Jag har länge haft en känsla av att något inte står helt rätt till. Ofta har jag kunnat skaka den av mig, ursäktat den med allsköns adekvata anledningar men nu de senaste dagarna så har jag nått en punkt där det inte går längre. Jag har inga ursäkter kvar. Jag tror att jag har utmattningssyndrom.

När jag tänker tillbaks på de senaste tio åren av mitt liv så kan jag se att det har vart på väg åt det hållet länge. Jag har alltid betraktat mig själv som en person med många idéer och mycket energi. Rastlös, stresstålig och engagerad. För tio år sedan så pluggade jag heltid, läste på halvtid på sidan av, jobbade extra på kvällar och helger och startade upp en tjejjour som jag sedan var ordförande för i fyra år. Jag hade praktik utomlands en period vilket gjorde att jag behövde läsa vissa kurser extra snabbt innan jag reste iväg. Jag bodde även i ett stort hus på landet ensam större delen av tiden vilket innebar att jag på vintern ställde ett larm för att gå ut och elda på nätterna.

När jag hade tagit min examen så flyttade jag tillbaks till Stockholm och började jobba. Det var en fantastisk tid då jag var nyförälskad i staden, i David, i mina vänner och i mitt arbete. Jag tyckte att det var roligt att gå till jobbet varje dag vilket många tyckte lät helt absurt vill jag minnas. Jag älskade det så mycket att jag tyckte att det var helt okej att ha över hundra komptimmar. När min chef tog upp det med mig så använde jag komptimmarna när jag hade semester vilket gjorde att jag fick en massa semesterdagar över istället som låg kvar under några år. Under den perioden totalrenoverade vi en lägenhet och levde i ett byggkaos under ganska lång tid.

När jag blev gravid med Rut så hade jag en riktigt tuff graviditet med mycket foglossning och allsköns besvär. Jag blev ganska orörlig redan runt vecka 20 men jag jobbade på bäst jag kunde ett tag. Eftersom jag hade sparad semester så tog jag ut ett par veckor i den vevan (när jag var i v 34) och därefter blev jag sjukskriven. Det kändes ju inte direkt som semester eftersom jag i princip inte kunde gå. Sedan följde ett föräldraledigt år då jag planerade för ett bröllop som inte gick att genomföra så som vi hade tänkt så då fick jag göra en helt ny plan. Självklart var David involverad men jag gjorde säkert 90% av allt som hade med bröllop och bröllopsresan att göra. Vilket jag ville göra för att jag tyckte att det var så sjukt kul. Jag har för mig att jag pluggade lite på distans och jag läste en hel del om barns utveckling och anknytning under den perioden. Jag förberedde mig även inför en ganska stor operation i vänster ben så jag tränade mycket.

Efter bröllopsresan så fick jag veta att jag skulle få vänta länge på operationen (det blev något slags misstag/missförstånd) så vi bestämde oss för att försöka bli gravida. Vilket vi också blev nästan direkt, med tvillingar. Lagom tills jag skulle tillbaks till mitt jobb var jag alltså gravid igen. Det var en bitvis tuff graviditet, lättare än den med Rut eftersom jag var lite rörligare, men jobbig av andra anledningar. Både psykiskt och fysiskt. När tvillingarna föddes så mådde jag inte så bra rent psykiskt och det var tufft precis  i början av just den anledningen. När tvillingarna var fyra månader började jag jobba 57% samt läste en utbildning i Norge. Under den här perioden fick de RS och var väldigt sjuka i flera månader. De blev egentligen inte riktigt bra förrän till sommaren. Vi slet och kämpade med inhalationer och mediciner samtidigt som vi försökte ge en trotsig och lite försummad tvååring allt som hon behövde.

Efter sommaren så började David jobba igen och där är vi nu. Jag är själv med barnen 60 timmar/vecka och jobbar bara 20% men jag är så fruktansvärt sliten. Barnen är sjuka igen och vi är åter tillbaks på inhalationer flera gånger varje dag.

Mina besvär har som sagt smugit sig på (framförallt de senaste tre åren) men nu mår jag så kass att jag känner mig som en spillra av mitt vanliga jag. Jag har yrsel, svindel och domningar i armar och ben. Jag glömmer saker och ord, har suddig syn, svårt att fokusera och koncentrera mig. Jag är ljud- och ljuskänslig och har en gnagande oro och obehag i kroppen. Ont i leder, ofta ont i huvudet och jag har mycket ångest och starkt obehag inför saker som jag har klarat galant tidigare i livet. Framförallt är jag bara så sjukt trött. Imorgon ska jag träffa en läkare och jag hoppas att jag kan bli sjukskriven under en period så David kan vara hemma med barnen mer och avlasta mig. Såklart har jag bättre och sämre dagar men det finns ingen tid till återhämtning. Som lugnast har jag det när jag är på jobbet men efter att jag har jobbat ett långt pass (44 h) så är jag helt slut i två dagar trots att jag oftast får sova mer på jobbet än hemma.

Det känns som att jag har gått och väntat på att något ska hända. Att vi ska få mer avlastning eller att någon ska säga åt oss på skarpen att “såhär kan ni inte ha det”. Men det kommer inte riktigt. Den där väggen som folk talar om kanske just är de där symptomen som jag nämnde nyss. Jag vet inte men något måste förändras för såhär vill jag inte må.

Jag tror att det hade gjort stor skillnad för vår familj (och säkert för många andra också) om tvillingar räknades som två barn när det kommer till föräldradagar. Det skulle innebära att båda barnen har rätt till en närvarande vuxen var i alla situationer under en dag då de har behov av omvårdnad, närhet och stimulans under sina första 15 månader i livet. Som det är nu kan jag oftast bara ge en i taget vad de behöver. Det betyder att jag många gånger varje dag måste välja vilket av mina barn som har störst behov av mig. Ibland kan det vara så att medan jag byter en bajsblöja så slår sig den andra och då måste jag välja om jag ska skynda dit eller om jag kan slutföra vad jag håller på med.  Jag upplever det som att jag större delen av min vakna tid befinner mig i stress och otillräcklighetskänslor. Jag förstår att även andra familjer som har barn tätt hamnar i dessa avvägningar men det är speciellt att ta hand om två små barn i ungefär samma utvecklingsfaser och ett fortfarande ganska litet barn. Ibland är det stressande även när vi är tre vuxna på tre barn. De dagar som jag får till bra och hittar någon slags energi i mig själv att gå runt på är fantastiska men även då är det på bekostnad av mina egna behov (främst behovet av sömn, mat, fysisk aktivitet och toabesök). Jag vill inget hellre än att vara precis som innan, full av energi, glad, påhittig och kreativ men istället känner jag mig lat och otillräcklig.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s