Idag så träffade jag en bra läkare som dessutom visade sig vara tvillingförälder själv. Hen var så lugnande och hade många bra tips och råd men framförallt så kände jag mig förstådd och jag blev sjukskriven på halvtid. Jag har inte riktigt hunnit klura ut hur (om) detta påverkar mitt sgi och hur jag ska skriva in allt så det blir rätt men det får jag ta imorgon. Jag är bara så tacksam över att David nu kan jobba mellan 10-14, vilket betyder att han kommer vara borta mellan 9-15. Det innebär att jag inte behöver vara själv med alla tre barn och att vi kan turas om att hämta och lämna Rut på förskolan. Såklart hade det kanske vart ännu mer värt om han kunde välja att vara föräldraledig vissa heldagar istället men nu tycks inte det vara en möjlighet utifrån hans jobb. Jag tror inte att det här kommer ge mig tillräcklig respit för riktig återhämtning men de största stressmomenten under en dag reduceras ju avsevärt. Från 60 timmar själv under en vecka till 30 timmar. Jag blev sjukskriven t.o.m barnens inskolning i slutet av januari och då ska vi ses igen för att stämma av läget. Däremellan hinner det bli jul då David har lite semester och vi ska få lite avlastning av min mamma med man som ska ta Rut några dagar. Det är mindre än fem veckor kvar till jul och jag hoppas att den här planen ska få det att fungera. Efter jul kanske vi förlänger Ruts dagar på förskolan fram till tvillingarnas inskolning för att få en timme innan hon ska hämtas som vi kan lägga på att städa, handla och allt annat som behöver göras. Jag lyckas knappt tömma och fylla en diskmaskin under en vanlig dag med tvillingarna eftersom de sällan sover samtidigt.

Advertisements

Jag har länge haft en känsla av att något inte står helt rätt till. Ofta har jag kunnat skaka den av mig, ursäktat den med allsköns adekvata anledningar men nu de senaste dagarna så har jag nått en punkt där det inte går längre. Jag har inga ursäkter kvar. Jag tror att jag har utmattningssyndrom.

När jag tänker tillbaks på de senaste tio åren av mitt liv så kan jag se att det har vart på väg åt det hållet länge. Jag har alltid betraktat mig själv som en person med många idéer och mycket energi. Rastlös, stresstålig och engagerad. För tio år sedan så pluggade jag heltid, läste på halvtid på sidan av, jobbade extra på kvällar och helger och startade upp en tjejjour som jag sedan var ordförande för i fyra år. Jag hade praktik utomlands en period vilket gjorde att jag behövde läsa vissa kurser extra snabbt innan jag reste iväg. Jag bodde även i ett stort hus på landet ensam större delen av tiden vilket innebar att jag på vintern ställde ett larm för att gå ut och elda på nätterna.

När jag hade tagit min examen så flyttade jag tillbaks till Stockholm och började jobba. Det var en fantastisk tid då jag var nyförälskad i staden, i David, i mina vänner och i mitt arbete. Jag tyckte att det var roligt att gå till jobbet varje dag vilket många tyckte lät helt absurt vill jag minnas. Jag älskade det så mycket att jag tyckte att det var helt okej att ha över hundra komptimmar. När min chef tog upp det med mig så använde jag komptimmarna när jag hade semester vilket gjorde att jag fick en massa semesterdagar över istället som låg kvar under några år. Under den perioden totalrenoverade vi en lägenhet och levde i ett byggkaos under ganska lång tid.

När jag blev gravid med Rut så hade jag en riktigt tuff graviditet med mycket foglossning och allsköns besvär. Jag blev ganska orörlig redan runt vecka 20 men jag jobbade på bäst jag kunde ett tag. Eftersom jag hade sparad semester så tog jag ut ett par veckor i den vevan (när jag var i v 34) och därefter blev jag sjukskriven. Det kändes ju inte direkt som semester eftersom jag i princip inte kunde gå. Sedan följde ett föräldraledigt år då jag planerade för ett bröllop som inte gick att genomföra så som vi hade tänkt så då fick jag göra en helt ny plan. Självklart var David involverad men jag gjorde säkert 90% av allt som hade med bröllop och bröllopsresan att göra. Vilket jag ville göra för att jag tyckte att det var så sjukt kul. Jag har för mig att jag pluggade lite på distans och jag läste en hel del om barns utveckling och anknytning under den perioden. Jag förberedde mig även inför en ganska stor operation i vänster ben så jag tränade mycket.

Efter bröllopsresan så fick jag veta att jag skulle få vänta länge på operationen (det blev något slags misstag/missförstånd) så vi bestämde oss för att försöka bli gravida. Vilket vi också blev nästan direkt, med tvillingar. Lagom tills jag skulle tillbaks till mitt jobb var jag alltså gravid igen. Det var en bitvis tuff graviditet, lättare än den med Rut eftersom jag var lite rörligare, men jobbig av andra anledningar. Både psykiskt och fysiskt. När tvillingarna föddes så mådde jag inte så bra rent psykiskt och det var tufft precis  i början av just den anledningen. När tvillingarna var fyra månader började jag jobba 57% samt läste en utbildning i Norge. Under den här perioden fick de RS och var väldigt sjuka i flera månader. De blev egentligen inte riktigt bra förrän till sommaren. Vi slet och kämpade med inhalationer och mediciner samtidigt som vi försökte ge en trotsig och lite försummad tvååring allt som hon behövde.

Efter sommaren så började David jobba igen och där är vi nu. Jag är själv med barnen 60 timmar/vecka och jobbar bara 20% men jag är så fruktansvärt sliten. Barnen är sjuka igen och vi är åter tillbaks på inhalationer flera gånger varje dag.

