Så var jag trebarnsmamma plötsligt

Jag har haft en storslagen ambition i över en veckas tid att jag ska lyckas slutföra ett blogginlägg om min förlossning men att ha tre små barn tar sin lilla tid. Fem dagar efter förlossningen och en hel del grubblerier senare så mynnade det ut i att familjens nytillskott var en Maj och en Tage. De föddes sent på lördagskvällen och vi stannade på sjukhuset till onsdag. Min mamma och hennes man bodde hos oss under den första veckan med fokus på att ta hand om Rut. Det har vart överväldigande samtidigt som jag är förvånad över hur smidigt vi har kommit in i de nya rutinerna. Första dygnet/dygnen innefattade främst en hel del klåda (jag har nog aldrig upplevt den typen av klåda tidigare, varenda cm av min kropp kliade), en del smärta i magen och fokus på att lära känna våra nya goa familjemedlemmar. När sömnbristen var som värst i början så mådde jag uselt, främst psykiskt, och hormonerna fick mig att gråta för minst sagt märkliga saker. Det märkliga var överlag att kastas mellan det överväldigande faktumet att två små bebisar har legat i min mage och blivit till och sedan nu är våra barn och det superstarka beskyddande som känns blandat med en massa kärlek och rädslor. Mycket på en gång. Nu, tio dagar senare så börjar jag så smått samla ihop mig, kroppen mår lite bättre och vi börjar få koll på vad Maj och Tage behöver. Älskade Rut har det fortfarande ganska kämpigt med omställningen och det blev väldigt mycket för henne på en gång med två nya syskon och dagarna på förskolan. Vi gör vårt bästa med den energi som vi har och vi har tagit hjälp av våra familjer för att Rut ska få lite egentid med dem och med David. Förhoppningsvis så kommer även hon bli allt mer trygg och tillfreds med den nya situationen men just nu så tycker jag bara så oerhört synd om henne. Det var en väldigt märklig känsla när vi kom hem från sjukhuset med våra småttingar och Rut plötsligt kändes så stor. Hennes händer gick från att vi upplevde dem som små och nätta till att bli ett stort barns händer. Hela hon kändes så stor och då är hon ändå bara en liten 1.5-åring. Det gäller att påminna sig om det.

Advertisements

Namnbryderier

Namn, pju, detta gissel med namn alltså. Jag och David tycks inte kunna bli helt överens om mer än två namn, ett flicknamn och ett pojknamn. Alla mina bästa förslag blir nedröstade i tid och otid och snart har jag inga fler förslag kvar.

Mitt spexigaste, mest peppiga och roligaste förslag (enligt mig själv) skrattade David nästan åt och sedan tvärvägrade han:( Det var Niva-Li & Elsie-Lou, så jäkla bra ju! Niva & Tuva är tydligen godkänt men kanske inte riktigt rättvist att en ska ha ett supervanligt namn och den andra ett med mer familjehistoria som är lite mer udda. Niva & Brita gillar jag också men David är lite nja hmm mja på den kombon.

Elis & Otis samt Elis & Elof tycker jag funkar bra med David är inte så förtjust i Otis (?) och gillar inte heller tanken på att ha två namn på E. Jag tror att jag måste övertyga honom om Otis faktiskt. Elis & Otis, det ligger jäkligt bra i mun tycker jag.

Som ni kanske förstår vid det här laget är att de två namn som vi är överens om att vi båda gillar är Niva & Elis. Om det blir en flicka så blir det helt säkert en Niva och om det blir två flickor blir den första att komma ut en Niva.

Vi har bett våra föräldrar och äldre släktingar att sammanställa en lista på namn som förekommer på våra föräldrars sidor. Detta har föranlett att vi har en jäkla massa namn (även om vi fortfarande inväntar två listor). Jag har även spelat någon slags namnroulette för att få lite inspiration. Här nedan följer några namn som tilltalar mig och som jag har valt ut bland alla dessa förslag. Speciellt pojknamn tycker jag känns extra svårt av någon anledning. Skillnaden på att gilla ett namn och sedan att vilja döpa sina egna barn till det är också ganska stor.

Anita, Adele, Adelia, Brita, Maj, Eira, Eita, Hilja, Gerd, Greta, Git, Signe, Enni, Enna, Elsie, Elsie-Lou, Niva, Niva-Li, Tuva.

Elis, Levi, Eli, Eino, Elof, Vilho, Raoul, Abbe, Otto, Otis.