Min tvillingförlossning

På morgonen, fyra dagar innan vårt planerade snitt, så började jag känna av någon slags molande värk i samband med sammandragningar. De kom i intervaller om ca 6 minuter och gjorde inte direkt ont utan var snarare störande eller lite obehagliga. Det påminde om vad jag kände ett dygn innan Rut föddes men jag var ändå väldigt osäker på om det var något på gång eller inte. Vi kontaktade förlossningen och de tyckte att det var värt för oss att åka in och göra en undersökning.
Vi hade bokat in en barnvakt (Davids pappa) just denna dag för att vi skulle göra några ärenden så när han kom begav vi oss in till sjukhuset. Vi tog med oss vår BB-väska utifall att men jag var tämligen säker på att vi skulle få åka hem igen. Jag ville så gärna att det skulle vara på gång att jag nästan trodde att jag inbillade mig saker. Jag ringde till min mamma som bor drygt 30 mil bort för att höra om de skulle ha möjlighet att åka upp under dagen om det skulle bli nödvändigt. Den ursprungliga planen var att de skulle komma upp kvällen innan det planerade snittet och bo hemma hos oss tillsammans med Rut tills vi kom hem från sjukhuset. Som tur var hade de möjlighet att åka upp redan samma dag så de började packa och gjorde sig beredda.

Väl på sjukhuset så visade det sig att jag var lite öppen och mina sammandragningar registrerades. De följde fortfarande samma rytm men ökade något i intensitet. Framförallt så var det fruktansvärt obehagligt att ligga på en brits och registrera CTG-kurvor. Det kändes som att min rygg skulle gå av och svanskotan smärtade så att det var nästintill outhärdligt. Det var fullt på förlossningen denna dag så vi hamnade i ett litet provisoriskt undersökningsrum och vi lämnade det mesta av vår packning i bilen då vi utgick från att vi snart skulle bli hemskickade. Det var svårt att registrera båda bebisarna via CTG och det slutade med att de gjorde ett ultraljud för att hitta hur de låg. Efter undersökningen och CTG-registreringen (vilket tog flera timmar) så beslutade de att ge mig Bricanyl för att försöka stoppa upp förloppet. Då jag var i vecka 37+4 så tyckte jag att det var lite märkligt att de ville skjuta på det hela i fyra ynka dagar till. Vi  var ju så nära och jag hade redan gått längre än vad jag hade vågat hoppas på i början av graviditeten.

Först hade Bricanylen effekt och värkarna avtog. Det beslutades att jag skulle få äta lunch (jag vågade inte äta något på morgonen eftersom jag kände av värkarna) så det var glädjande nyheter även om jag egentligen bara ville att de skulle besluta om snitt på direkten. Jag hann inte mer än ta en tugga förrän läkaren kom in och sa att hon inte förstod varför de hade gett mig mat eftersom vi var tvungna att vänta ytterligare någon timme för att se om det hade effekt eller inte. David åt upp lunchen och min värkar kom tillbaks igen. Denna gång lite starkare. De gjorde ytterligare en vaginal undersökning och det visade sig att jag hade öppnat mig lite till. Då fick vi äntligen ett riktigt rum och jag fick byta om till sjukhuskläder och ta en dusch. Jag duschade hemma innan vi åkte men det kändes bra att få göra det igen om det nu skulle bli ett snitt. Jag hörde av mig till min mamma som redan hade beslutat sig för att åka upp oavsett då det kändes så pass osäkert med allting. Davids pappa kunde stanna hemma hos oss tills hon kom så då kunde vi släppa tankarna på hur Rut hade det.

David gick till bilen och hämtade några småsaker och jag fick en kort information om hur bedövningen skulle gå till om det skulle bli snitt. Sköterskan som kopplade på mitt dropp var väldigt fumlig. Det låter kanske som en överdrift men det skvätte blod från min hand när hon väl hittade ett blodkärl och det var på tredje eller fjärde försöket. Hon tappade saker på golvet och var allmänt otydlig i vad som skulle ske och när. När vi fick information om att jag blev uppsatt för att få ett snitt så hoppades jag att det skulle vara någon annan som skulle sätta kateter på mig men så blev det inte. Det gick dock mycket bättre även om det var sjukt obehagligt och obekvämt ur ett integritetsperspektiv. Vi fick bara information om att det skulle ske men inte när och det började närma sig 12 timmar som vi hade vistats på sjukhuset. Jag var supernervös över att det skulle komma något emellan som gjorde att jag inte skulle få mitt snitt och nu började värkarna göra lite mer ont. Tillslut så bad jag om att få någon slags smärtlindring och blev erbjuden Alvedon vilket jag inte tyckte att jag hade så mycket hjälp av. Om jag hade fått föda vaginalt så hade jag nog börjat känna att det var dags att åka in vid det laget.

