Födelsedag och tulpanbonanza

När jag kom hem från Oslo så firade vi Rut som har fyllt 2 år (en dag för sent, känns sisådär i mammahjärtat). Men om det var något vi lärde oss på julafton så var det att ta det lugnt med mängden paket så det här blev mer lagom för både henne och oss. Alla presenterna tycktes ha träffat mitt i prick och hon gillar verkligen att leka med pappersmagnetdockan som jag gjorde till henne. På själva födelsedagen fick hon besök av sin farmor och morfar och bjöd på fruktsallad på förskolan. img_0883

Eftersom det var tulpanernas dag i söndags och tvillingarna blev fyra månader så köpte vi några. När tvillsen väl var fotade lekte jag lite med tulpanerna i en app där en kan spegelvända bilder (eftersom de bara räckte till ett halvt hjärta)..

img_0848img_0903img_0901

En väldigt fin storasyster som tänkte att Tage kanske skulle bli glad om hon höll honom i handen<3img_0792

Advertisements

Julfirandet och 25 #decut2016

Idag är det dags att berätta om mina bästa julklappar 2016 i Emmas decemberutmaning.

I år var det ett tydligt tema på mina presenter och speciellt de fyra som jag har valt ut att visa för er. Alla julklappar var självklart otroligt uppskattade från min sida men det mest fantastiska med gårdagen var ändå att följa Rut. Hennes morgon började med att hon hängde vid ytterdörren och väntade på tomten. Flera gånger sa hon till oss att tomten knackade på men vi hävdade å det bestämdaste att tomten inte skulle komma förrän till kvällen. Men så fick vi ett sms av grannen som skrev att tomten nog hade vart vid vår dörr trots allt. Och mycket riktigt, utanför dörren hängde en julstrumpa med ett fint litet paket i, nämligen sju pixiböcker med sagor av Elsa Beskow. En kan ju tro att vi har de finaste grannarna i kvinnominne.

När tomten väl kom (för andra gången i ordningen) efter Kalle Anka så var Rut så uppspelt. Fnissig och hänförd. Som vi har pratat om tomten under hela december och nu hade hon äran att få träffa tomten i egen hög person. Dom första paketen tyckte hon var fantastiskt roligt att få öppna men vartefter så ville hon ju börja leka med sina nya saker och då blev det nästan för mycket för henne att det fanns fler paket som skulle öppnas.

Men åter till mina julklappar. Från min mamma så fick jag en scarves med text från sången “Det unga gardet” och från min man fick jag smycken från feministsmeden samt en bok med titeln Feminismens ABC. Från min mormor så fick jag en stor kasse med olika tillbehör för att kunna sy och brodera. Min mormor har fått problem med synen på äldre dar och blev glad att någon ville ha hennes gamla saker nu när hon inte längre förmår att sy själv. Temat på årets presenter var tydligt i feminismens tecken och jag är så peppad på att komma igång och börja brodera.

img_0075

Även barnen fick väldigt fina och välbehövliga presenter. Till tvillingarna önskade vi oss framförallt sådant som det är stor åtgång på här hemma. Nappar, napphållare, nappflaskor, kläder och dregglisar.

img_0078

img_0077

Rut fick som jag skrev ovan en hel del men en av favoriterna var nog ett keyboard som hon fick från farfar. Kvällen slutade med att vår lilla stjärna framförde några musikaliska nummer med skönsång och plinkande. Fantastiskt.

 

img_0027

img_9989

Vad vore väl ett julfirande om en inte får gå loss med dukningen. Ungefär såhär såg det ut hemma hos oss. Vi skulle egentligen låna både tallrikar och bestick av Davids mamma men tyvärr blev hon sjuk och kunde inte komma. 


