Idag var vår sista dag här på Koh Lanta där vi har vistats en vecka. Hotellet är väldigt mysigt inbäddat i den naturliga grönskan och där det fanns ett träd så har de valt att bygga runt om. Vi har främst spenderat våra dagar på stranden och gjort några utflykter på ön men under veckan så har vi vart ganska mätta på sådant som erbjuds här så som snorkling (det går ju bra att snorkla vid vår strand så varför dra iväg på nåt tänkte vi), shoping (exakt samma saker i varenda butik) gå i grottor och elefantridning (etiska skäl). Jag hoppas däremot på att besöka ett hem för elefanter där fokus är vård eller återanpassning till det vilda.
Vi hyrde en moppe en dag och lyckades hitta en hjälm som passade på Ruts lilla lilla huvud. Tanken var att vi skulle ha henne i bärselen och köra väldigt långsamt men redan efter en km så kände jag ett superstarkt nej, fy, det här känns inte alls bra. Även om vi bara skulle göra en liten vurpa så kändes det otryggt för mig så vi valde att ta en moppetaxi med sidovagn istället så fick David åka själv med den mopeden som vi hade hyrt. Det är väldigt dyrt med transport här vilket var skälet till att vi ville testa att hyra en moped (vilket är väldigt billigt, ca 40 kr/dag). Att åka taxi från vårt hotell till gamla stan (9 km) och tillbaks för oss tre kostade motsvarande ca 165 kr. Dessutom så går det ju inte att bara stanna när en ser något fint när det finns en bestämd destination utan att återigen börja förhandla om priset. Vi är nog ganska bortskämda med billig transport både från Bali och Singapore där vi skräddarsydde våra egna heldagsutflykter för någon eller ett par hundralappar.
Eftersom hotellet är så naturnära så förekommer det en hel del djur. Jag är inte generellt en person som är så särskilt brydd eller rädd för djur men det finns en del saker som kan göra mig en smula ängslig p.g.a. deras oberäkneliga beteende och att det är svårt att veta om de är farliga (kanske främst för Rut som vill stoppa allt i munnen). Sånt som har dykt upp när en minst anar det är bl.a. en ca 15 cm lång svart skorpion, massor av tusenfotingar (ca 1 dm långa) och en del mygg. De djur som är desto roligare att stöta på är aporna, ödlor och alla krabbor. En dag hängde en apa på vår terass och kissade på en handduk och slet ner våra badkläder som hängde på tork, men den var väldigt gullig. Här förespråkas att låsa toadörren (det är en utetoa i anslutning till sovrummet) eftersom aporna gärna går in i rummen. På nätterna hörs det när de klättrar runt på taket vilket jag tycker är mysigt och lite sövande nästan.
Vid några tillfällen under de senaste två veckorna så har jag längtat efter en dusch med lite mer tryck i, bättre ac och lite färre skorpioner och tusenfotingar men ganska nära vårt hotell finns det en strand där folk campar och sover i tält. Plötsligt insåg jag hur stor skillnad 5-10 år gör. När jag var 25 hade jag gladeligen tältat på en camping med “hål i golvet”-toa och gemensamma duschar utan draperier bland diverse kryp för att ha råd med en längre semester. Nu… not so much. Förhoppningsvis kanske nästa hotell har ännu lite bättre förutsättningar, annars kanske vi tar in på nåt nice ställe bara för en natt. Det vore skönt att tvätta håret ordentligt och inte använda ficklampan för att i tid upptäcka kryp så fort en ska gå på toa på natten. På dagen är dock detta ställe ypperligt för oss eftersom det är väldigt vacker miljö, fin strand, trevlig personal, helt ok mat och ganska lugnt.
I slutet av vistelsen på Koh Mook började David få problem med sitt öra så när vi kom hit besökte vi en läkare. De var supertrevliga och allt gick väldigt enkelt och smidigt. Det visade sig att han hade fått dykaröra så han fick lite öronproppar och antibiotika. Nu börjar det bli bättre men han har fortfarande svårt att tryckutjämna p.g.a. svullnaden så vi får se hur det går under flygningen imorgon.
Rut är även lite hostig och jag börjar också bli förkyld men jag hoppas att det inte blir värre än såhär.
Det här blev ju ett långt inlägg där det kanske låter som att vi inte har det bra men det har vi verkligen. Det är fantastiskt skönt att bara ta dagarna som dom kommer och följa vår egen rytm.
Rut tog sina första steg igår, 10.5 månad gammal. Det gick helt ok tills hon ramlade huvudstupa rakt in i spjälsängen. Men vi väljer att fokusera på det positiva, d.v.s att hon faktiskt gick. Det är så mysigt numer när hon kan hålla en hand i min och en hand i Davids och sedan strosar vi runt som den lilla familj vi är. Jag försökte illustrera denna härliga känsla med en bild på våra fotavtryck men de blev bortspolade nästan direkt.