Plötsligt så skedde allt väldigt snabbt och vi fick information om att göra oss redo annars skulle de ta något annat emellan. Vips så körde de iväg med mig i sängen och vi hamnade utanför operationssalen där David fick byta om. Vid det här laget började jag bli riktigt nervös och när de skulle sätta bedövningen så skakade jag okontrollerat. Inte för att jag var rädd för smärtan, sprutan eller något annat specifikt utan mer för situationen som sådan. Att jag inte hade någon kontroll över förloppet utan fick förlita mig till att det skulle gå bra. Jag var väldigt rädd för hur det skulle kännas när de bökade omkring i magen och jag tyckte att allt gick väldigt fort och att jag inte riktigt hängde med eller förstod allt omkring mig. Det var väldigt många människor närvarande i rummet och jag kände mig lite blottad där jag låg på en bris redo att bli uppskuren. När det konstaterades att bedövningen tog som den skulle så spände de upp ett litet skynke. David tyckte att det var lite väl litet då han såg både över och bredvid vad som skedde. Snart så spände de upp ett mycket större skynke och nu var det som att jag och David var lite i enskildhet. Jag var  fortfarande skakig men kände inte av något i magen alls,. varken smärta eller obehag av vad de höll på med. Efter en stund så surplade det till och kort därefter lyfte de ut Maj (kl 22.17). De kollade säkert att allt var okej och sedan tog de henne till oss. En ganska lång stund höll en person henne precis framför mitt ansikte så jag kunde pussa på henne och titta på henne. Nu surplade det till igen och de nämnde flera gånger att det var väldigt mycket fostervatten. Därefter höll de fram Tage (kl 22.20) på samma sätt och han hade mer fosterfett på sig. Det var häftigt att få träffa sina barn för första gången utan att vara smärtpåverkad. När jag fick se Rut för första gången så skulle jag ju föda ut en moderkaka och sedan sys så det här var något annat. Efter en stund så tog de med sig barnen ut för att göra i ordning dem och David följde med och fick klippa navelsträngarna. Efter ett tag kom de tillbaks och David satt och höll båda i sin famn medan de sydde klart mig. Vi hade tur så de fick följa med mig till uppvaket alla tre och där kunde de ligga på mitt bröst medan jag fick tillbaks känseln i benen. Jag trodde att det räckte att jag kunde röra benen lite grann men det visade sig att jag skulle behöva lyfta och böja benen ordentligt innan vi fick komma till avdelningen och få vårt rum. Det tog väldigt lång tid kändes det som men jag var så otroligt glad över att de fick vara hos mig.

Precis som när Rut föddes så blev jag förvånad över hur de såg ut. De var inte alls lika varandra men inte heller lika Rut. Det skilde ca ett halvt kilo mellan dem så det var stor skillnad i storlek. Det var ganska överväldigande att det var två stycken och det var svårt att ta in hela upplevelsen. Under Ruts förlossning så fick jag kämpa för att hon skulle komma ut och det var en process som tog tid. Den här gången gick allt så fort från att vi inte visste om det skulle bli ett snitt tills att jag låg på operationsbordet. Jag var glad åt att det blev på det här viset och inte det planerade snittet då jag inte hann oroa mig lika mycket men det var ändå väldigt märkligt alltihop.

Jag hade hört och läst att det var bra att vara på benen så fort som möjligt så på morgonen bad jag personalen att få komma upp ur sängen. Jag var inte alls beredd på att det skulle göra så ont. Det var definitivt en obehaglig överraskning. Att gå några få meter till toaletten var ett projekt i sig och jag fick trycka upp huvudändan av sängen för att ens sitta upp. Jag hade dessutom väldigt ont i svanskotan och ryggen av att ligga och sitta så mycket i ungefär samma position. Jag ville så gärna vara rörlig och kunna göra saker själv men jag fick ge upp inför smärtan. Efter Ruts förlossning så var det en sådan lättnad då foglossningen gav med sig och jag mådde bättre än på flera månader. Den här gången mådde jag betydligt sämre fysiskt och det var en besvikelse. Vi var kvar på sjukhuset i tre nätter och jag var fortfarande ganska mörbultad när vi kom hem. Bara att gå i de långa sjukhuskorridorerna för att ta mig till bilen var lite av en pärs och jag kände mig yr.

Dagen efter förlossningen så fick Maj ett andningsuppehåll när hon låg i min famn. Helt plötsligt så blev hon blålila och lealös. Det var fruktansvärt otäckt även om det bara varade i några sekunder. En sköterska som var på vårt rum just då tog Maj och skakade henne lite lätt och då kickade andningen igång igen. Efter den incidenten så var jag uppskärrad och orolig för att det skulle inträffa igen. Tänk om det skulle hända och vi inte märkte något. Detta resulterade i att jag inte vågade sova. Jag vågade inte heller lita till att David skulle ha koll för tänk om han skulle somna. David blev ganska krasslig under den natten då de föddes så han sov ganska mycket och var hängig. Jag sov knappt något alls under de tre första dygnen i barnens liv och jag kände att jag blev lite knäpp. Den sista natten som vi var kvar på sjukhuset så tog personalen hand om tvillingarna i nästan två timmar. De hade märkt att jag inte sov och jag började väl se sliten ut. Jag hade en ambition om att få till amningen denna gång så jag försökte amma barnen väldigt ofta för att få en bra produktion så det var nästan alltid så att jag satt och försökte amma dem när personalen kom in i rummet. Några kommenterade till och med att David sov så mycket och insinuerade att vi borde dela mer på ansvaret. Han gjorde ju väldigt mycket (alla blöjbyten t.ex. eftersom det var jobbigt för mig att gå upp ur sängen mer än nödvändigt) men det såg nog inte personalen. Sista dagen så började David äntligen må bättre men jag kände mig lite irriterad över att hans halsont tog så mycket plats på något vis när det var jag som precis fått min mage uppskuren. Jag vart dessutom väldigt hormonell och känslosam den första natten som vi var hemma. Jag tänkte en massa katastroftankar och började gråta och blev arg utan anledning. Det var en väldigt märklig och obehaglig upplevelse. Som tur var så försvann det redan dagen efter och sedan dess har jag känt mig ungefär som vanligt. Kanske kommer det mesta med dubbel kraft när en får tvillingar.

Advertisements

Gravid med tvillingar i vecka 38

Jag kan bara återigen börja med att konstatera att jag för några månader sedan aldrig trodde att jag skulle vara gravid såhär länge. Nu sedan vi fick datumet för snitt har jag däremot vart helt inställd på att det är då eller senare det kommer ske. Just nu är det inget i kroppen som tyder på att något skulle vara på gång. Igår hämtade vi ut vår nya bil och nu har vi ingenting viktigt kvar på vår to do lista innan tvillingarna föds även om jag fortfarande inte har packat stora delar av BB-väskan. Anledningen till det är att jag använder så många av sakerna ofta att det känns dumt att packa dem redan nu.

