Min tvillingförlossning

På morgonen, fyra dagar innan vårt planerade snitt, så började jag känna av någon slags molande värk i samband med sammandragningar. De kom i intervaller om ca 6 minuter och gjorde inte direkt ont utan var snarare störande eller lite obehagliga. Det påminde om vad jag kände ett dygn innan Rut föddes men jag var ändå väldigt osäker på om det var något på gång eller inte. Vi kontaktade förlossningen och de tyckte att det var värt för oss att åka in och göra en undersökning.
Vi hade bokat in en barnvakt (Davids pappa) just denna dag för att vi skulle göra några ärenden så när han kom begav vi oss in till sjukhuset. Vi tog med oss vår BB-väska utifall att men jag var tämligen säker på att vi skulle få åka hem igen. Jag ville så gärna att det skulle vara på gång att jag nästan trodde att jag inbillade mig saker. Jag ringde till min mamma som bor drygt 30 mil bort för att höra om de skulle ha möjlighet att åka upp under dagen om det skulle bli nödvändigt. Den ursprungliga planen var att de skulle komma upp kvällen innan det planerade snittet och bo hemma hos oss tillsammans med Rut tills vi kom hem från sjukhuset. Som tur var hade de möjlighet att åka upp redan samma dag så de började packa och gjorde sig beredda.

Väl på sjukhuset så visade det sig att jag var lite öppen och mina sammandragningar registrerades. De följde fortfarande samma rytm men ökade något i intensitet. Framförallt så var det fruktansvärt obehagligt att ligga på en brits och registrera CTG-kurvor. Det kändes som att min rygg skulle gå av och svanskotan smärtade så att det var nästintill outhärdligt. Det var fullt på förlossningen denna dag så vi hamnade i ett litet provisoriskt undersökningsrum och vi lämnade det mesta av vår packning i bilen då vi utgick från att vi snart skulle bli hemskickade. Det var svårt att registrera båda bebisarna via CTG och det slutade med att de gjorde ett ultraljud för att hitta hur de låg. Efter undersökningen och CTG-registreringen (vilket tog flera timmar) så beslutade de att ge mig Bricanyl för att försöka stoppa upp förloppet. Då jag var i vecka 37+4 så tyckte jag att det var lite märkligt att de ville skjuta på det hela i fyra ynka dagar till. Vi  var ju så nära och jag hade redan gått längre än vad jag hade vågat hoppas på i början av graviditeten.

Först hade Bricanylen effekt och värkarna avtog. Det beslutades att jag skulle få äta lunch (jag vågade inte äta något på morgonen eftersom jag kände av värkarna) så det var glädjande nyheter även om jag egentligen bara ville att de skulle besluta om snitt på direkten. Jag hann inte mer än ta en tugga förrän läkaren kom in och sa att hon inte förstod varför de hade gett mig mat eftersom vi var tvungna att vänta ytterligare någon timme för att se om det hade effekt eller inte. David åt upp lunchen och min värkar kom tillbaks igen. Denna gång lite starkare. De gjorde ytterligare en vaginal undersökning och det visade sig att jag hade öppnat mig lite till. Då fick vi äntligen ett riktigt rum och jag fick byta om till sjukhuskläder och ta en dusch. Jag duschade hemma innan vi åkte men det kändes bra att få göra det igen om det nu skulle bli ett snitt. Jag hörde av mig till min mamma som redan hade beslutat sig för att åka upp oavsett då det kändes så pass osäkert med allting. Davids pappa kunde stanna hemma hos oss tills hon kom så då kunde vi släppa tankarna på hur Rut hade det.

David gick till bilen och hämtade några småsaker och jag fick en kort information om hur bedövningen skulle gå till om det skulle bli snitt. Sköterskan som kopplade på mitt dropp var väldigt fumlig. Det låter kanske som en överdrift men det skvätte blod från min hand när hon väl hittade ett blodkärl och det var på tredje eller fjärde försöket. Hon tappade saker på golvet och var allmänt otydlig i vad som skulle ske och när. När vi fick information om att jag blev uppsatt för att få ett snitt så hoppades jag att det skulle vara någon annan som skulle sätta kateter på mig men så blev det inte. Det gick dock mycket bättre även om det var sjukt obehagligt och obekvämt ur ett integritetsperspektiv. Vi fick bara information om att det skulle ske men inte när och det började närma sig 12 timmar som vi hade vistats på sjukhuset. Jag var supernervös över att det skulle komma något emellan som gjorde att jag inte skulle få mitt snitt och nu började värkarna göra lite mer ont. Tillslut så bad jag om att få någon slags smärtlindring och blev erbjuden Alvedon vilket jag inte tyckte att jag hade så mycket hjälp av. Om jag hade fått föda vaginalt så hade jag nog börjat känna att det var dags att åka in vid det laget.

