Pepp på sommar

Om lite mindre än fyra veckor så går jag på semester och jag tänker mig att det kommer bli lite såhär ungefär…

Advertisements

Träning och operation

Jag har ju tidigare nämnt att jag har gjort en utredning av mitt vänstra knä under sommaren och för ett par veckor sedan så fick jag veta vad alla undersökningar visade. Jag hade hoppats på att det skulle vara ett ledband som blivit för långt till följd av alla gånger som mitt knä har hoppat ur led och att det enkelt skulle kunna åtgärdas med hjälp av en titthålsoperation men tyvärr så visade det sig att mitt ben har en ganska kraftig felvinkling och det kräver en omfattande operation där de ska såga av benet och ändra hela vinkeln och därefter fästa om sådant som behöver åtgärdas.

Jag är lite dubbel inför det hela. Å ena sidan så känns det skönt att jag äntligen kommer tillrätta med mina svårigheter,  att jag har fått bekräftelse i att min upplevelse av att känna mig sned och skev stämmer och att jag har haft rätt i att det behöver åtgärdas. Å andra sidan så känner jag mig grymt förbannad över att detta uppdagas när jag är 31 år gammal med tanke på hur länge jag har besvärats av detta. Det har fått allvarliga konsekvenser för mig vid upprepade tillfällen under mitt liv då jag bl.a.brutit fotleden på tre ställen och har haft ett knä som hoppar ur led titt som tätt. Jag har känt mig begränsad av detta i så otroligt många situationer och i mötet med vårdgivare så har jag oftast inte upplevt att jag blir trodd på och därför inte heller fått göra de undersökningar som jag önskat. Tydligen åtgärdas den här typen av problem vanligtvis när en är barn.

Vid ett tillfälle när jag sökte vård för att mitt knä hade hoppat ur led (för kanske femte eller sjätte gången) så bad jag om att få göra en magnetröntgen. Läkaren frågade mig då, på allvar, om jag hade drabbats av Zlataneffekten (?), det var tydligen väldigt många som hade bett om det den senaste tiden och alla kan ju inte förvänta sig att få göra det för minsta lilla menade läkaren. Jag var ju självfallet helt oförstående inför vad läkaren menade och han förklarade då att Zlatan nyligen hade gjort en sådan röntgen. Jag blev så paff att jag inte ens blev arg. Jag försökte dock sakligt förklara att jag är fotbollsOintresserad men det hade jag ingenting för och fick därefter gå hem utan remiss för röntgen. Nu i efterhand tycker jag att det är så jävla (ursäkta min svordom men jag behövde förstärka detta) sjukt, fel och bisarrt och om det hade hänt mig nu så hade jag bett att få tala med någon annan läkare på stört. Det som istället skedde var att jag kände mig kränkt till en början men sedan tänkte att läkaren nog hade rätt och att allt säkert var som det skulle, det var nog bara jag som var gnällig.

Alltså, generellt så måste jag nog säga att jag har haft otur med vård överlag. Jag är medveten om att det kryllar av läkare som är duktiga, gör sitt bästa och vill väl men min erfarenhet ser helt annorlunda ut. T.ex. som den gången då jag hade opererat ut min p-stav och kontaktade flera olika personer för att påpeka att jag tyckte att det kändes som att jag fortfarande hade kvar en stav. Ärrvävnad sa alla och kände inte ens efter. Flera år senare, när jag var gravid med Rut, så bad jag min barnmorska känna efter och hon höll med mig men ville ändå att en läkare skulle känna. Efter ytterligare ett par besök konstaterades det att det nog var så att jag hade kvar en stav och tillslut, många år efter att jag först påtalat detta, så fick jag den borttagen. Eller som den gången när David var supersjuk och besökte läkare vid två tillfällen som i princip sa att det var en förkylning. En natt så ramlade han bara ihop och då visade det sig att han hade lunginflammation och en massa annat obehagligt. Det var nästan två veckor efter det första besöket innan han fick riktig vård. Eller som alla de gånger då jag har försökt beskriva att jag inte känner hunger, att det tycks vara något fel på min metabolism eftersom jag inte går ner i vikt oavsett hur mycket jag tränar och att jag faktiskt äter ganska sunt (dock alldeles för sällan eftersom jag tycker att det är ganska trist och jag inte känner av att jag behöver mat riktigt). Jag har aldrig upplevt att någon inom vården tror på mig och sedan visade sig att jag hade en obehandlad hypotyreos sedan länge. Kanske hela mitt liv.

