Min tvillingförlossning

På morgonen, fyra dagar innan vårt planerade snitt, så började jag känna av någon slags molande värk i samband med sammandragningar. De kom i intervaller om ca 6 minuter och gjorde inte direkt ont utan var snarare störande eller lite obehagliga. Det påminde om vad jag kände ett dygn innan Rut föddes men jag var ändå väldigt osäker på om det var något på gång eller inte. Vi kontaktade förlossningen och de tyckte att det var värt för oss att åka in och göra en undersökning.
Vi hade bokat in en barnvakt (Davids pappa) just denna dag för att vi skulle göra några ärenden så när han kom begav vi oss in till sjukhuset. Vi tog med oss vår BB-väska utifall att men jag var tämligen säker på att vi skulle få åka hem igen. Jag ville så gärna att det skulle vara på gång att jag nästan trodde att jag inbillade mig saker. Jag ringde till min mamma som bor drygt 30 mil bort för att höra om de skulle ha möjlighet att åka upp under dagen om det skulle bli nödvändigt. Den ursprungliga planen var att de skulle komma upp kvällen innan det planerade snittet och bo hemma hos oss tillsammans med Rut tills vi kom hem från sjukhuset. Som tur var hade de möjlighet att åka upp redan samma dag så de började packa och gjorde sig beredda.

Väl på sjukhuset så visade det sig att jag var lite öppen och mina sammandragningar registrerades. De följde fortfarande samma rytm men ökade något i intensitet. Framförallt så var det fruktansvärt obehagligt att ligga på en brits och registrera CTG-kurvor. Det kändes som att min rygg skulle gå av och svanskotan smärtade så att det var nästintill outhärdligt. Det var fullt på förlossningen denna dag så vi hamnade i ett litet provisoriskt undersökningsrum och vi lämnade det mesta av vår packning i bilen då vi utgick från att vi snart skulle bli hemskickade. Det var svårt att registrera båda bebisarna via CTG och det slutade med att de gjorde ett ultraljud för att hitta hur de låg. Efter undersökningen och CTG-registreringen (vilket tog flera timmar) så beslutade de att ge mig Bricanyl för att försöka stoppa upp förloppet. Då jag var i vecka 37+4 så tyckte jag att det var lite märkligt att de ville skjuta på det hela i fyra ynka dagar till. Vi  var ju så nära och jag hade redan gått längre än vad jag hade vågat hoppas på i början av graviditeten.

Först hade Bricanylen effekt och värkarna avtog. Det beslutades att jag skulle få äta lunch (jag vågade inte äta något på morgonen eftersom jag kände av värkarna) så det var glädjande nyheter även om jag egentligen bara ville att de skulle besluta om snitt på direkten. Jag hann inte mer än ta en tugga förrän läkaren kom in och sa att hon inte förstod varför de hade gett mig mat eftersom vi var tvungna att vänta ytterligare någon timme för att se om det hade effekt eller inte. David åt upp lunchen och min värkar kom tillbaks igen. Denna gång lite starkare. De gjorde ytterligare en vaginal undersökning och det visade sig att jag hade öppnat mig lite till. Då fick vi äntligen ett riktigt rum och jag fick byta om till sjukhuskläder och ta en dusch. Jag duschade hemma innan vi åkte men det kändes bra att få göra det igen om det nu skulle bli ett snitt. Jag hörde av mig till min mamma som redan hade beslutat sig för att åka upp oavsett då det kändes så pass osäkert med allting. Davids pappa kunde stanna hemma hos oss tills hon kom så då kunde vi släppa tankarna på hur Rut hade det.

David gick till bilen och hämtade några småsaker och jag fick en kort information om hur bedövningen skulle gå till om det skulle bli snitt. Sköterskan som kopplade på mitt dropp var väldigt fumlig. Det låter kanske som en överdrift men det skvätte blod från min hand när hon väl hittade ett blodkärl och det var på tredje eller fjärde försöket. Hon tappade saker på golvet och var allmänt otydlig i vad som skulle ske och när. När vi fick information om att jag blev uppsatt för att få ett snitt så hoppades jag att det skulle vara någon annan som skulle sätta kateter på mig men så blev det inte. Det gick dock mycket bättre även om det var sjukt obehagligt och obekvämt ur ett integritetsperspektiv. Vi fick bara information om att det skulle ske men inte när och det började närma sig 12 timmar som vi hade vistats på sjukhuset. Jag var supernervös över att det skulle komma något emellan som gjorde att jag inte skulle få mitt snitt och nu började värkarna göra lite mer ont. Tillslut så bad jag om att få någon slags smärtlindring och blev erbjuden Alvedon vilket jag inte tyckte att jag hade så mycket hjälp av. Om jag hade fått föda vaginalt så hade jag nog börjat känna att det var dags att åka in vid det laget.

