Klageri och klagera 

Trist kanske att jag hoppar in här med ett klagoinlägg efter att det har vart så tyst de senaste månaderna men jag känner inte riktigt för att bara lägga upp en gullig bild på barnen eller på något kul som jag faktiskt lyckats masa mig iväg på. 

Saken är den att någon, några eller alla i den här familjen är sjuka i stort sätt jämt. Är det inte tvillingarnas förkylningsastma som de utvecklade efter rs-infektionen så är det vi vuxna som har ont i ryggen eller Rut som hostar sig fördärvad. Även om vi är lyckligt lottade på många plan så har vi en kämpig period just nu (och har haft ett tag). Detta är säkert inget unikt för en familj med barn i förskoleåldern men nog så enerverande. Jag dras med så många krämpor och besvär att det börjar kännas som att jag ropar på vargen varje gång jag berättar om något nytt besvär för David. 

Just nu är alla i familjen sjuka. Tage och Maj har en envis ögoninfektion, är snuviga, hostar och har en besvärad andning till och från. Rut är snuvig och hostig men feberfri och pigg i övrigt. David har ont i ryggen och är förkyld, dock på en uthärdlig nivå än så länge. Själv har jag öroninflammation, jäkligt ont i halsen och hög feber sedan 5 dagar tillbaks. Det är inte halsfluss visade det sig men CRP (eller vad det heter) visade på över 150 vilket inte säger mig mycket mer än att jag har en kraftig infektion. Jag fick ta ett helt gäng prover när jag var hos läkaren igår och har väntat på att få svar på dessa hela dagen idag. Förgäves visade det sig. Förhoppningsvis får jag mer information under morgondagen. 

Andra besvär som jag har haft sedan tvillingarna föddes är att jag fick inflammation i livmodern, att jag har kämpat med att försöka hitta rätt Levaxindos, jag misstänker att jag har fått en liten spricka i foten som nog inte riktigt har läkt som den ska (men jag har inte orkat ta tag i att söka vård för den ännu), jag har dessutom ont i höfterna, ryggen och i min högra hand. Kanske är det en kombination av alltihop som drar upp min CRP. Mest av allt känner jag mig så evinnerligt trött på att alltid ha ont, aldrig vara på topp eller ha tillräckligt med energi. Dessutom är det trist att jag inte får till att jobba så mycket. Den här sjukdomsvändan missar jag dessvärre ett utbildningstillfälle i Oslo. Så istället för att hänga med fina kollegor i Oslo ett dygn, äta middag i lugn och ro, sova (förhoppningsvis sammanhängande) i egen säng, äta hotellfrukost och sedan lära mig nya spännande saker så ligger jag här hemma och är ursjuk. Och med ursjuk menar jag att utan smärtstillande så är det nästintill outhärdligt smärtsamt. Jag spottar hellre än att svälja, har inget sug för mat, antingen så rinner svetten eller så hackar jag tänder och frossar, har ont i huvudet och hörseln är så nedsatt och örat ringer så mycket att jag har svårt att höra vad Rut säger. Jag känner mig riktigt eländig. Jag är såklart tacksam för att läget inte är ännu värre men jag undrar vad det är jag har dragit på mig (körtelfeber trots min ålder? En helt galen influensa?). Att vår sömn och kosthållning är usel bidrar såklart inte till ett starkt immunförsvar (vi sover sällan mer än 5 timmar/dygn och äter snabbnudlar som om det inte fanns en morgondag). 

Rut är väldigt fin med sina syskon men har bitit dem och kräver därmed ständig vuxentillsyn. Om en är själv med henne och tvillsen går det inte att laga mat (värma något i micron är nästan att riskera situationen). Det går inte att lämna henne själv nästan alls. Häromdagen kom jag på henne med att sörpla på ett papper som hon hade doppat i toan. En stund senare skadade hon foten efter att ha hoppat ner från något i hennes rum. Hon utforskar, pillar, testar gränser, trotsar och tycks ha ett behov av att säga nej till allt. Ibland har vi en ängels tålamod, lyckas avstyra potentiella faror och konflikter som om vi aldrig hade gjort annat och det blir en bra dag men oftast finns inte de marginalerna i oss. Vi orkar helt enkelt inte göra det som vi tror är bäst. Vi försöker ge henne så mycket egentid som vi bara kan skrapa ihop (den som hämtar på förskolan går med henne på en promenad i skogsgläntan i hennes tempo på hennes villkor i en timme innan vi beger oss hemåt, en av oss hänger med henne på hennes rum med stängd dörr och avbryter inte umgänget även om tvillingarna skriker, den andra föräldern får hantera det på egen hand). Trots goda intentioner så blir det allt för mycket TV-tittande och tid när vi har minst ett annat barn som behöver vår omsorg och tröst. Jag går runt med en ständig känsla av att vara otillräcklig för någon precis hela tiden. Jag är nästan alltid stressad och har full beredskap på att hantera olika situationer som uppstår. Barnskrik är otroligt stressande och när en försöker hjälpa en så kanske det är en till liten som också behöver en. Plus Rut då som vill visa något, säga något eller bara ha omsorg (hon är trots allt bara nyss fyllda två ynka år). Tiden för återhämtning är så knapp och hur mycket vi än anstränger oss så känns det inte tillräckligt. Speciellt inte om vi tar med vår egen vuxenrelation i ekvationen och våra egna behov som individer. Jag tänker dock att precis allting kommer bli så mycket enklare nu när våren närmar sig knopp för knopp. Färre kläder ska på, enklare för alla att vistas ute mer, sol och d-vitamin, färre sjukdomar. Till hösten ska Rut börja på en ny förskola och även om personalen på den nuvarande säkert gör det bästa de kan med sina knappa resurser tror jag att den nya förskolan kommer passa våra behov och önskemål betydligt bättre.