Ytterligare några tankar på temat #metoo

Angående vissa diskussioner, nya # och mäns bekännelser som har dykt upp efter #metoo så känner jag mig bara så trött. Oförmågan att förstå att det inte nödvändigtvis handlar om hur pass grov en kränkning är. Att alla individer är unika i sitt känsloliv och hanterar situationer på olika sätt. För mig är inte det grövsta brottet som jag blivit utsatt för det värsta om jag ska mäta det i hur det påverkat mitt mående. Långt ifrån. För någon annan så kan det upplevas helt annorlunda. Just jag berörs främst av hur mitt eget (och tjejer/kvinnors generellt) handlingsutrymme och deltagande på olika sociala arenor har begränsats av det potentiella hotet om ett sexuellt övergrepp snarare än de situationer då jag faktiskt vart utsatt för dem. Då har det handlat om att utifrån bästa förmåga ta sig ut ur situationen. De långtgående konsekvenserna efter ett övergrepp kan också ta sig väldigt olika uttryck. Vissa saker förstod jag först långt senare att de ens var övergrepp. Jag kände i situationen att jag blev obekväm eller kanske till och med rädd men hade själv svårt att tolka huruvida det var en adekvat upplevelse från min sida. Ibland har rädslan för de långsiktiga konsekvenserna av att inte gå med på saker som jag inte har velat övervägt rädslan för vad det gör med mig att bli utsatt för något. Sanktionerna det kan föra med sig att vara den som säger stopp och nej. Självfallet har även tankarna kring hur andra skulle döma mig och mitt eget beteende spelat in på hur jag sedermera själv har tolkat situationen. Jag har förminskat saker för att slippa skammen och risken att inte bli trodd på.

#metoo

Ingen kan ju ha missat #metoo vid det här laget. Så många modiga som berättar om sina erfarenheter. Sin vardag.

För mig, så som för väldigt många andra, är det första minnet från tidig ålder. Kanske var jag 5 eller 6 år när grannpojken, som var ett år äldre, tvingade mig att ta på hans snopp. Jag minns att jag tyckte att det var äckligt och väldigt konstigt. Jag berättade det för hans mamma som mest såg väldigt förvånad ut. Jag minns inte att hon sa något speciellt om det.

I 5-an till 7-an var det en hel del kläm på tuttarna och rumpan. Någon lärare som kommenterade tjejernas färg på bh-banden. Toadörrar som bändes upp när en minst anade det (jag vågade aldrig gå på toa på skolan). Killar som smög i duschrummet. Skryt och skrönor. Ord som hora och madrass.

I 8-an och 9-an gick jag i en väldigt bra skola med närvarande engagerade lärare och även om det såklart förekom en hel del även där så var stämningen helt annorlunda och betydligt bättre än på många andra platser där ett gäng hormonstinna tonåringar befinner sig.

I senare tonåren var det mer “ställa upp sex”. För hårdhänt. Tafs och tjafs på fyllan. Glåpord. Vid ett tillfälle låtsades jag sova med kläderna på medan en snubbe juckade mot min rumpa tills han kom.  I slutet av gymnasiet var jag tillsammans med en person som var väldigt kontrollerande, stundtals obehaglig och elak. Några av de sjukaste sakerna som han gjorde var inte av sexuell karaktär (så som när han slängde ner min väska på tunnelbanespåret eller när han faktiskt slog till mig) men han hade ofta en åsikt om mina kläder, min kropp och vem jag fick prata med eller titta på. En gång så var vi på hemmafest tillsammans med hans vänner. Jag hade med mig en tjejkompis till festen och vi satt i köket och pratade med några som vi inte kände sedan tidigare. Då fick min dåvarande pojkvän spel och blev våldsam och helt galen. Han skrek att jag flörtade med andra och hade sig. Några av hans vänner höll fast honom medan personen som hade festen förste eller kanske t.o.m bar (minns inte riktigt) in mig och min tjejkompis i ett rum på övervåningen. Därefter låste de dörren utifrån och vi kunde höra hur min pojkvän betedde sig helt galet där nere. Vi blev inte utsläppta från rummet förrän långt senare och då hade han gått. Såklart fick jag massa skit för det i efterhand. Jag minns att jag blev glad för att min pojkväns vänner stod upp för mig och på något sätt erkände att hans beteende var galet men samtidigt så är det en helt sjuk situation såhär i efterhand, att jag och min vän skulle bli inlåsta för att han gjorde dumma saker. Vi gjorde slut kort därefter som tur var.

Nu när jag skriver om det så är det som att den typen av minnen kommer tillbaks ett efter ett. Saker som jag inte har tänkt på de senaste 15 åren poppar upp som popcorn på näthinnan. Det ena värre än det andra. Som den gången då jag och en vän var på charter och en kille som vi passerade på vägen körde upp sin hand mellan mina skinkor. Eller att jag och en av mina vänner blev utsatta för sexualbrott av samma snubbe (en kompis till ett av mina ex) men inte pratade om det med varandra för än många år senare. Eller gången då jag följde med en vän när hon skulle träffa ett ganska nytt ragg och dennes kompis som också var där försökte tvinga sig till en avrunkning. Eller gången då jag följde med ett ragg hem och hans inneboende försökte styra upp det till en trekant fast jag var tydlig med att jag inte ville. Besvikelsen över att mitt ragg inte var tydligare med att han inte ville dela med sig av mig. Eller när en gubbe satte sig bredvid mig på bussen och började ta på mitt lår när jag satt och halvsov. Eller när jag var på efterfest och en tjej där hade silikonbröst och alla ville känna och mitt framför henne diskuterade hur brösten kändes, om de gillade det eller ej. Det är även väldigt obehagligt att tänka på alla de där gångerna då inget faktiskt hände men då det kunde ha skett.

Nu på senare år så har jag främst vart drabbad av kommentarer, en och annan klapp på rumpan, grova skämt och en känsla av att ändå behöva vara på min vakt i speciellt utsatta situationer.

För tio år sedan startade jag upp en tjejjour tillsammans med ett gäng eldsjälar och under årens lopp då jag var aktiv inom tjejjouren samt i min vanliga proffession (Behandlingsterapeut som jobbar med personer som är 13-20 år) så har jag kommit i kontakt med otaliga brottsoffer och även en del förövare. Den ena historien mer horribel än nästa. Alla har de dock en sak gemensamt. De är uttryck för ett utbrett kvinnoförakt, en patriarkal struktur där tjejer och kvinnor anses finnas till för andra (läs pojkar och män) och jag står inte ut med tanken på att mina barn ska behöva möta detta under sin uppväxt och i sina liv.