Den här veckan har präglats av rastlöshet och det är många tankar som snurrar runt i mitt huvud. Jag känner mig lättirriterad, lättkränkt och ofta missförstådd. Tankarna rör främst den fysiska återhämtningen efter snittet: hur blir det med magmusklerna, hur ont kommer det göra, hur lång tid kommer det ta innan jag är överens med min nya kropp, när kan jag förvänta mig att jag kan börja lita på min kropp och dess förmågor igen (gå snabbt, bära tungt), hur kommer den första tiden med bebisarna vara, rädsla för att få tvångstankar som jag hade med Rut, hur ska jag orka vara en bra mamma för alla tre. Ja, tankarna mal på och är mer eller mindre besvärande/tidskrävande. Jag känner främst irritation över att jag förväntas skjuta alla dessa tankar åt sidan för att vara tacksam när det går alldeles utmärkt att vara både och. Jag kan vara tacksam över att just vi får möjlighet att bli föräldrar åt ytterligare två tillsynes friska barn, att vi har förutsättningar att skapa plats i vårt hem och att vi kunde köpa en bil där hela familjen får plats o.s.v men det betyder inte att dom jobbiga tankarna inte ska få finnas. För mig är dessa en del i att göra mig redo inför vad som komma skall.

Symptom:

  • Det är sannerligen trångt i magen. Det är svårt att hitta sätt att sitta eller ligga som är bekväma. Jag blir mätt direkt men äter ändå vilket medför en del illamående, äckelkänslor och andra besvär.
  • Jag sover dåligt men är samtidigt väldigt trött och behöver vila en stund på eftermiddagarna.
  • Jag börjar känna mig mer svullen om fötter, vader och händer. Det kommer och går men framåt kvällarna  och när jag är ute och går så brukar det spänna lite, speciellt när det är varmt, så svullnar händerna upp direkt.
  • Jag har mycket besvär av restless legs när jag sitter ner. Oavsett om det är i soffan eller bilen så kommer det krypande. Det gör att det blir svårt att kolla på en film eller ta någon längre biltur.
  • Halsbränna och sura uppstötningar. Jag har även börjat spy lite då och då igen. Det är väl för trångt helt enkelt. Om jag dricker eller fyller upp magsäcken så kanske något av barnen kommer åt och sparkar till där. Det märks att allt blir väldigt ihopklämt när jag äter och dricker. Jag har fått tipset om att äta små mängder av väldigt många personer men det känns som att skillnaden i besvär mellan att äta lite och en nästan normal portion är minimal och då pallar jag inte att utsätta mig för ätande oftare än jag måste.
  • Foglossning och ett bäcken som behöver hoppas rätt när jag ligger ner. Det gör ont och är besvärande men jag har inte så jobbigt med det när jag står eller går e kortare sträcka. Går jag en längre bit så blir det jobbigt.
  • Tryck neråt och en stark obehaglig känsla av att jag kommer kissa på mig när jag står, går eller gör plötsliga rörelser även om jag kissade för en minut sedan.
  • Svullen i underlivet. Lite ont där mina gamla stygn från Rut satt. Måste anstränga mig för att tömma blåsan helt.
  • Jag blir snabbt rastlös och uttråkad. Det är tröttsamt att inte kunna använda kroppen på så sätt som jag vill och vara beroende av hjälp med en massa saker.

IMG_4717

Nu är ju bebisarna helt klara även med enlingsmått mätt. Om de skulle följa den vanliga kurvan så skulle de väga över 3 kg och vara ca 49 cm långa. Baserat på senaste UL så tror jag att de nog kommer väga uppåt tre kilo när de kommer ut men vi får se. Det känns spännande. Rut vägde 3940g när hon föddes BF+13 och vi tyckte såklart att hon var pluttliten även om hon var stor när vi jämförde med några andra bebisar på BB.

 

Ett axplock från helgen

I fredags så spenderade vi ju dagen på Häringe slott som jag skrev om i det förra inlägget. På kvällen svidade jag om och gjorde mig redo för att gå på hemmafest. En av mina kollegor fyllde år och jag känner att desto fler roliga saker som jag planerar in desto snabbare går tiden fram till snittet. Det skulle ju egentligen inte direkt göra något om det kom igång av sig själv heller och festliga aktiviteter skulle ju kunna trigga igång nåt. Jag kom inte hem förrän halv två på natten vilket måste vara något slags rekord för mig den här sommaren och framåt. Det var trevligt men som alltid en speciell upplevelse att själv vara spiknykter medan andra träder in i berusat tillstånd. I lördags var det äntligen dags för en konsert på Berns som vi har sett fram mot länge. Jag hade räknat med att tvillingarna skulle vara födda vid det här laget så vi hade nog inte riktigt vågat hoppas att vi skulle kunna gå båda två. Nu gick ju det alldeles utmärkt medan Davids syster var barnvakt till Rut. Då Rut har haft en tuff period sedan en vecka tillbaks där hon är väldigt pappig och mån om att hålla ihop oss alla tre så valde vi att söva henne innan vi åkte. Det var nog ett smart drag, både för Ruts skull men även för att vi skulle kunna slappna av lite mer. Konserten var fantastiskt bra även om ljudet på Berns tyvärr inte är något vidare. Första 45 min så satt jag på en barstol vid ett bord ganska långt bak i lokalen (jag kunde ändå skymta bandet och sittdansa) men när det var ca 30 min kvar så trängde vi oss fram och dansade. Det var en härlig känsla att kunna vara lite i sin egen kropp och i den känsla som musiken skapade även om tyngden, trycket neråt och foglossningen gjorde sig påmind. Jag ser fram mot den dagen som min kropp börjar kännas funktionell igen. När jag kan ligga som jag vill när jag ska sova, när jag har ork att dansa till en hel konsert, när jag inte blir andfådd av minsta lilla ansträngning och när jag kan känna mig frisk och stark. I morse sov Rut ovanligt länge så vi vaknade nästan utvilade hela familjen. Vi beslutade oss för att åka till Tyresö slott och äta deras goda brunch och sedan strosa runt i slottsparken. Det var en alldeles lagom utflykt för alla inblandade. Väl hemma igen gick jag och vilade medan Rut och David hängde med grannens barn i parken. I morgon ska vi hämta upp vår nya bil vilket känns superspännande. Jag hoppas verkligen att det känns som att vi har valt rätt med tanke på priset.

