att jag var rädd för smärtan, sprutan eller något annat specifikt utan mer för situationen som sådan. Att jag inte hade någon kontroll över förloppet utan fick förlita mig till att det skulle gå bra. Jag var väldigt rädd för hur det skulle kännas när de bökade omkring i magen och jag tyckte att allt gick väldigt fort och att jag inte riktigt hängde med eller förstod allt omkring mig. Det var väldigt många människor närvarande i rummet och jag kände mig lite blottad där jag låg på en bris redo att bli uppskuren. När det konstaterades att bedövningen tog som den skulle så spände de upp ett litet skynke. David tyckte att det var lite väl litet då han såg både över och bredvid vad som skedde. Snart så spände de upp ett mycket större skynke och nu var det som att jag och David var lite i enskildhet. Jag var  fortfarande skakig men kände inte av något i magen alls,. varken smärta eller obehag av vad de höll på med. Efter en stund så surplade det till och kort därefter lyfte de ut Maj (kl 22.17). De kollade säkert att allt var okej och sedan tog de henne till oss. En ganska lång stund höll en person henne precis framför mitt ansikte så jag kunde pussa på henne och titta på henne. Nu surplade det till igen och de nämnde flera gånger att det var väldigt mycket fostervatten. Därefter höll de fram Tage (kl 22.20) på samma sätt och han hade mer fosterfett på sig. Det var häftigt att få träffa sina barn för första gången utan att vara smärtpåverkad. När jag fick se Rut för första gången så skulle jag ju föda ut en moderkaka och sedan sys så det här var något annat. Efter en stund så tog de med sig barnen ut för att göra i ordning dem och David följde med och fick klippa navelsträngarna. Efter ett tag kom de tillbaks och David satt och höll båda i sin famn medan de sydde klart mig. Vi hade tur så de fick följa med mig till uppvaket alla tre och där kunde de ligga på mitt bröst medan jag fick tillbaks känseln i benen. Jag trodde att det räckte att jag kunde röra benen lite grann men det visade sig att jag skulle behöva lyfta och böja benen ordentligt innan vi fick komma till avdelningen och få vårt rum. Det tog väldigt lång tid kändes det som men jag var så otroligt glad över att de fick vara hos mig.

Precis som när Rut föddes så blev jag förvånad över hur de såg ut. De var inte alls lika varandra men inte heller lika Rut. Det skilde ca ett halvt kilo mellan dem så det var stor skillnad i storlek. Det var ganska överväldigande att det var två stycken och det var svårt att ta in hela upplevelsen. Under Ruts förlossning så fick jag kämpa för att hon skulle komma ut och det var en process som tog tid. Den här gången gick allt så fort från att vi inte visste om det skulle bli ett snitt tills att jag låg på operationsbordet. Jag var glad åt att det blev på det här viset och inte det planerade snittet då jag inte hann oroa mig lika mycket men det var ändå väldigt märkligt alltihop.

Jag hade hört och läst att det var bra att vara på benen så fort som möjligt så på morgonen bad jag personalen att få komma upp ur sängen. Jag var inte alls beredd på att det skulle göra så ont. Det var definitivt en obehaglig överraskning. Att gå några få meter till toaletten var ett projekt i sig och jag fick trycka upp huvudändan av sängen för att ens sitta upp. Jag hade dessutom väldigt ont i svanskotan och ryggen av att ligga och sitta så mycket i ungefär samma position. Jag ville så gärna vara rörlig och kunna göra saker själv men jag fick ge upp inför smärtan. Efter Ruts förlossning så var det en sådan lättnad då foglossningen gav med sig och jag mådde bättre än på flera månader. Den här gången mådde jag betydligt sämre fysiskt och det var en besvikelse. Vi var kvar på sjukhuset i tre nätter och jag var fortfarande ganska mörbultad när vi kom hem. Bara att gå i de långa sjukhuskorridorerna för att ta mig till bilen var lite av en pärs och jag kände mig yr.

