Min tvillingförlossning

På morgonen, fyra dagar innan vårt planerade snitt, så började jag känna av någon slags molande värk i samband med sammandragningar. De kom i intervaller om ca 6 minuter och gjorde inte direkt ont utan var snarare störande eller lite obehagliga. Det påminde om vad jag kände ett dygn innan Rut föddes men jag var ändå väldigt osäker på om det var något på gång eller inte. Vi kontaktade förlossningen och de tyckte att det var värt för oss att åka in och göra en undersökning.
Vi hade bokat in en barnvakt (Davids pappa) just denna dag för att vi skulle göra några ärenden så när han kom begav vi oss in till sjukhuset. Vi tog med oss vår BB-väska utifall att men jag var tämligen säker på att vi skulle få åka hem igen. Jag ville så gärna att det skulle vara på gång att jag nästan trodde att jag inbillade mig saker. Jag ringde till min mamma som bor drygt 30 mil bort för att höra om de skulle ha möjlighet att åka upp under dagen om det skulle bli nödvändigt. Den ursprungliga planen var att de skulle komma upp kvällen innan det planerade snittet och bo hemma hos oss tillsammans med Rut tills vi kom hem från sjukhuset. Som tur var hade de möjlighet att åka upp redan samma dag så de började packa och gjorde sig beredda.

Väl på sjukhuset så visade det sig att jag var lite öppen och mina sammandragningar registrerades. De följde fortfarande samma rytm men ökade något i intensitet. Framförallt så var det fruktansvärt obehagligt att ligga på en brits och registrera CTG-kurvor. Det kändes som att min rygg skulle gå av och svanskotan smärtade så att det var nästintill outhärdligt. Det var fullt på förlossningen denna dag så vi hamnade i ett litet provisoriskt undersökningsrum och vi lämnade det mesta av vår packning i bilen då vi utgick från att vi snart skulle bli hemskickade. Det var svårt att registrera båda bebisarna via CTG och det slutade med att de gjorde ett ultraljud för att hitta hur de låg. Efter undersökningen och CTG-registreringen (vilket tog flera timmar) så beslutade de att ge mig Bricanyl för att försöka stoppa upp förloppet. Då jag var i vecka 37+4 så tyckte jag att det var lite märkligt att de ville skjuta på det hela i fyra ynka dagar till. Vi  var ju så nära och jag hade redan gått längre än vad jag hade vågat hoppas på i början av graviditeten.

Först hade Bricanylen effekt och värkarna avtog. Det beslutades att jag skulle få äta lunch (jag vågade inte äta något på morgonen eftersom jag kände av värkarna) så det var glädjande nyheter även om jag egentligen bara ville att de skulle besluta om snitt på direkten. Jag hann inte mer än ta en tugga förrän läkaren kom in och sa att hon inte förstod varför de hade gett mig mat eftersom vi var tvungna att vänta ytterligare någon timme för att se om det hade effekt eller inte. David åt upp lunchen och min värkar kom tillbaks igen. Denna gång lite starkare. De gjorde ytterligare en vaginal undersökning och det visade sig att jag hade öppnat mig lite till. Då fick vi äntligen ett riktigt rum och jag fick byta om till sjukhuskläder och ta en dusch. Jag duschade hemma innan vi åkte men det kändes bra att få göra det igen om det nu skulle bli ett snitt. Jag hörde av mig till min mamma som redan hade beslutat sig för att åka upp oavsett då det kändes så pass osäkert med allting. Davids pappa kunde stanna hemma hos oss tills hon kom så då kunde vi släppa tankarna på hur Rut hade det.