Mina besvär har som sagt smugit sig på (framförallt de senaste tre åren) men nu mår jag så kass att jag känner mig som en spillra av mitt vanliga jag. Jag har yrsel, svindel och domningar i armar och ben. Jag glömmer saker och ord, har suddig syn, svårt att fokusera och koncentrera mig. Jag är ljud- och ljuskänslig och har en gnagande oro och obehag i kroppen. Ont i leder, ofta ont i huvudet och jag har mycket ångest och starkt obehag inför saker som jag har klarat galant tidigare i livet. Framförallt är jag bara så sjukt trött. Imorgon ska jag träffa en läkare och jag hoppas att jag kan bli sjukskriven under en period så David kan vara hemma med barnen mer och avlasta mig. Såklart har jag bättre och sämre dagar men det finns ingen tid till återhämtning. Som lugnast har jag det när jag är på jobbet men efter att jag har jobbat ett långt pass (44 h) så är jag helt slut i två dagar trots att jag oftast får sova mer på jobbet än hemma.

Det känns som att jag har gått och väntat på att något ska hända. Att vi ska få mer avlastning eller att någon ska säga åt oss på skarpen att “såhär kan ni inte ha det”. Men det kommer inte riktigt. Den där väggen som folk talar om kanske just är de där symptomen som jag nämnde nyss. Jag vet inte men något måste förändras för såhär vill jag inte må.

Jag tror att det hade gjort stor skillnad för vår familj (och säkert för många andra också) om tvillingar räknades som två barn när det kommer till föräldradagar. Det skulle innebära att båda barnen har rätt till en närvarande vuxen var i alla situationer under en dag då de har behov av omvårdnad, närhet och stimulans under sina första 15 månader i livet. Som det är nu kan jag oftast bara ge en i taget vad de behöver. Det betyder att jag många gånger varje dag måste välja vilket av mina barn som har störst behov av mig. Ibland kan det vara så att medan jag byter en bajsblöja så slår sig den andra och då måste jag välja om jag ska skynda dit eller om jag kan slutföra vad jag håller på med.  Jag upplever det som att jag större delen av min vakna tid befinner mig i stress och otillräcklighetskänslor. Jag förstår att även andra familjer som har barn tätt hamnar i dessa avvägningar men det är speciellt att ta hand om två små barn i ungefär samma utvecklingsfaser och ett fortfarande ganska litet barn. Ibland är det stressande även när vi är tre vuxna på tre barn. De dagar som jag får till bra och hittar någon slags energi i mig själv att gå runt på är fantastiska men även då är det på bekostnad av mina egna behov (främst behovet av sömn, mat, fysisk aktivitet och toabesök). Jag vill inget hellre än att vara precis som innan, full av energi, glad, påhittig och kreativ men istället känner jag mig lat och otillräcklig.

Morgonbestyr

Kanske är det så att jag börjar komma in i någon slags vardagslunk med tvillingarna. Jag blir även modigare och modigare med tiden då jag är själv med alla tre. Det är några moment varje dag som ställer till det lite för oss då det är risk för mycket skrik och en extremt stressad och svettig mamma men överlag flyter det på hyfsat just nu. Veckorna går ganska fort. De tillfällen som är tuffa är ju främst när jag ska lämna Rut på morgonen. Tvillingarna vaknar vanligtvis vid 5 (nu sedan tidsomställningen vaknar de ca 03.30) och sedan går David hemifrån vid 6. Därefter har jag en timme på mig att få alla morgonbestyren klara. Det låter säkert som mycket tid men här är en lista på allt som behöver hinnas med.

Väcka Rut. Byta blöja på två barn. Sätta Rut på pottan och hinna passa på henne så hon inte häller kisset utanför toan när hon ska skölja ur sin potta. Sedan på med blöja även för hennes del. Frukost till tre barn med tre olika preferenser. Rut ändrar sig även ett par gånger. På med kläder på tre barn. Det är alltid minst en som krånglar. D-droppar till tre barn. Tandborstningen på tre barn. Inhalationer för två av barnen (tar ca 3-5 min/barn) och de skriker ofta i högan sky. Slänga i mig en kopp kaffe. Ta på de kläder som de lyckats ta av sig. Hämta vagnen i förrådet medan 1-3 skriker. Kanske ta på regnskydd på vagnen. Göra ersättning till två barn. Hitta det gosedjur som Rut promt ska ha med sig till förskolan. Leta fram ytterkläder till tre barn. Klä på ytterkläder på tre barn. Bära ner två barn till vagnen. Se till att det tredje barnet inte rymmer eller hittar på något hyss. Hämta något som jag såklart har lyckats glömma. Byta en till blöja för någon kommer med stor sannolikhet ha hunnit bajsa. Gå till förskolan (detta går ofta ganska smidigt). Gå in med Rut medan två barn väntar ute i vagnen och skriker och är missnöjda för de inte vill bli lämnade vind för våg. Ofta är någon i personalen gullig och kollar till dem då och då. Ta av Rut alla kläder och gå till hennes avdelning i andra änden för att lämna alla saker. Snabbt hej då till Rut. Ut till vagnen. Sedan lunkar vi hem igen eller tar en promenad beroende på väder och humör. Då ska två barn bäras in, kläs av, vagnen ska parkeras i förrådet och då tackar jag nästan de gudar jag inte tror på för TV-n. Ibland så skippar jag tandborstningen och D-droppar till tvillingarna och gör det när vi kommer hem igen. Ibland får de ha på sig pyjamas under ytterkläderna. Alla trick är bra tänker jag. Och då har klockan hunnit bli tio över sju. Pju. Tio timmar och femtio minuter till avlösning.