Plötsligt så skedde allt väldigt snabbt och vi fick information om att göra oss redo annars skulle de ta något annat emellan. Vips så körde de iväg med mig i sängen och vi hamnade utanför operationssalen där David fick byta om. Vid det här laget började jag bli riktigt nervös och när de skulle sätta bedövningen så skakade jag okontrollerat. Inte för att jag var rädd för smärtan, sprutan eller något annat specifikt utan mer för situationen som sådan. Att jag inte hade någon kontroll över förloppet utan fick förlita mig till att det skulle gå bra. Jag var väldigt rädd för hur det skulle kännas när de bökade omkring i magen och jag tyckte att allt gick väldigt fort och att jag inte riktigt hängde med eller förstod allt omkring mig. Det var väldigt många människor närvarande i rummet och jag kände mig lite blottad där jag låg på en bris redo att bli uppskuren. När det konstaterades att bedövningen tog som den skulle så spände de upp ett litet skynke. David tyckte att det var lite väl litet då han såg både över och bredvid vad som skedde. Snart så spände de upp ett mycket större skynke och nu var det som att jag och David var lite i enskildhet. Jag var  fortfarande skakig men kände inte av något i magen alls,. varken smärta eller obehag av vad de höll på med. Efter en stund så surplade det till och kort därefter lyfte de ut Maj (kl 22.17). De kollade säkert att allt var okej och sedan tog de henne till oss. En ganska lång stund höll en person henne precis framför mitt ansikte så jag kunde pussa på henne och titta på henne. Nu surplade det till igen och de nämnde flera gånger att det var väldigt mycket fostervatten. Därefter höll de fram Tage (kl 22.20) på samma sätt och han hade mer fosterfett på sig. Det var häftigt att få träffa sina barn för första gången utan att vara smärtpåverkad. När jag fick se Rut för första gången så skulle jag ju föda ut en moderkaka och sedan sys så det här var något annat. Efter en stund så tog de med sig barnen ut för att göra i ordning dem och David följde med och fick klippa navelsträngarna. Efter ett tag kom de tillbaks och David satt och höll båda i sin famn medan de sydde klart mig. Vi hade tur så de fick följa med mig till uppvaket alla tre och där kunde de ligga på mitt bröst medan jag fick tillbaks känseln i benen. Jag trodde att det räckte att jag kunde röra benen lite grann men det visade sig att jag skulle behöva lyfta och böja benen ordentligt innan vi fick komma till avdelningen och få vårt rum. Det tog väldigt lång tid kändes det som men jag var så otroligt glad över att de fick vara hos mig.

Precis som när Rut föddes så blev jag förvånad över hur de såg ut. De var inte alls lika varandra men inte heller lika Rut. Det skilde ca ett halvt kilo mellan dem så det var stor skillnad i storlek. Det var ganska överväldigande att det var två stycken och det var svårt att ta in hela upplevelsen. Under Ruts förlossning så fick jag kämpa för att hon skulle komma ut och det var en process som tog tid. Den här gången gick allt så fort från att vi inte visste om det skulle bli ett snitt tills att jag låg på operationsbordet. Jag var glad åt att det blev på det här viset och inte det planerade snittet då jag inte hann oroa mig lika mycket men det var ändå väldigt märkligt alltihop.