3 månader

Igår blev Tage och Maj tre månader och plötsligt är de lika mycket barn som bebisar. De vill busa, leka och utforska. De kan hålla i en skallra, skratta och gråta med tårar. Nackarna blir allt mer stabila och de vill gärna sitta upprätta. De har fortfarande stort behov av närhet, både av varandra och av oss men de kan även underhålla sig själva en stund i babygymet eller babysittern. De sover i längre sjok, äter mer sällan och deras olika personligheter och egenheter blir allt tydligare (även om de alltid har vart väldigt olika). Tage är väldigt lik Rut till utseendet medan Maj har lite andra drag. De börjar bli mer och mer syskonlika dock. Jag känner mig allt mer bekväm som flerbarnsförälder och har lyckats söva alla tre barn själv vid ett tillfälle. High five på den.

Min tvillingförlossning

På morgonen, fyra dagar innan vårt planerade snitt, så började jag känna av någon slags molande värk i samband med sammandragningar. De kom i intervaller om ca 6 minuter och gjorde inte direkt ont utan var snarare störande eller lite obehagliga. Det påminde om vad jag kände ett dygn innan Rut föddes men jag var ändå väldigt osäker på om det var något på gång eller inte. Vi kontaktade förlossningen och de tyckte att det var värt för oss att åka in och göra en undersökning.
Vi hade bokat in en barnvakt (Davids pappa) just denna dag för att vi skulle göra några ärenden så när han kom begav vi oss in till sjukhuset. Vi tog med oss vår BB-väska utifall att men jag var tämligen säker på att vi skulle få åka hem igen. Jag ville så gärna att det skulle vara på gång att jag nästan trodde att jag inbillade mig saker. Jag ringde till min mamma som bor drygt 30 mil bort för att höra om de skulle ha möjlighet att åka upp under dagen om det skulle bli nödvändigt. Den ursprungliga planen var att de skulle komma upp kvällen innan det planerade snittet och bo hemma hos oss tillsammans med Rut tills vi kom hem från sjukhuset. Som tur var hade de möjlighet att åka upp redan samma dag så de började packa och gjorde sig beredda.

Väl på sjukhuset så visade det sig att jag var lite öppen och mina sammandragningar registrerades. De följde fortfarande samma rytm men ökade något i intensitet. Framförallt så var det fruktansvärt obehagligt att ligga på en brits och registrera CTG-kurvor. Det kändes som att min rygg skulle gå av och svanskotan smärtade så att det var nästintill outhärdligt. Det var fullt på förlossningen denna dag så vi hamnade i ett litet provisoriskt undersökningsrum och vi lämnade det mesta av vår packning i bilen då vi utgick från att vi snart skulle bli hemskickade. Det var svårt att registrera båda bebisarna via CTG och det slutade med att de gjorde ett ultraljud för att hitta hur de låg. Efter undersökningen och CTG-registreringen (vilket tog flera timmar) så beslutade de att ge mig Bricanyl för att försöka stoppa upp förloppet. Då jag var i vecka 37+4 så tyckte jag att det var lite märkligt att de ville skjuta på det hela i fyra ynka dagar till. Vi  var ju så nära och jag hade redan gått längre än vad jag hade vågat hoppas på i början av graviditeten.

Först hade Bricanylen effekt och värkarna avtog. Det beslutades att jag skulle få äta lunch (jag vågade inte äta något på morgonen eftersom jag kände av värkarna) så det var glädjande nyheter även om jag egentligen bara ville att de skulle besluta om snitt på direkten. Jag hann inte mer än ta en tugga förrän läkaren kom in och sa att hon inte förstod varför de hade gett mig mat eftersom vi var tvungna att vänta ytterligare någon timme för att se om det hade effekt eller inte. David åt upp lunchen och min värkar kom tillbaks igen. Denna gång lite starkare. De gjorde ytterligare en vaginal undersökning och det visade sig att jag hade öppnat mig lite till. Då fick vi äntligen ett riktigt rum och jag fick byta om till sjukhuskläder och ta en dusch. Jag duschade hemma innan vi åkte men det kändes bra att få göra det igen om det nu skulle bli ett snitt. Jag hörde av mig till min mamma som redan hade beslutat sig för att åka upp oavsett då det kändes så pass osäkert med allting. Davids pappa kunde stanna hemma hos oss tills hon kom så då kunde vi släppa tankarna på hur Rut hade det.