Moderat

Telefon Tel Aviv

Nattamat- havrefras placerat på magen

Tyresö slott

Alla växter skapade en sydeuropeisk känsla. Sommar i september.

Vuxentid

Både igår och idag har vi dragit nytta av fördelen att Rut är på förskolan och att tvillingarna ännu inte har behagat dyka upp vilket har skapat lite oväntad egentid för oss. Igår åt vi lunch med en vän innan vi begav oss till vårt allra sista samtal med vår BM. Jag tog prover hos henne för sista gången och när hon sammanfattade graviditeten (som ju har varat hela det här året) så sa hon att hon var otroligt nöjd med alla mina värden över tid och att hon tyckte att det var fantastiskt att det har gått såhär bra med allt (vikt, järn, socker, blodtryck o.s.v). Magen är dock enorm och mitt SF -mått landade på strax över 40 cm (nästan v 38). Det kändes väldigt skönt att höra det om mina värden, dom saker som jag själv har kunnat styra är jag nöjd med och sedan är jag glad att vi hittills har haft lite tur på vår sida också. Det har absolut vart tufft och smärtsamt (illamåendet i början var inte av denna värld och smärtorna i mitt bäcken nu mot slutet har inte vart någon lek) men… jag var beredd på att det skulle bli tufft. Jag skapade en bra, och framförallt rimlig, planering tillsammans med min arbetsgivare, ställde ganska höga krav på min make som har fått ta hand om det praktiska i hemmet och Rut i väldigt stor utsträckning, jag har skapat tid för träning och tog tidigt kontakt med en sjukgymnast för att utforma övningar efter min förmåga, jag gick hos en dietist för kostråd för att försöka förebygga havandeskapsförgiftning, graviditetsdiabetes och en allt för stor viktuppgång samtidigt som bebbarna (och jag) såklart behövde få lagom med näring och jag har tvingat mig ut något varje dag (försöker gå några tusen steg även när trycket neråt skapar obehag och bäckensmärtorna är förjävliga). Vi är inte i mål ännu (11 dagar kvar till snitt) det kan fortfarande uppstå allsköns komplikationer och även om jag får en knäpp och orealistisk oro om att jag ska jinxa allt nu genom att skriva att det har gått bra så vill jag samtidigt kunna unna mig att känna mig nöjd för en gångs skull. Jag har inte vågat ta något för givet i den här graviditeten, och vågar fortfarande inte riktigt göra det, men sorgen skulle inte bli mindre för att jag går runt och är rädd och orolig i tid och otid.

Idag åkte jag och David till Häringe slott för att avnjuta Afternoon tea men tyvärr så började de inte servera det förrän kl 14.00 (trots att det stod 13.00 på hemsidan) så vi fick “nöja oss” med en lunch istället och lite strosande på ägorna då vi skulle hämta Rut på förskolan vid tre. Efter semestern så har vi främst ägnat oss åt att uträtta en massa praktiska saker och vila när tillfällen har getts så nu känns det kul att vara så pass klara att vi faktiskt hinner umgås lite med varandra också. Jag har en stark känsla av att det inte blir så mycket sånt sedan när tvillingarna kommer.

Ultraljud och läkarsamtal

Idag så hade vi tid för tillväxtultaljud, och det var då främst pojken i fokus eftersom hans kurva inte har gått fullt så bra uppåt som önskat. Först så visade mätningen som väntat att allt var bra med flickan, alla flöden var bra och hon växte som hon ska. Hennes uppskattade vikt var nästan 2,9 kg. Pojken hade också bra flöden men hamnade på -17% från “normalkurvan”. Detta föranledde inte direkt någon större oro (det är nog ganska vanligt för tvillingar i v 37) men när hon fick fram värdena så ville hon ändå dubbelkolla dessa genom att mäta igen. Då landade han plötsligt på -10% och hade en uppskattade vikt på nästan 2,5 kg. Det förändrade saker och ting och vi kunde därmed avboka kontroll under nästa vecka och invänta kejsarsnittet utan fler UL om inget oförutsett sker. Fostervattenmängden var bra hos båda och de rörde sig fint. Väl nere på spec mvc så behövde vi inte göra CTG eftersom allt såg fint ut men vi fick vänta i nästan två timmar på att träffa en läkare som sa att allt såg bra ut och att vi inte behöver göra några fler kontroller hos dem innan snittet. Däremot så har vi ju inplanerade besök med vår vanliga barnmorska. Jag fick möjlighet att ställa lite frågor men det kändes som att det mesta som jag vill veta är ju egentligen sådant som rör snittet och tiden efter och det har vi en heldag inbokad för framöver. Jag hade gått upp ytterligare 1 kg och ligger nu på +9 kg men jag har lagt på mig en hel del vätska under de senaste dagarna och tvillingarna tycks ju fortsätta växa. Jag känner mig lite orolig för mina magmuskler då jag tycker att de har börjat puta på ett märkligt sätt (de är nog ganska separerade) så jag hoppas på att få träffa en bra sjukgymnast innan eller efter snittet så jag kan få hjälp att orka med allt som krävs när en är mamma till tre små barn.

Gravid med tvillingar i vecka 37

Ännu en vecka har passerat och även om jag frenetiskt känner efter och letar efter tecken på att något skall hända så lyser riktiga värkar och vattenavgång med sin frånvaro. Jag har haft en del molvärkar och sammandragningar tillsammans med lite smärta och varje gång det sker så får jag hålla tillbaks tankarna som gärna vill fara iväg och börja planera (är det dags att ringa och förvarna, hur ska vi göra om vi måste åka in o.s.v.) allt för att inte bli besviken.