Plötsligt så skedde allt väldigt snabbt och vi fick information om att göra oss redo annars skulle de ta något annat emellan. Vips så körde de iväg med mig i sängen och vi hamnade utanför operationssalen där David fick byta om. Vid det här laget började jag bli riktigt nervös och när de skulle sätta bedövningen så skakade jag okontrollerat. Inte för att jag var rädd för smärtan, sprutan eller något annat specifikt utan mer för situationen som sådan. Att jag inte hade någon kontroll över förloppet utan fick förlita mig till att det skulle gå bra. Jag var väldigt rädd för hur det skulle kännas när de bökade omkring i magen och jag tyckte att allt gick väldigt fort och att jag inte riktigt hängde med eller förstod allt omkring mig. Det var väldigt många människor närvarande i rummet och jag kände mig lite blottad där jag låg på en bris redo att bli uppskuren. När det konstaterades att bedövningen tog som den skulle så spände de upp ett litet skynke. David tyckte att det var lite väl litet då han såg både över och bredvid vad som skedde. Snart så spände de upp ett mycket större skynke och nu var det som att jag och David var lite i enskildhet. Jag var  fortfarande skakig men kände inte av något i magen alls,. varken smärta eller obehag av vad de höll på med. Efter en stund så surplade det till och kort därefter lyfte de ut Maj (kl 22.17). De kollade säkert att allt var okej och sedan tog de henne till oss. En ganska lång stund höll en person henne precis framför mitt ansikte så jag kunde pussa på henne och titta på henne. Nu surplade det till igen och de nämnde flera gånger att det var väldigt mycket fostervatten. Därefter höll de fram Tage (kl 22.20) på samma sätt och han hade mer fosterfett på sig. Det var häftigt att få träffa sina barn för första gången utan att vara smärtpåverkad. När jag fick se Rut för första gången så skulle jag ju föda ut en moderkaka och sedan sys så det här var något annat. Efter en stund så tog de med sig barnen ut för att göra i ordning dem och David följde med och fick klippa navelsträngarna. Efter ett tag kom de tillbaks och David satt och höll båda i sin famn medan de sydde klart mig. Vi hade tur så de fick följa med mig till uppvaket alla tre och där kunde de ligga på mitt bröst medan jag fick tillbaks känseln i benen. Jag trodde att det räckte att jag kunde röra benen lite grann men det visade sig att jag skulle behöva lyfta och böja benen ordentligt innan vi fick komma till avdelningen och få vårt rum. Det tog väldigt lång tid kändes det som men jag var så otroligt glad över att de fick vara hos mig.

Precis som när Rut föddes så blev jag förvånad över hur de såg ut. De var inte alls lika varandra men inte heller lika Rut. Det skilde ca ett halvt kilo mellan dem så det var stor skillnad i storlek. Det var ganska överväldigande att det var två stycken och det var svårt att ta in hela upplevelsen. Under Ruts förlossning så fick jag kämpa för att hon skulle komma ut och det var en process som tog tid. Den här gången gick allt så fort från att vi inte visste om det skulle bli ett snitt tills att jag låg på operationsbordet. Jag var glad åt att det blev på det här viset och inte det planerade snittet då jag inte hann oroa mig lika mycket men det var ändå väldigt märkligt alltihop.

Jag hade hört och läst att det var bra att vara på benen så fort som möjligt så på morgonen bad jag personalen att få komma upp ur sängen. Jag var inte alls beredd på att det skulle göra så ont. Det var definitivt en obehaglig överraskning. Att gå några få meter till toaletten var ett projekt i sig och jag fick trycka upp huvudändan av sängen för att ens sitta upp. Jag hade dessutom väldigt ont i svanskotan och ryggen av att ligga och sitta så mycket i ungefär samma position. Jag ville så gärna vara rörlig och kunna göra saker själv men jag fick ge upp inför smärtan. Efter Ruts förlossning så var det en sådan lättnad då foglossningen gav med sig och jag mådde bättre än på flera månader. Den här gången mådde jag betydligt sämre fysiskt och det var en besvikelse. Vi var kvar på sjukhuset i tre nätter och jag var fortfarande ganska mörbultad när vi kom hem. Bara att gå i de långa sjukhuskorridorerna för att ta mig till bilen var lite av en pärs och jag kände mig yr.