Jag hade hört och läst att det var bra att vara på benen så fort som möjligt så på morgonen bad jag personalen att få komma upp ur sängen. Jag var inte alls beredd på att det skulle göra så ont. Det var definitivt en obehaglig överraskning. Att gå några få meter till toaletten var ett projekt i sig och jag fick trycka upp huvudändan av sängen för att ens sitta upp. Jag hade dessutom väldigt ont i svanskotan och ryggen av att ligga och sitta så mycket i ungefär samma position. Jag ville så gärna vara rörlig och kunna göra saker själv men jag fick ge upp inför smärtan. Efter Ruts förlossning så var det en sådan lättnad då foglossningen gav med sig och jag mådde bättre än på flera månader. Den här gången mådde jag betydligt sämre fysiskt och det var en besvikelse. Vi var kvar på sjukhuset i tre nätter och jag var fortfarande ganska mörbultad när vi kom hem. Bara att gå i de långa sjukhuskorridorerna för att ta mig till bilen var lite av en pärs och jag kände mig yr.

Dagen efter förlossningen så fick Maj ett andningsuppehåll när hon låg i min famn. Helt plötsligt så blev hon blålila och lealös. Det var fruktansvärt otäckt även om det bara varade i några sekunder. En sköterska som var på vårt rum just då tog Maj och skakade henne lite lätt och då kickade andningen igång igen. Efter den incidenten så var jag uppskärrad och orolig för att det skulle inträffa igen. Tänk om det skulle hända och vi inte märkte något. Detta resulterade i att jag inte vågade sova. Jag vågade inte heller lita till att David skulle ha koll för tänk om han skulle somna. David blev ganska krasslig under den natten då de föddes så han sov ganska mycket och var hängig. Jag sov knappt något alls under de tre första dygnen i barnens liv och jag kände att jag blev lite knäpp. Den sista natten som vi var kvar på sjukhuset så tog personalen hand om tvillingarna i nästan två timmar. De hade märkt att jag inte sov och jag började väl se sliten ut. Jag hade en ambition om att få till amningen denna gång så jag försökte amma barnen väldigt ofta för att få en bra produktion så det var nästan alltid så att jag satt och försökte amma dem när personalen kom in i rummet. Några kommenterade till och med att David sov så mycket och insinuerade att vi borde dela mer på ansvaret. Han gjorde ju väldigt mycket (alla blöjbyten t.ex. eftersom det var jobbigt för mig att gå upp ur sängen mer än nödvändigt) men det såg nog inte personalen. Sista dagen så började David äntligen må bättre men jag kände mig lite irriterad över att hans halsont tog så mycket plats på något vis när det var jag som precis fått min mage uppskuren. Jag vart dessutom väldigt hormonell och känslosam den första natten som vi var hemma. Jag tänkte en massa katastroftankar och började gråta och blev arg utan anledning. Det var en väldigt märklig och obehaglig upplevelse. Som tur var så försvann det redan dagen efter och sedan dess har jag känt mig ungefär som vanligt. Kanske kommer det mesta med dubbel kraft när en får tvillingar.

Advertisements

Träning och operation

Jag har ju tidigare nämnt att jag har gjort en utredning av mitt vänstra knä under sommaren och för ett par veckor sedan så fick jag veta vad alla undersökningar visade. Jag hade hoppats på att det skulle vara ett ledband som blivit för långt till följd av alla gånger som mitt knä har hoppat ur led och att det enkelt skulle kunna åtgärdas med hjälp av en titthålsoperation men tyvärr så visade det sig att mitt ben har en ganska kraftig felvinkling och det kräver en omfattande operation där de ska såga av benet och ändra hela vinkeln och därefter fästa om sådant som behöver åtgärdas.

Jag är lite dubbel inför det hela. Å ena sidan så känns det skönt att jag äntligen kommer tillrätta med mina svårigheter,  att jag har fått bekräftelse i att min upplevelse av att känna mig sned och skev stämmer och att jag har haft rätt i att det behöver åtgärdas. Å andra sidan så känner jag mig grymt förbannad över att detta uppdagas när jag är 31 år gammal med tanke på hur länge jag har besvärats av detta. Det har fått allvarliga konsekvenser för mig vid upprepade tillfällen under mitt liv då jag bl.a.brutit fotleden på tre ställen och har haft ett knä som hoppar ur led titt som tätt. Jag har känt mig begränsad av detta i så otroligt många situationer och i mötet med vårdgivare så har jag oftast inte upplevt att jag blir trodd på och därför inte heller fått göra de undersökningar som jag önskat. Tydligen åtgärdas den här typen av problem vanligtvis när en är barn.