Tv: Gravid med Rut i vecka 41 Th: Gravid med tvillingar vecka 37


Vi är så redo som vi kan bli samtidigt som jag känner att det är lite annorlunda för mig gällande anknytningen under den här graviditeten. Kanske beror det på att jag inte är så bra på att avgöra vem som är vem när de rör på sig som leder till att min kontakt med dem blir svårare att skapa. Det blev lite enklare när vi började tilltala dem med provisoriska namn för några månader sedan (Elsie och Valter) men även på namnfronten vacklar vi och jag hoppas att det ger sig när vi får träffa dom. Att vi ska känna vad som blir bra namn. När jag var gravid med Rut så var vi lite av ett team hon och jag under ganska lång tid trots att jag även då hade svårt att känna av hennes rutiner kring rörelsemönster. Det kan vara små saker på ultraljuden som gör att det blir mer verkligt och att det skapas en inre bild av en liten individ. Förra graviditeten så var det första gången vi fick se henne suga på tummen i magen, jag tyckte att det var så ofantligt gulligt. Den här gången så var det när vi fick se en ganska lång hårkalufs flyta omkring i fostervattnet och barnmorskan kommenterade att “här var det mycket hår”. Sett utifrån hur de har legat i magen de senaste sex veckorna ungefär så är det troligtvis Valter som jag känner av mest men på ultraljuden så är det oftast Elsie som är livligast, har gått upp mest i vikt och som jag uppfattar det bedöms som den lite starkare tvillingen. Det går ju inte riktigt ihop med min bild eftersom jag oftast oroar mig för att jag inte har känt av henne. Antagligen så blandar jag ihop deras rörelser varje gång de ligger i tvärläge. Jag vet inte hur ofta Elsie skiftar mellan säte och tvärläge men hon gjorde det mitt under senaste ultraljudet utan att jag kände av det så mycket.

Imorgon är det dags för nästa ultraljud och om allt ser bra ut så är det därefter prick två veckor kvar till vårt inbokade kejsarsnitt. För att inte bli allt för besviken så försöker jag tänka på att det kan uppstå akuta saker som gör att vi kanske får vänta en dag extra eller så. Jag tror inte att jag skulle klara av att vara helt inställd på att nu blir det barn och sedan få vänta ett dygn till. Eller, det är klart att en klarar det en måste, men jag skulle bli så oerhört besviken om så var fallet.

Veckans symptom:

  • Sömnstörningar. Jag har ganska lätt för att somna på kvällen men går upp och kissar ett par gånger och vaknar sedan upp och är pigg vid 3-4 på natten. Därefter är jag ofta uppe i två timmar innan jag kan komma till ro igen (vanligtvis lagom till Rut vill gå upp). Jag måste sova på sidan till följd av magens storlek och vaknar ofta av att armarna har domnat bort. Jag får även ont i axeln och örat av att ligga sådär.
  • Restless legs. Väldigt obehagligt och besvärande. Jag knaprar magnesiumtabletter men det är oklart huruvida det hjälper.
  • Illamående. Jag kräks inte eller så men jag får kväljningar av äckliga lukter och jag mår illa i samband med att jag har ätit.
  • Foglossning, ont i svanskotan och nedsatt rörelseförmåga men jag kan fortfarande gå och vara lite aktiv. Mer än under min förra graviditet vid den här tiden. Jag kan däremot inte sätta på mig strumpor på vänster fot och kan enbart komma i två par skor själv med hjälp av ett långt skohorn. Jag har svårt att böja mig överlag.
  • Halsbränna.
  • Lite ont och obehag i magen på olika sätt.
  • Mycket rörelser i magen även om jag har svårt att skilja dem åt.
  • Mycket sammandragningar.
  • Fortsatt svullen i underlivet.
  • Nu börjar jag dessutom svullna upp ganska mycket om fötter, vader och händer.
  • Magen börjar kännas riktigt stor och otymplig. Det är svårt att hitta bekväma sätt att ligga eller sitta på utan att magen är i vägen och gör ont för att den kläms. Det blir t.ex. svårt att äta för jag hamnar så långt från bordet.

IMG_4716

En enling väger ca 3 kg och är ca 48 cm lång. Det blir spännande att se hur nära Elsie och Valter ligger dessa mått. Om de börjar knappa in så har jag 6 kg bebis i magen och det känns rätt galet. Det börjar bli hög tid att skriva ett förlossningsbrev och börja planera lite mer för hur jag vill ha det. Om vi ska ha musik under snittet t.ex. Även om det är min/vår förlossning så vill jag inte heller störa personalens koncentration med en massa knäpp musik. Det enda som jag vet på rak arm att jag önskar är att de ska torka av barnen innan jag får se dem och att jag hoppas att vi kan få vara tillsammans medan jag ligger på uppvaket och väntar på att kunna röra på mina ben. Jag vill även kunna amma, eller kanske inte amma nödvändigtvis, men jag vill kunna ge dem mer bröstmjölk än ersättning i början om möjligt. Jag har ju köpt en elektrisk pump och jag hoppas på att snabbt kunna få igång en bra mjölkproduktion.

Svullen och trött

Jag trodde inte att den dagen skulle komma då jag svullnade upp eftersom jag har klarat mig så pass länge (nästan v 37 ju) men det gjorde den, med råge dessutom. Poff sa det. Den enda eventuella fördelen tycks vara att jag är lite mindre kissnödig. Jag tycker att det gör lite ont att vara svullen, som att lederna tar stryk på nåt sätt. Som tur är så tycks det vara värst på kvällen när jag ändå mest slappar och kan utkräva massage från min make. I övrigt har jag lite magsmärtor av varierad karaktär till och från. Inget som känns som värkar bortsett från när det sammanfaller med en sammandragning, men ändå som att något är annorlunda.