Dagen efter förlossningen så fick Maj ett andningsuppehåll när hon låg i min famn. Helt plötsligt så blev hon blålila och lealös. Det var fruktansvärt otäckt även om det bara varade i några sekunder. En sköterska som var på vårt rum just då tog Maj och skakade henne lite lätt och då kickade andningen igång igen. Efter den incidenten så var jag uppskärrad och orolig för att det skulle inträffa igen. Tänk om det skulle hända och vi inte märkte något. Detta resulterade i att jag inte vågade sova. Jag vågade inte heller lita till att David skulle ha koll för tänk om han skulle somna. David blev ganska krasslig under den natten då de föddes så han sov ganska mycket och var hängig. Jag sov knappt något alls under de tre första dygnen i barnens liv och jag kände att jag blev lite knäpp. Den sista natten som vi var kvar på sjukhuset så tog personalen hand om tvillingarna i nästan två timmar. De hade märkt att jag inte sov och jag började väl se sliten ut. Jag hade en ambition om att få till amningen denna gång så jag försökte amma barnen väldigt ofta för att få en bra produktion så det var nästan alltid så att jag satt och försökte amma dem när personalen kom in i rummet. Några kommenterade till och med att David sov så mycket och insinuerade att vi borde dela mer på ansvaret. Han gjorde ju väldigt mycket (alla blöjbyten t.ex. eftersom det var jobbigt för mig att gå upp ur sängen mer än nödvändigt) men det såg nog inte personalen. Sista dagen så började David äntligen må bättre men jag kände mig lite irriterad över att hans halsont tog så mycket plats på något vis när det var jag som precis fått min mage uppskuren. Jag vart dessutom väldigt hormonell och känslosam den första natten som vi var hemma. Jag tänkte en massa katastroftankar och började gråta och blev arg utan anledning. Det var en väldigt märklig och obehaglig upplevelse. Som tur var så försvann det redan dagen efter och sedan dess har jag känt mig ungefär som vanligt. Kanske kommer det mesta med dubbel kraft när en får tvillingar.

Tvillingar = pseudotrillingar?

Idag var vi på vårt första ultraljud med bebis nummer två och fick det otroligt spännande beskedet att vi väntar tvillingar. Vi befinner oss fortfarande tidigt i graviditeten (v 10, jag som trodde att vi var i vecka 12 eftersom jag har känt mig så pangpreggo) så BF justerades till 5 oktober. Detta innebär nog i praktiken att vi ändå kan vänta oss att få barnen i september eftersom jag har förstått att det är vanligt att en är gravid med tvillingar lite kortare tid. Men, vem vet, jag gick över tiden med Rut.

Det kanske låter en smula märkligt men jag har ändå tänkt tanken, smakat på den lite och blev nog av den anledningen inte helt chockad. Eftersom jag har mått så pyton så smög sig funderingen in i mitt medvetande och därav har jag faktiskt nämnt det för några vänner, att det nog är tvillingar eller en pojke eftersom allt känns så annorlunda mot min förra graviditet. Precis innan vi skulle in på ultraljudet så sa jag i lite skämtsam ton till David -Vad gör vi om det blir tvillingar? och han svarade att då får din mamma flytta in hos oss ett tag. Vi hann inte komma längre i just den diskussionen innan vi blev uppropade. Men något måste ju ha fått mig att ställa frågan. Det gjorde jag aldrig inför Rut.