Vid ett tillfälle när jag sökte vård för att mitt knä hade hoppat ur led (för kanske femte eller sjätte gången) så bad jag om att få göra en magnetröntgen. Läkaren frågade mig då, på allvar, om jag hade drabbats av Zlataneffekten (?), det var tydligen väldigt många som hade bett om det den senaste tiden och alla kan ju inte förvänta sig att få göra det för minsta lilla menade läkaren. Jag var ju självfallet helt oförstående inför vad läkaren menade och han förklarade då att Zlatan nyligen hade gjort en sådan röntgen. Jag blev så paff att jag inte ens blev arg. Jag försökte dock sakligt förklara att jag är fotbollsOintresserad men det hade jag ingenting för och fick därefter gå hem utan remiss för röntgen. Nu i efterhand tycker jag att det är så jävla (ursäkta min svordom men jag behövde förstärka detta) sjukt, fel och bisarrt och om det hade hänt mig nu så hade jag bett att få tala med någon annan läkare på stört. Det som istället skedde var att jag kände mig kränkt till en början men sedan tänkte att läkaren nog hade rätt och att allt säkert var som det skulle, det var nog bara jag som var gnällig.

Alltså, generellt så måste jag nog säga att jag har haft otur med vård överlag. Jag är medveten om att det kryllar av läkare som är duktiga, gör sitt bästa och vill väl men min erfarenhet ser helt annorlunda ut. T.ex. som den gången då jag hade opererat ut min p-stav och kontaktade flera olika personer för att påpeka att jag tyckte att det kändes som att jag fortfarande hade kvar en stav. Ärrvävnad sa alla och kände inte ens efter. Flera år senare, när jag var gravid med Rut, så bad jag min barnmorska känna efter och hon höll med mig men ville ändå att en läkare skulle känna. Efter ytterligare ett par besök konstaterades det att det nog var så att jag hade kvar en stav och tillslut, många år efter att jag först påtalat detta, så fick jag den borttagen. Eller som den gången när David var supersjuk och besökte läkare vid två tillfällen som i princip sa att det var en förkylning. En natt så ramlade han bara ihop och då visade det sig att han hade lunginflammation och en massa annat obehagligt. Det var nästan två veckor efter det första besöket innan han fick riktig vård. Eller som alla de gånger då jag har försökt beskriva att jag inte känner hunger, att det tycks vara något fel på min metabolism eftersom jag inte går ner i vikt oavsett hur mycket jag tränar och att jag faktiskt äter ganska sunt (dock alldeles för sällan eftersom jag tycker att det är ganska trist och jag inte känner av att jag behöver mat riktigt). Jag har aldrig upplevt att någon inom vården tror på mig och sedan visade sig att jag hade en obehandlad hypotyreos sedan länge. Kanske hela mitt liv.

Det är så förbannat svårt att vara den där som kräver saker för egen del. Speciellt när jag var yngre så var jag nog inte ens säker på att jag förtjänade att kräva något. Att vara tydlig förknippade jag med att vara besvärlig och det vill en ju inte gärna vara…. eller? I mitt jobb ingår det till stor del att delta vid läkarbesök och dylikt och vara den där som ställer “dumma” frågor (utifrån hur en blir bemött många gånger, inte för att jag själv tycker det), trycker på, kräver saker och återkopplar. Det är obegripligt att det är så svårt att uppbåda den kraften för egen del. Sedan Rut kom till världen har jag dock blivit mycket bättre på detta. Jag ringer och tjatar, jag accepterar inte att de inte ringer tillbaks utan fortsätter tills jag får tag på den jag vill tala med (trots att det ibland kan ta flera veckor ). Det är ju väldigt förmånligt för mig nu då jag har möjlighet att ringa samtal på dagtid eftersom jag är föräldraledig men är det verkligen detta som ska krävas för att en ens ska bli bemött med ett uns förståelse, bli trodd på och tagen på allvar i sin berättelse. Är det bara dom “jobbiga” som har rätt till en god vård. Med detta skrivet så innebär det inte att jag inte ser vilket otroligt privilegium jag har som ändå har tillgång till vård för ett överkomligt pris. För närvarande nyttjar jag detta till fullo. Jag går hos en sjukgymnast 2-3 gånger varje vecka, jag har besökt kiropraktor och läkare för min rygg, jag har genomfört en hel operationsutredning och jag går hos en dietist varje månad för att få koll på hur jag ska äta med min medicin för hypotyreosen. Dessutom tar jag blodprov var tredje vecka för att kolla mina värden, även detta på grund av hypotyreosen. Allt detta på mitt frikort.