Hela veckan har det gått bra för Rut att hänga på förskolan vilket är en lättnad. Min pappa har nu vart med på en hämtning och träffat personalen och allt känns bra än så länge. På dagarna har vi haft en massa tid till att fixa olika saker och det har vart väldigt skönt att vara lite fri samtidigt som vi vet att hon har det bra och får en masa stimulans som vi inte kan erbjuda. För oss har det vart en lättnad att hon får den här möjligheten att vistas 30 h/vecka på förskolan, vilket eventuellt kan utökas utifrån de nya reglerna i Stockholmsområdet (vi får se vad vi har behov av när tvillingarna kommer och vad som blir bra för Rut). Ruts förskola ligger dessutom väldigt nära vår bostad (200 meter kanske) vilket jag kan tänka mig kommer underlätta enormt när tvillingarna kommer. Tyvärr ser det olika ut i olika kommuner och det är inte ovanligt att tvillingföräldrar enbart har rätt till att äldre syskon vistas på fsk 15h/vecka. Det måste helt klart vara superföräldrar som klarar av att jonglera tvillingar samt hämtningar och lämningar med de usla förutsättningarna.

Igår hade vi besök av en vän och vi glömde bort tiden lite under en massa trevliga samtal. Plötsligt var klockan halv två på natten och jag kan knappt minnas när jag var vaken så länge senast. När Rut sedan vaknade vid femsnåret så var vi inte direkt sugna på att gå upp och sysselsätta en 1,5-åring. Pju. Sömnen under graviditeten har inte vart bra men jag somnar ofta tidigt och besväras snarare av att jag vaknar upp många gånger under natten och ibland får svårt att somna om. Det blir spännande att se hur vi ska lösa familjens sömnbehov framöver. Jag har förstått att många försöker synka tvillingarna och att det ibland kan lyckas men att sedan få ihop det med Ruts rutiner känns som en utmaning. Jag hoppas att vi kommer kunna klappa oss på axeln och känna att vi har gjort det bästa vi har kunnat utifrån rådande omständigheter och att vi är snälla och unniga mot varandra trots sömnbrist.

Gravid med tvillingar vecka 36

Vecka 36 alltså. Jag trodde nog faktiskt inte att jag skulle vara gravid såhär länge. Jag har ju hela tiden vetat om att det kan bli när som helst från vecka 23 och framåt och har därför försökt ställa in mig på många olika scenarion med ett öppet sinne men haft siktet inställt på att passera vecka 34+0. Jag tycker att det känns som att den här graviditeten har pågått länge nu men det kändes ännu längre med Rut (antagligen för att det var det, då gick jag ju till BF +13).

Det sägs ju att en graviditet inte är en sjukdom och det kan jag väl hålla med om i sak, dock kan en bli ganska sjuk av att vara gravid. Jag börjar varje dag med ett gäng tabletter, har allsköns smärtor och har en starkt nedsatt rörelseförmåga. Visst, jag kanske inte är sjuk men jag känner mig ganska sjuklig till och från. Sjuklig och oerhört tacksam över att de små liven har bestämt sig för att hänga kvar i min mage såhär länge.

Den senaste veckan har präglats av att jag tror att slemproppen gick, att jag har haft sammandragningar tillsammans med lite smärta och i övrigt så är statusen fortsatt i varannandagsläge. Ena dagen trött och lättirriterad och nästa dag lite mer energifylld och lättare till sinnet. Likväl som det föranleder stor oro att de befinner sig i magen och genom detta lite bortom min kontroll så finns det en hel del saker som en oroar sig för i början med spädbarn på utsidan också, dock är det fler som delar på det ansvaret.

Jag börjar känna mig allt mer bekväm med tanke på kejsarsnittet ju mer jag lyckas skapa en inre bild kring vad som skall ske och i vilken ordning. Även om jag kan se att det finns vissa fördelar med ett planerat snitt så känner en liten del av mig sig snuvad på förlossningsupplevelsen och det där häftiga empowering i att ens kropp klarar av att föda två barn. Å andra sidan så är det inte omöjligt att jag erfar den känslan även vid ett kejsarsnitt då jag har vart så pass rädd för det och sedan lyckats övervinna rädslan och smärtan. Oavsett vad som sker och hur det sker så är det i detta fallet slutresultatet som är relevant, d.v.s. förhoppningsvis två välmående små bebbar i min famn.

För att förbereda mig på kejsarsnitt mentalt så har jag frågat en del personer som jag känner som har genomgått kejsarsnitt vad som kan vara bra att tänka på och om det är något speciellt som en ska ha med sig, ha köpt in och ha tillgängligt hemma o.s.v. Jag har även skickat ut samma fråga i ett tvillingforum på nätet och fått en hel del användbara svar. Idag så handlade vi det viktigaste och nu gäller det väl att packa klart min BB-väska. Såna tips som jag har fått är kirurgtejp (att ha hemma), bekväma trosor med hög midja, egna bindor i modell något mindre än dem som en får på BB, gördel, trokad frukt för att få igång magen igen, amningsbh/linne som går att sova i om en har svårt att komma upp ur sängen första tiden, gravidbyxor/tights som inte sitter åt på ärret.Sånt som jag har fått tips om som inte riktar sig så specifikt till kejsarsnitt är bl.a. lång kofta eller plagg som känns lite mer påklädda och täckande inför vistelser i allmänna utrymmen, amningsinlägg och salva till såriga bröstvårtor, öronproppar, smågrejer att äta av om en blir akut hungrig på natten (frukt och nötter) samt mild tvål och schampo.