Väl under själva ultraljudet så fick vi veta att allting såg väldigt fint och bra ut och att de med stor sannolikhet är tvåäggstvillingar. Det syns en ganska tjock vägg mellan dem. Detta var tydligen gynnsamma nyheter då de därmed har en egen matförsörjning. Efter att ha tagit del av en ganska stor mängd ny information under dagen så har min rädsla för att något skall gå snett ökat något. Nu är det plötsligt betraktat som en riskgraviditet. Just nu vill jag bara att allt ska gå så bra det kan för de små liven därinne och så får vi ta allt praktiskt när det börjar närma sig. Dock är jag en person i behov av att få veta så mycket om allt som jag bara kan och därmed har jag inte kunnat hålla mig från att söka runt på nätet för att hitta barnvagnar för tre barn och stora bilar med plats för tre bilbarnstolar. Rut kommer ju trots allt bara vara 1.5 år när tvillingarna dyker upp. Därmed blir de väl pseudotrillingar? Mina tankar just nu går mellan hopp och pepp där jag har som målbild en vacker höstfotografering med vår underbara bröllopsfotograf Anna Lauridsen tillsammans med tvillingarna och Rut och den andra sidan av myntet fokuserar på att klara en vecka i taget och försöka förbereda mig så gott jag bara kan på vad som än komma skall.

Första mötet

När förberedelserna pågick för fullt på nedre däck såg vi varandra för första gången i giftasmundering. Den ljuvliga och smått bisarra känslan av att gå fram till min, inom en mycket snar framtid, make kommer jag alltid bära med mig så stilig och fin som han var. Vi valde att ge varandra morgongåvor och öppna dessa efter det första mötet. Tydligen så tänker vi väldigt lika då vi båda valde att ge den andre en klocka. Alla foton i detta inlägg är fotade av Anna Lauridsen på KullafotoLinn & David 22 augusti 2015 Sommarbröllop StockholmLinn & David 22 augusti 2015 Sommarbröllop StockholmLinn & David 22 augusti 2015 Sommarbröllop StockholmLinn & David 22 augusti 2015 Sommarbröllop StockholmLinn & David 22 augusti 2015 Sommarbröllop StockholmLinn & David 22 augusti 2015 Sommarbröllop StockholmLinn & David 22 augusti 2015 Sommarbröllop StockholmLinn & David 22 augusti 2015 Sommarbröllop StockholmLinn & David 22 augusti 2015 Sommarbröllop Stockholm

Efter lite egentid började nerverna återigen ta över och det var dags att släppa upp brudföljet. Vi svalkade oss med lite mousserande och försökte hålla känslorna i styr.

Linn & David 22 augusti 2015 Sommarbröllop StockholmLinn & David 22 augusti 2015 Sommarbröllop StockholmLinn & David 22 augusti 2015 Sommarbröllop StockholmLinn & David 22 augusti 2015 Sommarbröllop Stockholm

När saker blir fel men rätt ändå

IMG_20151124_090214IMG_6938IMG_20151122_09422420151122_09132620151122_091335Sista dagen på Bali åkte vi över hela ön för att ta oss till flygplatsen från Lovina. Vi gjorde några mysiga stopp längs vägen och avslutade med ett par timmar i Kuta. Det kändes så oerhört märkligt att plötsligt omges av turister, Starbucks och McDonalds efter tre veckor av så mycket annat. Även om vi hade saknat gott kaffe på de flesta ställen som vi hade besökt så var det lite sorgligt att betrakta kommersen trots att vi har fått förklarat för oss av flertalet guider och andra som vi har mött att turismen är den näring som har höjt levnadsstandarden på Bali. Jag vet inte om de som vi har talat med är partiska eller om de de facto ligger till så generellt även för dem som inte aktivt arbetar med turism.

Flygningen gick, som jag skrev tidigare,  exemplariskt och vi landade i Singapore kl 1 på natten. Det var ganska omständigt att ta sig in i landet då många papper skulle fyllas i och vi dessutom skulle deklarera införsel av varor, d.v.s. snus. Dyrt som attans var det och från och med nästa år så kommer det vara helt olagligt att ta med sig snus in i landet. Vi fick en speciell blankett som intygar att vi har betalat en massa skatt som vi måste visa upp för poliser och vakter om  de ser att vi snusar offentligt.

Väl inne i landet så tog vi en billig taxi till vårt hotell. Eller det namnet och den adressen som det stod på vår voucher. När vi kom fram så kände jag inte igen hotellet från bilderna så jag frågade en av de som jobbade med att lyfta ur väskor från taxibilarna om det stämde med det som stod på våra papper och jo, det gjorde det.

Väl inne (på det 5-stjärniga hotellet) så fanns inte vår bokning men alla papper stämde ju så de uppgraderade oss till en svit för besväret och skulle återkomma med mer information under morgondagen. Klockan hade då hunnit bli 02.30 så vi ville bara komma till ett rum, vilket som helst, för att sova.

