När saker blir fel men rätt ändå

IMG_20151124_090214IMG_6938IMG_20151122_09422420151122_09132620151122_091335Sista dagen på Bali åkte vi över hela ön för att ta oss till flygplatsen från Lovina. Vi gjorde några mysiga stopp längs vägen och avslutade med ett par timmar i Kuta. Det kändes så oerhört märkligt att plötsligt omges av turister, Starbucks och McDonalds efter tre veckor av så mycket annat. Även om vi hade saknat gott kaffe på de flesta ställen som vi hade besökt så var det lite sorgligt att betrakta kommersen trots att vi har fått förklarat för oss av flertalet guider och andra som vi har mött att turismen är den näring som har höjt levnadsstandarden på Bali. Jag vet inte om de som vi har talat med är partiska eller om de de facto ligger till så generellt även för dem som inte aktivt arbetar med turism.

Flygningen gick, som jag skrev tidigare,  exemplariskt och vi landade i Singapore kl 1 på natten. Det var ganska omständigt att ta sig in i landet då många papper skulle fyllas i och vi dessutom skulle deklarera införsel av varor, d.v.s. snus. Dyrt som attans var det och från och med nästa år så kommer det vara helt olagligt att ta med sig snus in i landet. Vi fick en speciell blankett som intygar att vi har betalat en massa skatt som vi måste visa upp för poliser och vakter om  de ser att vi snusar offentligt.

Väl inne i landet så tog vi en billig taxi till vårt hotell. Eller det namnet och den adressen som det stod på vår voucher. När vi kom fram så kände jag inte igen hotellet från bilderna så jag frågade en av de som jobbade med att lyfta ur väskor från taxibilarna om det stämde med det som stod på våra papper och jo, det gjorde det.

Väl inne (på det 5-stjärniga hotellet) så fanns inte vår bokning men alla papper stämde ju så de uppgraderade oss till en svit för besväret och skulle återkomma med mer information under morgondagen. Klockan hade då hunnit bli 02.30 så vi ville bara komma till ett rum, vilket som helst, för att sova.

Väl uppe insåg vi att det måste vara en av de finare sviterna i Singapore.  Rummet visade sig vara en våning med utsikt i flera väderstreck, stora panoramafönster och vy över Marina bay. Våningen hade ett stort vardagsrum, walk in closet, superstort badrum med både dush och badkar (med utsikt såklart) stort sovrum o.s.v.

Dagen efter stod det klart att det inte fanns någon bokning vårt namn och receptionen försökte få tag i någon från vårt resebolag. Eftersom det var söndag så var det tyvärr stängt och därför blev vi kvar en natt till eftersom alla våra papper stämde.

Efter lite efterforskningar förstod vi att det finns ett annat hotell i Singapore med ett liknande namn och att det måste ha skett en förväxling. Vi fick tag på vårt resebolag som betalade vår vistelse här eftersom det var de som hade skrivit ut en felaktig voucher. Den nätta notan för 3 dygn var på 17000:-

Därmed har vår vistelse här vart den finaste, och dyraste, som vi troligtvis någonsin kommer få uppleva. Bisarrt men väldigt turligt för oss som aldrig kunnat drömma om att äta så gott och ha det så bra.

Advertisements

Singapore

Efter en drygt två timmar lång flygning, som gick galant eftersom Rut sov mesta delen av tiden, så är vi nu framme i Singapore. Eventuellt har det blivit ett missförstånd och vi har hamnat på fel hotell men mer om det en annan gång. Just nu åtnjuter vi fördelarna med det troliga missförståndet i en av Singapores bästa sviter. Detta är vår utsikt och sviten är större än vår förra lägenhet. Helt galet. 20151121_195827.jpg

Idag är jag hemma och känner mig en smula blåslagen, det är dock inte värre än att jag räknar med att vara på jobbet redan i morgon. Jag är ju inte så bra på att bara vara hemma, speciellt inte när jag inte riktigt kan ta mig för något av allt det som ändå behöver styras upp.  Jag skulle vilja tvätta, städa, färga håret, plantera om blommor och sy om några klänningar som ligger på hög och väntar på att jag ska få för mig att det är just den klänningens tur. Några av dessa saker planerar jag ändå att hinna med under dagen även om kroppen skulle föredra att sitta i en soffhörna och inte göra så mycket mer. Väl på plats i min soffhörna har jag ägnat tid åt att titta på vackra klänningar, vilket alltid får mig på bra humör. Här kommer några av dem som jag skulle vilja addera till min samling.