IMG_4715

En enling är nu ca 47 cm lång och väger ca 2,6 kg. Jag vet inte alls hur våra bebbar ligger till i jämförelse med detta men att de börjar bli stora är jag övertygad om då magen växer en hel del. Den här veckan har jag börjat få lite bristningar på magen. Med Rut så fick jag några efter att vi hade passerat vecka 40 och dom bristningar som jag har sett nu liksom hakar i och fortsätter ovanför de gamla bleknade. Det är helt otroligt vad huden som organ är häftigt. Hur den kan töjas, gå ihop, läka och reagera på det den utsätts för. Tuffaste organet enligt mig.

Veckans symptom:

  • Restless legs. Det är så besvärande och obehagligt. Fy.
  • Krampkänningar i benen och höfterna. Idag fick jag lite kramp i höften när jag satt och skulle kissa. Inte helt optimalt läge att försöka sträcka ut höften samtidigt. Jag såg nog ganska skojig ut där jag satt.
  • Halsbränna.
  • Foglossning.
  • Tryck neråt.
  • Kissnödig jämt och ständigt.
  • Törstig.
  • Sugen på sötsaker och läsk flera gånger varje dag. Jag försöker begränsa sockerintaget något (med tanke på graviditetsdiabetes) men jag är inte lika nitisk som i början av graviditeten.
  • Lite svullen om händer och fötter men fortfarande på en rimlig nivå.
  •  Akut orkeslöshet ibland utan att jag har ansträngt mig.
  • Trött. Men det beror nog mest på att jag inte sover så mycket. Kanske blir det fler tillfällen för sömn nu när Rut ska vistas på förskolan dagtid.
  • Lättirriterad och blir snabbt stressad av saker.
  • Sammandragningar som ibland har lite tillhörande smärta.
  • Ont i magen lite till och från, svårt att beskriva. Mer som ett obehag i hela magen.

 

Att göra avkall på det perfekta föräldraskapet

Gårdagens projekt innefattade att sätta upp några tavlor och krokar i Ruts rum. Jag har nästan blivit tokig på alla dessa påbörjade men inte direkt smutsiga kläder som hamnar lite var stans. Nu har de en alldeles egen plats. Vi har även fått hem förvaringslådorna så vi har försökt organisera Duplo och Briotåg och rälsar i dem. Det fick plats hyfsat mycket leksaker.


David har också vart och bytt vårt överkast som vi köpte i grått. Först så var jag helt säker på att jag ville ha ett grönt men sedan när vi stod i butiken och David röstade för det grå så tänkte jag att det var att köra lite safe och tyckte att även det grå var väldigt fint. Väl på plats på vår säng så kändes det däremot för mörkt och lite trist. Det hela slutade med att vi tog med en bit av vår tapet och jämförde vilken vi gillade bäst. Valet föll på det gröna överkastet.


I övrigt så fortsätter min dagsform vara lite varannan dag. i förrgår var det toppen och igår var allt betydligt mer besvärligt. Jag hade dåligt tålamod och kände mig lättirriterad och trött. Tyvärr så går det ut över Rut som får ett trist bemötande när hon har det besvärligt (d.v.s. när hon skriker som en stucken gris för att hon inte får göra något som är farligt och skadligt för henne). Som tur är så sammanfaller det nästan aldrig att jag och David har en sån stund samtidigt så när jag blir kort i tonen kan han ta vid och vara förstående och mjuk. Jag tror att jag skulle må bättre om jag bara fick sova lite mer och inte utsattes för så höga jobbiga ljud så ofta. Jag blir så stressad när hennes missnöje drar igång. Det liksom sätter sig i hela kroppen och pulserar ut stresshormoner som gör mig illa till mods och säkert påverkar bebisarna negativt också. Jag får dåligt samvete gentemot Rut och känner mig som en usel mamma men som tur är så har vi många fina stunder tillsammans även de dagar då jag inte är på topp.


Jag tror att en del av min irritation kommer sig av att vi har frångått några av de saker som egentligen känns viktiga för mig när det kommer till regler och vad jag inte tror är det bästa alternativet för just mitt barn. En sådan sak är TV-tittande/pillande på telefoner och paddor. Vi har begränsat detta i stor utsträckning under Ruts första 1,5 år (hon har inte visat något intresse för det heller) och det är först nu som hon tittar lite mer frekvent (p.g.a. att det blev en smidig lösning för mig när David var sjuk). Jag är inte en sån som tror att TV-är skadligt för barn men jag är övertygad om (och forskning som jag har tagit del av stärker min uppfattning om) att barn lär sig betydligt mer genom att interagera, samtala och utforska. Detta går ju att göra om ett TV-program också naturligtvis men i många fall tror jag att det är en fördel ju fler sinnen som aktiveras. Nu även efter att David blev frisk igen så har vi fortsatt med vår lite slappare hållning. Rut tittar på några program som vi har valt ut mellan ca 05.00-06.00 och även en stund (ibland upp till en timme) på eftermiddagen eller kvällen. Det har blivit ett sätt för oss att frigöra oss lite så vi kan laga middag i lugn och ro och på morgonen så behöver inte jag kasta mig ner på golvet i en intensiv lek eller sagostund som kräver en massa utav mig utan jag kan sitta i soffan och tycka lite synd om mig själv för att jag har ont (foglossning) och är trött (p.g.a. tidigt). Jag blir dock lite illa till mods när jag ser henne sitta still och stirra på en stor skärm. Vissa program/klipp med barnmusik t.ex. uppmanar till lite mer aktivitet och då brukar Rut stå på golvet och dansa och göra efter rörelser. Då känns det däremot bra. Vi har som standard att vi går ut med henne två gånger varje dag och om vädret är riktigt uselt så åker vi till ett lekland eller simhallen så hon får träffa andra barn och får ur sig lite energi. Vi får se vad vi har möjlighet till nu när tvillingarna kommer men jag tror att det är viktigt att hon får komma ut tillsammans med åtminstone en av oss eller hela familjen en gång varje dag, även de dagar som hon går i förskola. Jag tror dock att våra nya omständigheter gör att vi behöver kompromissa bort en hel del av våra utopiska föreställningar om att vara perfekta föräldrar som alltid gör välavvägda val för Rut. Vi kan såklart vara våra barns perfekta föräldrar men med lite sämre förutsättningar bara och kanske inte på det sätt som vi hade föreställt oss. Idag har vi iallafall lyckats ta oss en vända till den stora parken i närheten, hängt med Davids syster och Ruts kusiner i Snösätra där vi kikade på grafitti och sedan haft besök av en vän under em. David och Rut gick dessutom en extra vända till parken så förhoppningsvis kommer Rut sova gott inatt och vara laddad inför sin andra vecka på förskolan.