Dagen efter förlossningen så fick Maj ett andningsuppehåll när hon låg i min famn. Helt plötsligt så blev hon blålila och lealös. Det var fruktansvärt otäckt även om det bara varade i några sekunder. En sköterska som var på vårt rum just då tog Maj och skakade henne lite lätt och då kickade andningen igång igen. Efter den incidenten så var jag uppskärrad och orolig för att det skulle inträffa igen. Tänk om det skulle hända och vi inte märkte något. Detta resulterade i att jag inte vågade sova. Jag vågade inte heller lita till att David skulle ha koll för tänk om han skulle somna. David blev ganska krasslig under den natten då de föddes så han sov ganska mycket och var hängig. Jag sov knappt något alls under de tre första dygnen i barnens liv och jag kände att jag blev lite knäpp. Den sista natten som vi var kvar på sjukhuset så tog personalen hand om tvillingarna i nästan två timmar. De hade märkt att jag inte sov och jag började väl se sliten ut. Jag hade en ambition om att få till amningen denna gång så jag försökte amma barnen väldigt ofta för att få en bra produktion så det var nästan alltid så att jag satt och försökte amma dem när personalen kom in i rummet. Några kommenterade till och med att David sov så mycket och insinuerade att vi borde dela mer på ansvaret. Han gjorde ju väldigt mycket (alla blöjbyten t.ex. eftersom det var jobbigt för mig att gå upp ur sängen mer än nödvändigt) men det såg nog inte personalen. Sista dagen så började David äntligen må bättre men jag kände mig lite irriterad över att hans halsont tog så mycket plats på något vis när det var jag som precis fått min mage uppskuren. Jag vart dessutom väldigt hormonell och känslosam den första natten som vi var hemma. Jag tänkte en massa katastroftankar och började gråta och blev arg utan anledning. Det var en väldigt märklig och obehaglig upplevelse. Som tur var så försvann det redan dagen efter och sedan dess har jag känt mig ungefär som vanligt. Kanske kommer det mesta med dubbel kraft när en får tvillingar.

Julkort

Igår så försökte vi oss på att fota årets julkort och även om jag tycker att de är fina för att jag tycker att mina barn är gulliga, kläderna spexiga och själva miljön som vi skapade var mysig så insåg jag ganska snabbt att vi skulle behöva göra om dem om jag ska bli nöjd. Det största problemet var att tyget i bakgrunden inte täckte upp tillräckligt stor yta vilket gör att jag skulle behöva beskära dem mer än vad jag vill. Vi hade dock en rolig stund och nu vet jag hur jag ska försöka göra nästa gång.

 

Två månader

Idag blir Maj och Tage två månader och det känns som att tiden går så otroligt fort. Två månader som gravid är en evighet men två månader med tvillingar går svindlande fort. Förvisso så känns det mycket märkligt att tänka att jag bara har känt dem i två ynka månader när de redan är en så stor del i vårt liv. Precis som det var för mig när Rut kom så växer sig känslorna starkare för var dag som går vartefter deras personligheter utpräglas allt mer och det går att få ögonkontakt eller ett litet leende. Även om det är fantastiskt att få följa deras utveckling så har jag inte alls lika bråttom denna gång. De får gärna vara små bebisar länge.Trots att jag ibland känner mig som en zombie när jag är så trött att jag häller utanför, glömmer varför jag går mot köket, läser om samma stycke flera gånger utan att minnas vad jag just läst och inte orkar dammsuga mer än nöden kräver så går allt över förväntan. Allt förutom amningen. Det känns som att vi har en personlig vendetta där jag börjar inse att jag kommer gå ur striden som förlorare. Jag önskar att jag hade orken eller förutsättningarna för att öka min produktion men som det är nu hade det inte ens räckt för ett barn. Jag kommer fortsätta pumpa och amma ett tag till, kanske tills jag börjar jobba igen (troligtvis i januari) men jag känner ibland att det är meningslöst då det är en så liten del av deras dagliga intag. Det känns dock som att jag går miste om någonting i föräldraskapet som jag hade en önskan om att få erfara.