Som dom här tre från Daisy Dapper. Den ljusblå speciellt är vacker som en dröm.

daisydapper 1  daisydapper daisydapper2

 

 

Eller någon av dessa från etsy.com

il_570xN.314658354 il_570xN.393590057_than il_570xN.416096446_sitk il_570xN.438954103_j33o il_570xN.447113502_f6mg il_570xN.454121952_pp62 il_570xN.460214060_t3jf il_570xN.463048392_6doj

Tur i oturen

2013-05-28 07.53.03

Imorse så vaknade jag tidigt som tusan (D gick upp halv sex) och sedan kunde jag inte somna om. För att roa mig på morgonkvisten passade jag på att ta ett bad, posa i en av mina mörkblå och vitprickiga favoritklänningar, dricka kaffe och lyssna på radio. Eftersom jag jag ändå var pigg så tänkte jag passa på att förbereda mig inför dagens behandlingskonferens på jobbet genom att åka dit lite tidigare.

Allt gick som på räls och jag cyklade på i ett ganska snabbt tempo. Väl i korsningen mellan Ringvägen/Katarina Bangata så hade jag grönt på cykelbanan. Det hade även de bilister som skall göra vänster- och högersvängar. Jag har reflekterat över det vid några tidigare tillfällen när jag har kört just där, både med cykel och bil, men just idag så körde jag på. Inte i ett superhögt tempo, men tillräckligt för att inte hinna ta in situationen som uppstod innan det var för sent. Jag kom ut i vägen precis när en bil gjorde en högersväng och hamnade nog därför i förarens blinda fläck. Det enda jag kunde göra var att försöka styra så långt åt höger som möjligt och det kanske var det som gjorde att jag liksom rammade bilen från sidan, flög över motorhuven och landade med en smäll rakt ner i backen. Efter vad som kändes som lång tid, men som i själva verket på sin höjd var en sekund, så fick jag hela min cykel över mig. Jag låg där under cykeln och kanske skrek lite av chocken och för att jag blev rädd. Jag försökte känna igenom hela kroppen om, och i så fall vart, jag var skadad. Jag landade med vänster sida i marken och hade ont i knät, axeln, höften och armen men det gick att resa sig upp efter en liten stund. Föraren kom ut ur bilen och lyfte bort cykeln och hjälpte mig upp. Erbjöd sig att skjutsa mig till sjukhus eller till någon annan lämplig plats. Flera andra bilister stannade och gick ut ur bilarna och var allmänt hjälpsamma. Själv var jag nog i en chock och det gick inte riktigt att tänka logiskt fast jag försökte. Tillslut enades vi om att jag skulle få hjälp att låsa fast cykeln i närheten av platsen där vi befann oss och att jag skulle få skjuts till mitt jobb. Sagt och gjort.

Väl på jobbet började jag få riktigt ont, speciellt i armen/axeln. Jag fick erbjudande av en kollega att bli hemskjutsad eller körd till sjukhuset, men det kändes inte som en bra idé att åka hem och vara ensam hemma hela dan om det skulle börja göra mer ont. Efter att ha funderat en stund så beslutade jag mig för att vara kvar på jobbet och se hur det hela skulle utveckla sig. När jag väl kom in i vårt vilorum och hade pratat med min mamma i telefon så kändes det som att jag blev riktigt chockad och började kallsvettas och skaka i hela kroppen. En kollega skjutsade in mig till sjukhuset och väl där mötte D upp mig. Det blev värsta pådraget när jag kom in, antagligen för att det finns vissa regler för hur vissa typer av olyckor skall hanteras, och jag fick snabbt bra (dock en smula överdriven) hjälp. Jag fick röntga alla möjliga kroppsdelar och det visade sig att jag mest hade blivit utsatt för en hård smäll som orsakat svullnader och blåmärken lite varstans. Mitt vänstra knä däremot tycktes vara ganska illa däran men inte värre än att jag fick åka hem med en krycka och en ny tid inbokad om någon vecka. Kanske kan det vara något av alla dessa korsband, ledband eller nåt annat som jag inte vet namnet på som har fått stryk. Allt som jag har beskrivit är min bild av vad som skedde och det är svårt att minnas exakt. Föraren kontaktade mig senare under dagen, först via mitt jobb och sedan via sms. Det visade sig att passagerardörren hade blivit intryckt och inte gick att öppna. Personen erbjöd sig dessutom att betala cykelreparationer och tycktes mån om mig på alla sätt. Pepp på bra människor. Jag tänker att jag klarade mig så otroligt bra och att jag är väldigt lyckligt lottad med tanke på hur min cykel och bilen ser ut. 

2013-05-28 09.06.46 2013-05-28 10.30.48 2013-05-28 11.19.39