Men åter till operationen. Den beräknas genomföras i slutet av januari vilket innebär att jag troligtvis blir sjukskriven till slutet av april. Kanske kan jag börja jobba några timmar och sedan successivt öka på antalet timmar vartefter jag får mer ork och förmågor. Tyvärr är inte min arbetsplats anpassad till personer som inte kan gå så bra då det är många trappor och ingen hiss. Huset är K-märkt och får därför inte göras om på det sätt som skulle behövas för att anpassa till personer med nedsatt rörelseförmåga.

Jag är så himla osugen på att återigen hamna i en beroendesituation. Det känns som att det var nyligen som jag opererade fotleden efter benbrott och hade besvär av foglossning. Jag tror att det finns en risk för att jag kommer bli väldigt nedstämd när jag måste förlita mig på hjälp från andra, främst min man, för att få dagarna att fungera.

Jag har tränat mitt knä inför operation i flera månader nu och jag tycker faktiskt att det är roligt. Att göra det hos en sjukgymnast på deras gym är väldigt skönt eftersom de flesta som tränar där är äldre personer och andra som har fysiska besvär. Det blir en ganska trygg plats där alla fokuserar på sig själva. Det är dessutom väldigt lyxigt att ha ett eget träningsprogram, någon som är där och stöttar, peppar och sätter press och är hård när det krävs. Som har koll på mina framsteg och hejar på mig. Som märker att jag har gjort mina övningar hemma och som gläds åt när jag mår bättre. Trots att jag har gått i sjukgymnastik många gånger genom åren så har jag aldrig haft en sådan känsla inför det som nu. Jag är väldigt nöjd med min sjukgymnast. Jag känner mig trygg med henne och jag ser till att komma iväg och göra mina övningar eftersom jag har ett tydligt mål: att vara i så god form som möjligt inför operationen för att vägen tillbaks ska bli så kort och smärtfri som möjligt. Jag känner mig faktiskt stolt över mina egna framsteg och min ihållighet. Att jag kommer iväg även de dagar som det känns motigt eller då jag måste ta med mig Rut till gymet. Jag har valt att skriva så lite som möjligt om min träning eftersom jag vet att det kan vara en trigger för många och det känns väldigt onödigt när jag väger det mot det positiva som jag skulle få ut av att skriva om det. Dock kändes det relevant i sammanhanget, ett inlägg om min stundande operation.

Trots all hård träning så känns det svårt och jobbigt att tänka på att jag snart ska tillbaks till ruta ett igen och börja om från början. Att jag kommer bli tvungen att träna fast det gör ont och är tungt. För att optimera våra förutsättningar som familj så har vi funderat på att anlita städhjälp under den period som jag är sjukskriven. Min man kommer vara föräldraledig och ha fullt upp med Rut och att hjälpa mig i vardagen. Om vi nu ska vara hemma mycket allihop tillsammans så känns det bättre att vara det i en ren hemmiljö. Vanligtvis är det min man som sköter vardagsbestyren och sedan storstädar vi tillsammans på helgen.

Jag har även fått ett litet uppdrag av min chef som jag kan sysselsätta mig med under sjukskrivningen för att ha något annat att fokusera på. Jag tror att jag är en person som behöver ha ett projekt på gång för att må bra och hålla obehaget stånget. Tanken är att jag tillsammans med några andra ska planera en fortbildningsdag för företaget om genus och jag tänker att det vore kul att göra det på några olika nivåer. Dels hur vi som personal förhåller oss till varandra, hur arbetsfördelningen ser ut beroende på kön, finns det någon skillnad? Hur bemöter vi ugdomarna beroende på kön. Ser behandlingen olika ut för varje individ eller finns det likheter i upplägg beroende på kön och är detta i så fall till fördel eller nackdel för individen?  Hur förhåller vi oss till situationer där ungdomarna gör kön i vardagen, visar vi på mångfald och vilka aktiviteter uppmuntrar vi till? Än så länge så vet jag inte så mycket om projektet så jag har bara börjat spåna fritt men oavsett så ska det bli kul att fokusera på något som jag älskar att diskutera och fundera kring.