David gick till bilen och hämtade några småsaker och jag fick en kort information om hur bedövningen skulle gå till om det skulle bli snitt. Sköterskan som kopplade på mitt dropp var väldigt fumlig. Det låter kanske som en överdrift men det skvätte blod från min hand när hon väl hittade ett blodkärl och det var på tredje eller fjärde försöket. Hon tappade saker på golvet och var allmänt otydlig i vad som skulle ske och när. När vi fick information om att jag blev uppsatt för att få ett snitt så hoppades jag att det skulle vara någon annan som skulle sätta kateter på mig men så blev det inte. Det gick dock mycket bättre även om det var sjukt obehagligt och obekvämt ur ett integritetsperspektiv. Vi fick bara information om att det skulle ske men inte när och det började närma sig 12 timmar som vi hade vistats på sjukhuset. Jag var supernervös över att det skulle komma något emellan som gjorde att jag inte skulle få mitt snitt och nu började värkarna göra lite mer ont. Tillslut så bad jag om att få någon slags smärtlindring och blev erbjuden Alvedon vilket jag inte tyckte att jag hade så mycket hjälp av. Om jag hade fått föda vaginalt så hade jag nog börjat känna att det var dags att åka in vid det laget.

Plötsligt så skedde allt väldigt snabbt och vi fick information om att göra oss redo annars skulle de ta något annat emellan. Vips så körde de iväg med mig i sängen och vi hamnade utanför operationssalen där David fick byta om. Vid det här laget började jag bli riktigt nervös och när de skulle sätta bedövningen så skakade jag okontrollerat. Inte för att jag var rädd för smärtan, sprutan eller något annat specifikt utan mer för situationen som sådan. Att jag inte hade någon kontroll över förloppet utan fick förlita mig till att det skulle gå bra. Jag var väldigt rädd för hur det skulle kännas när de bökade omkring i magen och jag tyckte att allt gick väldigt fort och att jag inte riktigt hängde med eller förstod allt omkring mig. Det var väldigt många människor närvarande i rummet och jag kände mig lite blottad där jag låg på en bris redo att bli uppskuren. När det konstaterades att bedövningen tog som den skulle så spände de upp ett litet skynke. David tyckte att det var lite väl litet då han såg både över och bredvid vad som skedde. Snart så spände de upp ett mycket större skynke och nu var det som att jag och David var lite i enskildhet. Jag var  fortfarande skakig men kände inte av något i magen alls,. varken smärta eller obehag av vad de höll på med. Efter en stund så surplade det till och kort därefter lyfte de ut Maj (kl 22.17). De kollade säkert att allt var okej och sedan tog de henne till oss. En ganska lång stund höll en person henne precis framför mitt ansikte så jag kunde pussa på henne och titta på henne. Nu surplade det till igen och de nämnde flera gånger att det var väldigt mycket fostervatten. Därefter höll de fram Tage (kl 22.20) på samma sätt och han hade mer fosterfett på sig. Det var häftigt att få träffa sina barn för första gången utan att vara smärtpåverkad. När jag fick se Rut för första gången så skulle jag ju föda ut en moderkaka och sedan sys så det här var något annat. Efter en stund så tog de med sig barnen ut för att göra i ordning dem och David följde med och fick klippa navelsträngarna. Efter ett tag kom de tillbaks och David satt och höll båda i sin famn medan de sydde klart mig. Vi hade tur så de fick följa med mig till uppvaket alla tre och där kunde de ligga på mitt bröst medan jag fick tillbaks känseln i benen. Jag trodde att det räckte att jag kunde röra benen lite grann men det visade sig att jag skulle behöva lyfta och böja benen ordentligt innan vi fick komma till avdelningen och få vårt rum. Det tog väldigt lång tid kändes det som men jag var så otroligt glad över att de fick vara hos mig.

Precis som när Rut föddes så blev jag förvånad över hur de såg ut. De var inte alls lika varandra men inte heller lika Rut. Det skilde ca ett halvt kilo mellan dem så det var stor skillnad i storlek. Det var ganska överväldigande att det var två stycken och det var svårt att ta in hela upplevelsen. Under Ruts förlossning så fick jag kämpa för att hon skulle komma ut och det var en process som tog tid. Den här gången gick allt så fort från att vi inte visste om det skulle bli ett snitt tills att jag låg på operationsbordet. Jag var glad åt att det blev på det här viset och inte det planerade snittet då jag inte hann oroa mig lika mycket men det var ändå väldigt märkligt alltihop.