Väl uppe insåg vi att det måste vara en av de finare sviterna i Singapore.  Rummet visade sig vara en våning med utsikt i flera väderstreck, stora panoramafönster och vy över Marina bay. Våningen hade ett stort vardagsrum, walk in closet, superstort badrum med både dush och badkar (med utsikt såklart) stort sovrum o.s.v.

Dagen efter stod det klart att det inte fanns någon bokning vårt namn och receptionen försökte få tag i någon från vårt resebolag. Eftersom det var söndag så var det tyvärr stängt och därför blev vi kvar en natt till eftersom alla våra papper stämde.

Efter lite efterforskningar förstod vi att det finns ett annat hotell i Singapore med ett liknande namn och att det måste ha skett en förväxling. Vi fick tag på vårt resebolag som betalade vår vistelse här eftersom det var de som hade skrivit ut en felaktig voucher. Den nätta notan för 3 dygn var på 17000:-

Därmed har vår vistelse här vart den finaste, och dyraste, som vi troligtvis någonsin kommer få uppleva. Bisarrt men väldigt turligt för oss som aldrig kunnat drömma om att äta så gott och ha det så bra.

Singapore

Efter en drygt två timmar lång flygning, som gick galant eftersom Rut sov mesta delen av tiden, så är vi nu framme i Singapore. Eventuellt har det blivit ett missförstånd och vi har hamnat på fel hotell men mer om det en annan gång. Just nu åtnjuter vi fördelarna med det troliga missförståndet i en av Singapores bästa sviter. Detta är vår utsikt och sviten är större än vår förra lägenhet. Helt galet. 20151121_195827.jpg

Enträgen vinner

Efter sju år har jag lyckats med något som jag har lagt ner otroligt mycket tid och kraft på. Jag har nämligen blivit av med min sista p-stav (vilken ju uppenbarligen inte längre har någon effekt). 2007 flyttade jag ner till Småland och startade upp en tjejjour. I samband med det så höll jag en utbildning för blivande tjejjoursledare och när jag planerade ett av dessa utbildningstillfällen så slogs jag av hur förfärligt orättvist det är att det finns minst ett trettiotal olika p-skydd som riktar sig till kvinnor medan det enbart finns två som är riktade mot både kvinnor och män och inga, nada, noll riktade enbart till män. Biverkningarna av dessa preparat är hundratals och bitvis otäcka och obehagliga. I samband med detta bestämde jag mig för att jag skulle ge min kropp en hormonfrist och beslutade mig för att ta bort min p-stav. Detta var betydligt lättare sagt än gjort. Jag vände mig till tre olika instanser i Småland men ingen kunde hjälpa mig utan remitterade mig vidare. Tillslut så var jag redo att ge upp men valde då i samband med att jag flyttade tillbaks till Stockholm att fortsätta. Jag bokade tider på två olika vårdcentraler som inte kunde hjälpa mig men tillslut så hittade jag en mödravård som ville ge det hela ett försök. Till saken hör även att jag har för mig att jag hade två stavar i armen men ingen journal gällande detta gick att finna på det sjukhus som hade opererat in stavarna så ingen kunde säkert veta. En vänlig barnmorska försökte hjälpa mig att ta ut stavarna men lyckades inte då de vuxit fast (jag hade vid tidpunkten för detta haft p-stavar i min kropp i minst sex år). Jag hade sedan länge slutat lita till att de skulle ha någon effekt men ville ändå inte ta andra preparat av rädsla för att rubba min hormonbalans utifall att. Barnmorskan remitterade mig då vidare till ett större sjukhus där jag blev kallad till operation. Trots att jag själv var tydlig med att jag hade en misstanke om att det fanns två stavar så hade jag efter operationen blivit av med en stav. Tiden gick och det lilla ärret läkte men jag tyckte fortfarande att jag kunde känna en stav under huden. Många tyckte att jag var en smula överreagerande och ansåg att detta som kändes var ärrvävnad men jag blev allt mer säker. När jag blev gravid och ändå skulle träffa en barnmorska såg jag min chans och bad henne känna efter. Även hon blev osäker på om det kanske var så att staven var kvar. Hon valde därför att remittera mig till en läkare som skulle känna efter. Även han vart osäker och valde att remittera mig till ett sjukhus för att göra ett ultraljud för att se om det var en stav kvar och i så fall ta bort den. Så nu, äntligen, efter sju långa år och 11 barnmorske/läkarbesök så har jag lyckats bli av med mina två p-stavar. Värt att fira. Enträgen vinner, eller hur säger en?