Dagarna går i ett men jag försöker se till att jag kommer ut och gör saker även om det ofta tar emot lite i det här halkiga otrevliga vädret. I helgen var jag på lokal och firade en vän som fyllde år, igår var jag på min bokcirkel och idag tog jag en långpromenad med en vän och åt lunch ute. Det är så skönt att känna orken komma tillbaks sakta men säkert. Idag har jag gått 8 km och det är första gången på flera månader.Det är så tydligt att kroppen bara längtar efter att få sträcka ut sig och röra på sig. När vi inte förmår oss att ta oss ut på någon aktivitet så brukar vi bjuda hem vänner för att inte känna oss allt för isolerade i vår lilla bebisbubbla och det gör ju att de dagar då vi stannar hemma helt själva och kollar på serier blir mer njutbara. Tyvärr så har min systemkamera gett upp och det känns så otroligt trist att jag inte har ett enda foto på tvillingarna som inte är en mobilbild. Under förlossningen så hade vi med kameran och det var då det visade sig att den inte fungerade längre.

 

Nu är bebbarna sju veckor och vi har hittat någon slags vardagslunk tillsammans alla fem. Rut börjar kännas trygg igen även om hon fortfarande uppvisar oro och blir väldigt föräldrig när vi får besök av främst våra föräldrar. Antagligen för att hon har börjat förknippa dessa besök med att vi går hemifrån utan henne. För att motverka den känslan så har vi haft våra föräldrar här ett par gånger utan att vi har lämnat. Vi börjar även bli allt mer bekväma med att vara själva tillsammans med tvillingarna medan den andra är borta några timmar. Oftast så tycker jag att det går väldigt bra. Jag känner mig dock inte bekväm med att vara själv med alla tre då det blir snudd på omöjligt att se till allas behov. Rut behöver fortfarande passas i stor utsträckning och hon är överallt och ingen stans allt som oftast. Detta går inte så bra ihop med bebisar som vill bli bytta på eller matade. Jag ammar fortfarande några gånger varje dag/natt och pumpar men det är numer en ganska liten del av mängden de äter. Kanske en fjärdedel av deras totala intag. Jag tycker att det är svårt att få till en större mjölkproduktion, kanske är jag inte villig att amma så mycket som det krävs. Min upplevelse är att det tar slut och då blir bebisarna frustrerade. Framförallt Tage vill bara amma när allt klaffar, d.v.s när han är lagom hungrig och det finns mycket mjölk i bröstet. Maj kan tänka sig att snutta lite även när det inte finns så mycket kvar men oftast slutar det med att hon somnar till. 

Nätterna har vart tuffa en period då Rut var sjuk med öroninflammation som slutade med brusten trumhinna och en penicillinkur. Det var så jäkla synd om henne. Hon var hängig och orkeslös och det fanns inte så mycket vi kunde göra för att underlätta för henne. Även att ge henne penicillinet var en kamp de första gångerna innan hon resignerade inför det hela men även då var det lite knepigt. 

Bebisarna sover bra i sina bilbarnstolar, i vagnen och på amningskudden dagtid. Ibland fungerar det även att låga dem sova i deras nest eller i en lien rullsäng. På nätterna däremot så är det betydligt mycket svårare att få dem att komma till ro själva. Tage kan sova själv i sitt nest i en spjälsäng som vi har i sovrummet men Maj vill inte vara själv. Detta resulterar i att hon alltid sover på oss och då måste vi ligga på ryggen. Jag tycker att det är ganska smärtsamt att ligga så mycket på rygg och det blir ingen kvalitativ sömn. Dessutom känns det inte helt tryggt. Tänk om hon skulle rulla ner. Rut sover i sin egen säng i början av natten men vill komma in till oss vid tretiden och kan sedan sova några timmar tillsammans med oss. Tur att vi har en stor säng. Tvillingarna brukar ha två till tre vakenperioder på natten men eftersom de är två så tar det ganska lång tid med alla bestyr. Då är jag vanligtvis ganska pigg och har svårt att somna om. Lite segt när en vet att Rut går upp så tidigt. 

Igår fyllde jag 33 år och det firade vi i helgen med ett afternoon tea party. Det var nog fler barn än vuxna på tillställningen men det var väldigt trevligt och förflöt på bra även om ljudnivån bitvis var ganska hög. Igår så gick jag och David ut och åt en barnfri middag och det var härligt att kunna njuta av maten och hinna tala till punkt även om många av samtalen rörde just barnen.