Det är så förbannat svårt att vara den där som kräver saker för egen del. Speciellt när jag var yngre så var jag nog inte ens säker på att jag förtjänade att kräva något. Att vara tydlig förknippade jag med att vara besvärlig och det vill en ju inte gärna vara…. eller? I mitt jobb ingår det till stor del att delta vid läkarbesök och dylikt och vara den där som ställer “dumma” frågor (utifrån hur en blir bemött många gånger, inte för att jag själv tycker det), trycker på, kräver saker och återkopplar. Det är obegripligt att det är så svårt att uppbåda den kraften för egen del. Sedan Rut kom till världen har jag dock blivit mycket bättre på detta. Jag ringer och tjatar, jag accepterar inte att de inte ringer tillbaks utan fortsätter tills jag får tag på den jag vill tala med (trots att det ibland kan ta flera veckor ). Det är ju väldigt förmånligt för mig nu då jag har möjlighet att ringa samtal på dagtid eftersom jag är föräldraledig men är det verkligen detta som ska krävas för att en ens ska bli bemött med ett uns förståelse, bli trodd på och tagen på allvar i sin berättelse. Är det bara dom “jobbiga” som har rätt till en god vård. Med detta skrivet så innebär det inte att jag inte ser vilket otroligt privilegium jag har som ändå har tillgång till vård för ett överkomligt pris. För närvarande nyttjar jag detta till fullo. Jag går hos en sjukgymnast 2-3 gånger varje vecka, jag har besökt kiropraktor och läkare för min rygg, jag har genomfört en hel operationsutredning och jag går hos en dietist varje månad för att få koll på hur jag ska äta med min medicin för hypotyreosen. Dessutom tar jag blodprov var tredje vecka för att kolla mina värden, även detta på grund av hypotyreosen. Allt detta på mitt frikort.

Men åter till operationen. Den beräknas genomföras i slutet av januari vilket innebär att jag troligtvis blir sjukskriven till slutet av april. Kanske kan jag börja jobba några timmar och sedan successivt öka på antalet timmar vartefter jag får mer ork och förmågor. Tyvärr är inte min arbetsplats anpassad till personer som inte kan gå så bra då det är många trappor och ingen hiss. Huset är K-märkt och får därför inte göras om på det sätt som skulle behövas för att anpassa till personer med nedsatt rörelseförmåga.

Jag är så himla osugen på att återigen hamna i en beroendesituation. Det känns som att det var nyligen som jag opererade fotleden efter benbrott och hade besvär av foglossning. Jag tror att det finns en risk för att jag kommer bli väldigt nedstämd när jag måste förlita mig på hjälp från andra, främst min man, för att få dagarna att fungera.

Jag har tränat mitt knä inför operation i flera månader nu och jag tycker faktiskt att det är roligt. Att göra det hos en sjukgymnast på deras gym är väldigt skönt eftersom de flesta som tränar där är äldre personer och andra som har fysiska besvär. Det blir en ganska trygg plats där alla fokuserar på sig själva. Det är dessutom väldigt lyxigt att ha ett eget träningsprogram, någon som är där och stöttar, peppar och sätter press och är hård när det krävs. Som har koll på mina framsteg och hejar på mig. Som märker att jag har gjort mina övningar hemma och som gläds åt när jag mår bättre. Trots att jag har gått i sjukgymnastik många gånger genom åren så har jag aldrig haft en sådan känsla inför det som nu. Jag är väldigt nöjd med min sjukgymnast. Jag känner mig trygg med henne och jag ser till att komma iväg och göra mina övningar eftersom jag har ett tydligt mål: att vara i så god form som möjligt inför operationen för att vägen tillbaks ska bli så kort och smärtfri som möjligt. Jag känner mig faktiskt stolt över mina egna framsteg och min ihållighet. Att jag kommer iväg även de dagar som det känns motigt eller då jag måste ta med mig Rut till gymet. Jag har valt att skriva så lite som möjligt om min träning eftersom jag vet att det kan vara en trigger för många och det känns väldigt onödigt när jag väger det mot det positiva som jag skulle få ut av att skriva om det. Dock kändes det relevant i sammanhanget, ett inlägg om min stundande operation.

Trots all hård träning så känns det svårt och jobbigt att tänka på att jag snart ska tillbaks till ruta ett igen och börja om från början. Att jag kommer bli tvungen att träna fast det gör ont och är tungt. För att optimera våra förutsättningar som familj så har vi funderat på att anlita städhjälp under den period som jag är sjukskriven. Min man kommer vara föräldraledig och ha fullt upp med Rut och att hjälpa mig i vardagen. Om vi nu ska vara hemma mycket allihop tillsammans så känns det bättre att vara det i en ren hemmiljö. Vanligtvis är det min man som sköter vardagsbestyren och sedan storstädar vi tillsammans på helgen.

Jag har även fått ett litet uppdrag av min chef som jag kan sysselsätta mig med under sjukskrivningen för att ha något annat att fokusera på. Jag tror att jag är en person som behöver ha ett projekt på gång för att må bra och hålla obehaget stånget. Tanken är att jag tillsammans med några andra ska planera en fortbildningsdag för företaget om genus och jag tänker att det vore kul att göra det på några olika nivåer. Dels hur vi som personal förhåller oss till varandra, hur arbetsfördelningen ser ut beroende på kön, finns det någon skillnad? Hur bemöter vi ugdomarna beroende på kön. Ser behandlingen olika ut för varje individ eller finns det likheter i upplägg beroende på kön och är detta i så fall till fördel eller nackdel för individen?  Hur förhåller vi oss till situationer där ungdomarna gör kön i vardagen, visar vi på mångfald och vilka aktiviteter uppmuntrar vi till? Än så länge så vet jag inte så mycket om projektet så jag har bara börjat spåna fritt men oavsett så ska det bli kul att fokusera på något som jag älskar att diskutera och fundera kring.