Sånt en oroar sig för

Våra små har fått RS-virus och vi befinner oss sedan igår på en infektionsavdelning på SöS. Redan i lördags kontaktade vi sjukvårdsupplysningen då Tage var hängig. Andningen var något påverkad men han hade ingen hög feber (låg runt 38-38,5) och det gick lite i perioder. Vi fick rådet att avvakta men åka in om febern översteg 39. Samma scenario utspelade sig under söndagen men med tillskottet att även Maj började bli hängig. De hade ganska olika symptom dock (Tage var gnällig när han var vaken, hade lite besvärad andning och sov mycket medan Maj var rosslig, hostig och betydligt piggare). Under måndagen försämrades Tage ytterligare, åt knappt något, kissade nästan ingenting och var väldigt trött och lealös. Då valde vi att åka in för att se om det fanns något som kunde underlätta för honom. Majsan fick haka på av bara farten. Vi tänkte att om Tage har något virus så är det sannolikt så att även Maj har det. Till saken hör även att Rut hade vart hemma hela veckan från förskolan med besvärlig hosta. 

För er som inte vet det sedan tidigare så har jag GAD (generaliserat ångestsyndrom) och en av mina svårigheter i och med detta är just att avgöra när min oro för något är adekvat. I dessa RS-tider så har jag, liksom många med mig, oroat mig en hel del och därmed undvikit att ha med tvillingarna i extra utsatta miljöer. Självfallet är den mest utsatta miljön att ha ett syskon som går på just förskola men för hela familjens skull så valde vi ändå att låta Rut gå dit efter juluppehållet. 

Väl på sjukhuset uppdagades det snabbt att det var just RS som det handlade om och vi blev väl omhändertagna. Det konstiga med GAD, eller kanske med just mig (?), är att när det väl sker något konkret (som att mina barn är sjuka) så fungerar jag väldigt väl och hanterar det utifrån bästa förmåga medan oron innan “tänk om det händer” är svårare att härbärgera. Men nog om mig och åter till tvillsen. Vi har fått den bästa av hjälp och de återhämtar sig bra. Det känns tryggt och skönt att vara på sjukhuset där deras syreupptagningsförmåga noga övervakas och de får hjälp med andningen, att bli av med slem och får i sig mat via sond. De har det förstås kämpigt i perioder och Tage har fått öroninflammation till råga på allt men det går åt rätt håll och det är stor skillnad mot när vi kom in. Vi har valt att vara på sjukhuset både jag och David för att kunna vila lite i skift och alltid kunna vara en vuxen till varje barn i de situationer då det behövs. Vi har haft tur och kunnat få hjälp med Rut men jag tycker väldigt synd om henne som nog inte riktigt förstår vad som sker och varför mamma och pappa är borta flera dagar. 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s