Jag hade hört och läst att det var bra att vara på benen så fort som möjligt så på morgonen bad jag personalen att få komma upp ur sängen. Jag var inte alls beredd på att det skulle göra så ont. Det var definitivt en obehaglig överraskning. Att gå några få meter till toaletten var ett projekt i sig och jag fick trycka upp huvudändan av sängen för att ens sitta upp. Jag hade dessutom väldigt ont i svanskotan och ryggen av att ligga och sitta så mycket i ungefär samma position. Jag ville så gärna vara rörlig och kunna göra saker själv men jag fick ge upp inför smärtan. Efter Ruts förlossning så var det en sådan lättnad då foglossningen gav med sig och jag mådde bättre än på flera månader. Den här gången mådde jag betydligt sämre fysiskt och det var en besvikelse. Vi var kvar på sjukhuset i tre nätter och jag var fortfarande ganska mörbultad när vi kom hem. Bara att gå i de långa sjukhuskorridorerna för att ta mig till bilen var lite av en pärs och jag kände mig yr.

Dagen efter förlossningen så fick Maj ett andningsuppehåll när hon låg i min famn. Helt plötsligt så blev hon blålila och lealös. Det var fruktansvärt otäckt även om det bara varade i några sekunder. En sköterska som var på vårt rum just då tog Maj och skakade henne lite lätt och då kickade andningen igång igen. Efter den incidenten så var jag uppskärrad och orolig för att det skulle inträffa igen. Tänk om det skulle hända och vi inte märkte något. Detta resulterade i att jag inte vågade sova. Jag vågade inte heller lita till att David skulle ha koll för tänk om han skulle somna. David blev ganska krasslig under den natten då de föddes så han sov ganska mycket och var hängig. Jag sov knappt något alls under de tre första dygnen i barnens liv och jag kände att jag blev lite knäpp. Den sista natten som vi var kvar på sjukhuset så tog personalen hand om tvillingarna i nästan två timmar. De hade märkt att jag inte sov och jag började väl se sliten ut. Jag hade en ambition om att få till amningen denna gång så jag försökte amma barnen väldigt ofta för att få en bra produktion så det var nästan alltid så att jag satt och försökte amma dem när personalen kom in i rummet. Några kommenterade till och med att David sov så mycket och insinuerade att vi borde dela mer på ansvaret. Han gjorde ju väldigt mycket (alla blöjbyten t.ex. eftersom det var jobbigt för mig att gå upp ur sängen mer än nödvändigt) men det såg nog inte personalen. Sista dagen så började David äntligen må bättre men jag kände mig lite irriterad över att hans halsont tog så mycket plats på något vis när det var jag som precis fått min mage uppskuren. Jag vart dessutom väldigt hormonell och känslosam den första natten som vi var hemma. Jag tänkte en massa katastroftankar och började gråta och blev arg utan anledning. Det var en väldigt märklig och obehaglig upplevelse. Som tur var så försvann det redan dagen efter och sedan dess har jag känt mig ungefär som vanligt. Kanske kommer det mesta med dubbel kraft när en får tvillingar.

Advertisements

En helg i skärgården

Det visade sig att helgen blev toppen. Vädret var fantastiskt, det var tillräckligt varmt i vattnet för att faktiskt kunna bada en stund (dessutom har de en uppvärmd bubbelpool om en nu skulle råka bli lite väl nerkyld), maten var god, barnen kunde bitvis leka och ha roligt med varandra  och vi fick en chans att tanka riktig skärgårdssommar. Jag var visserligen inte så aktiv men det kändes helt okej att gå undan en stund då och då och att inte vara den som bidrog så mycket till det gemensamma.

Magen

Den tar sig. Här nedan bevittnar vi 5 mars, 4 maj och 11 juni , dvs ca vecka 11, vecka 20 och vecka 25. Det senaste är att magen har gått från att puta ut mest nertill till att börja runda till sig mest överallt. Jag gillart. Idag råkar även vara min allra första dag på semestern. Den har jag spenderat tillsammans med en vän som också är gravid och som är ca 2.5 vecka längre gången än vad jag är. Vi har kollat runt lite på barnloppisar och vart en sväng på gymet. Det är även henne som jag går på vattengympan med. Nu ikväll var hela familjen på besök hemma hos dem och Rut var helt begeistrad i precis allt som finns i deras lägenhet. Det var en underbar upplevelse enligt Rut.