Dagarna går trots allt

Här händer det mycket och lite på samma gång.

Inskolningen

Rut har gått ytterligare två dagar på förskolan med lite varierat resultat. Ruts vanliga rutin är att vakna ca kl 05.00 och sova middag från ca kl 09.00 eller 10.00 och en till två timmar framåt. Dagarna på förskolan har börjat kl 09.00 och sedan ökat på successivt och igår skulle Rut vara kvar till kl 14.00. Lunchen äter de mellan 11.00-11.30 och därefter är det nedvarvning och sovstund ca kl 12.00. Vid den tiden så har Rut hunnit passera stadier av trötthet och ren utmattning för att komma in i den gnälliga och nedstämda fasen när allt känns jobbigt och svårt. Hon är dessutom van att få välling i samband med sömnen och blir därför hungrig redan vid 9-tiden. De äter frukt på förskolan men Rut skulle behöva något lite tidigare än så. Allt detta sammantaget gör att Rut inte har lyckats komma till ro och somna på förskolan och därför har David och hon gått hem vid 12-tiden så hon har fått sova hemma. Vi kommer försöka hålla på förskolans rutiner nu under helgen och sedan förskjuta hennes läggtid med en timme, från kl 19.00-20.00. Kanske blir det enklare för henne om hon sover lite längre på morgonen? De senaste två dagarna har hon dock somnat senare men vaknat vid 05.00 ändå, zzzzz. Jag hoppas så för hennes skull att hon lyckas komma in i de nya rutinerna relativt snabbt eftersom hon tycks trivas och gilla att gå på förskola så länge inte hunger eller trötthet ger sig till känna.

Biljakten

I övrigt så har vi fortsatt vår biljakt med varierat resultat. Den typen av bil som vi söker efter skall helst vara 7-sitsig med möjlighet till 3 bilbarnstolar. Det ska vara rymligt så den vuxna som inte kör kan sitta hyfsat bekvämt oavsett vart i bilen den hamnar (vi kanske behöver placera ut barnen lite olika beroende på lång/kort körning, sovrutiner o.s.v.). Eftersom det blir en stor bil så är ju skjutdörrar en fördel när en skall parkera. Vi vill gärna ha dragkrok (så min cykeltokige make smidigt kan ta med sin cykel överallt). Vi behöver dessutom få plats med tvillingvagnen och gärna utan att behöva fälla något säte. I övrigt så har vi såklart en massa önskemål om små finesser som inte är superviktigt men ändå kan underlätta eller förbättra resandet. Vi har tittat och provkört ca 5 olika modeller som mer eller mindre uppfyller dessa krav och nu har vi fastnat för en Volkswagen Sharan. På måndag så planerar vi att åka till bilhandlaren och känner oss ganska redo för ett köp om vår kontakt kan ge oss en bra deal.

Sharan_Urano_GreyIMG_4917right3

Förlossningen

Igår så trillade det in en kallelse i brevlådan. En kallelse och ett faktiskt DATUM för kejsarsnittet. Ganska långt fram i tiden men ändå, yay. Det känns märkligt att kanske veta början på två av sina barns pers nr. Jag har ägnat lite tid åt att läsa på om KS de senaste dagarna och nu känner jag mig något mindre rädd och orolig. Det är väl ganska naturligt att oroa sig för smärta och jag är rädd för att få nervminnen av att de bökar omkring i magen. Sist när jag blev opererad så fick jag såna känselflashbacks varje gång någon eller något kom åt mitt ärr utan att jag var förberedd att jag ryckte till ordentligt och fick typ fantomsmärtor. Jag har även haft besvär av att jag ser olyckor framför mig där jag skadas på ett liknande sätt igen utifrån tillfällen då jag har gjort mig väldigt illa (kolliderat med en bil när jag cyklade, brutit olika kroppsdelar o.s.v.). Jag har inte haft några såna tankar eller känslor däremot från min förra förlossning så kanske är det faktiskt så att kroppen gör skillnad på ond och god smärta.

Igår så skulle jag besöka mitt jobb och då de bygger om på Slussen och ändrat flera busslinjer så slutade det med att jag fick gå väldigt långt (med preggomått mätt). Totalt gick jag 7.5 km igår vilket är mer än vad jag har gått sedan innan sommaren nästan. I förrgår morse så gick min slempropp och det behöver ju i sig inte betyda så mycket men med Rut kom förlossningen igång ett par dagar efter det. Den här gången vågar jag inte tro något alls. När jag gick sådär mycket igår så fick jag en del smärtsamma (fast på mensvärksnivå inte som riktiga värkar) sammandragningar och förvärkar. Även de kändes som det gjorde ett par dagar innan Ruts förlossning kom igång men det var till och från under dagen och med Rut så var det mer sammanhängande under längre tid. Jag har för mig att jag kunde klocka värkar under ett par timmar och att de sedan klingade av för att återkomma några timmar eller ett dygn senare några dagar innan Rut föddes. Lika mycket som jag tolkar och analyserar varje tecken på att något ändras i kroppen så är jag inställd på att det nog kommer dröja tills det datumet som vi nu har fått besked om. Det känns så spännande med en tidsplan. Om si och så många dagar så är vi med stor sannolikhet trebarnsföräldrar. Häftig känsla.