Tur i oturen

2013-05-28 07.53.03

Imorse så vaknade jag tidigt som tusan (D gick upp halv sex) och sedan kunde jag inte somna om. För att roa mig på morgonkvisten passade jag på att ta ett bad, posa i en av mina mörkblå och vitprickiga favoritklänningar, dricka kaffe och lyssna på radio. Eftersom jag jag ändå var pigg så tänkte jag passa på att förbereda mig inför dagens behandlingskonferens på jobbet genom att åka dit lite tidigare.

Allt gick som på räls och jag cyklade på i ett ganska snabbt tempo. Väl i korsningen mellan Ringvägen/Katarina Bangata så hade jag grönt på cykelbanan. Det hade även de bilister som skall göra vänster- och högersvängar. Jag har reflekterat över det vid några tidigare tillfällen när jag har kört just där, både med cykel och bil, men just idag så körde jag på. Inte i ett superhögt tempo, men tillräckligt för att inte hinna ta in situationen som uppstod innan det var för sent. Jag kom ut i vägen precis när en bil gjorde en högersväng och hamnade nog därför i förarens blinda fläck. Det enda jag kunde göra var att försöka styra så långt åt höger som möjligt och det kanske var det som gjorde att jag liksom rammade bilen från sidan, flög över motorhuven och landade med en smäll rakt ner i backen. Efter vad som kändes som lång tid, men som i själva verket på sin höjd var en sekund, så fick jag hela min cykel över mig. Jag låg där under cykeln och kanske skrek lite av chocken och för att jag blev rädd. Jag försökte känna igenom hela kroppen om, och i så fall vart, jag var skadad. Jag landade med vänster sida i marken och hade ont i knät, axeln, höften och armen men det gick att resa sig upp efter en liten stund. Föraren kom ut ur bilen och lyfte bort cykeln och hjälpte mig upp. Erbjöd sig att skjutsa mig till sjukhus eller till någon annan lämplig plats. Flera andra bilister stannade och gick ut ur bilarna och var allmänt hjälpsamma. Själv var jag nog i en chock och det gick inte riktigt att tänka logiskt fast jag försökte. Tillslut enades vi om att jag skulle få hjälp att låsa fast cykeln i närheten av platsen där vi befann oss och att jag skulle få skjuts till mitt jobb. Sagt och gjort.

Väl på jobbet började jag få riktigt ont, speciellt i armen/axeln. Jag fick erbjudande av en kollega att bli hemskjutsad eller körd till sjukhuset, men det kändes inte som en bra idé att åka hem och vara ensam hemma hela dan om det skulle börja göra mer ont. Efter att ha funderat en stund så beslutade jag mig för att vara kvar på jobbet och se hur det hela skulle utveckla sig. När jag väl kom in i vårt vilorum och hade pratat med min mamma i telefon så kändes det som att jag blev riktigt chockad och började kallsvettas och skaka i hela kroppen. En kollega skjutsade in mig till sjukhuset och väl där mötte D upp mig. Det blev värsta pådraget när jag kom in, antagligen för att det finns vissa regler för hur vissa typer av olyckor skall hanteras, och jag fick snabbt bra (dock en smula överdriven) hjälp. Jag fick röntga alla möjliga kroppsdelar och det visade sig att jag mest hade blivit utsatt för en hård smäll som orsakat svullnader och blåmärken lite varstans. Mitt vänstra knä däremot tycktes vara ganska illa däran men inte värre än att jag fick åka hem med en krycka och en ny tid inbokad om någon vecka. Kanske kan det vara något av alla dessa korsband, ledband eller nåt annat som jag inte vet namnet på som har fått stryk. Allt som jag har beskrivit är min bild av vad som skedde och det är svårt att minnas exakt. Föraren kontaktade mig senare under dagen, först via mitt jobb och sedan via sms. Det visade sig att passagerardörren hade blivit intryckt och inte gick att öppna. Personen erbjöd sig dessutom att betala cykelreparationer och tycktes mån om mig på alla sätt. Pepp på bra människor. Jag tänker att jag klarade mig så otroligt bra och att jag är väldigt lyckligt lottad med tanke på hur min cykel och bilen ser ut. 

2013-05-28 09.06.46 2013-05-28 10.30.48 2013-05-28 11.19.39