David gick till bilen och hämtade några småsaker och jag fick en kort information om hur bedövningen skulle gå till om det skulle bli snitt. Sköterskan som kopplade på mitt dropp var väldigt fumlig. Det låter kanske som en överdrift men det skvätte blod från min hand när hon väl hittade ett blodkärl och det var på tredje eller fjärde försöket. Hon tappade saker på golvet och var allmänt otydlig i vad som skulle ske och när. När vi fick information om att jag blev uppsatt för att få ett snitt så hoppades jag att det skulle vara någon annan som skulle sätta kateter på mig men så blev det inte. Det gick dock mycket bättre även om det var sjukt obehagligt och obekvämt ur ett integritetsperspektiv. Vi fick bara information om att det skulle ske men inte när och det började närma sig 12 timmar som vi hade vistats på sjukhuset. Jag var supernervös över att det skulle komma något emellan som gjorde att jag inte skulle få mitt snitt och nu började värkarna göra lite mer ont. Tillslut så bad jag om att få någon slags smärtlindring och blev erbjuden Alvedon vilket jag inte tyckte att jag hade så mycket hjälp av. Om jag hade fått föda vaginalt så hade jag nog börjat känna att det var dags att åka in vid det laget.

Plötsligt så skedde allt väldigt snabbt och vi fick information om att göra oss redo annars skulle de ta något annat emellan. Vips så körde de iväg med mig i sängen och vi hamnade utanför operationssalen där David fick byta om. Vid det här laget började jag bli riktigt nervös och när de skulle sätta bedövningen så skakade jag okontrollerat. Inte för att jag var rädd för smärtan, sprutan eller något annat specifikt utan mer för situationen som sådan. Att jag inte hade någon kontroll över förloppet utan fick förlita mig till att det skulle gå bra. Jag var väldigt rädd för hur det skulle kännas när de bökade omkring i magen och jag tyckte att allt gick väldigt fort och att jag inte riktigt hängde med eller förstod allt omkring mig. Det var väldigt många människor närvarande i rummet och jag kände mig lite blottad där jag låg på en bris redo att bli uppskuren. När det konstaterades att bedövningen tog som den skulle så spände de upp ett litet skynke. David tyckte att det var lite väl litet då han såg både över och bredvid vad som skedde. Snart så spände de upp ett mycket större skynke och nu var det som att jag och David var lite i enskildhet. Jag var  fortfarande skakig men kände inte av något i magen alls,. varken smärta eller obehag av vad de höll på med. Efter en stund så surplade det till och kort därefter lyfte de ut Maj (kl 22.17). De kollade säkert att allt var okej och sedan tog de henne till oss. En ganska lång stund höll en person henne precis framför mitt ansikte så jag kunde pussa på henne och titta på henne. Nu surplade det till igen och de nämnde flera gånger att det var väldigt mycket fostervatten. Därefter höll de fram Tage (kl 22.20) på samma sätt och han hade mer fosterfett på sig. Det var häftigt att få träffa sina barn för första gången utan att vara smärtpåverkad. När jag fick se Rut för första gången så skulle jag ju föda ut en moderkaka och sedan sys så det här var något annat. Efter en stund så tog de med sig barnen ut för att göra i ordning dem och David följde med och fick klippa navelsträngarna. Efter ett tag kom de tillbaks och David satt och höll båda i sin famn medan de sydde klart mig. Vi hade tur så de fick följa med mig till uppvaket alla tre och där kunde de ligga på mitt bröst medan jag fick tillbaks känseln i benen. Jag trodde att det räckte att jag kunde röra benen lite grann men det visade sig att jag skulle behöva lyfta och böja benen ordentligt innan vi fick komma till avdelningen och få vårt rum. Det tog väldigt lång tid kändes det som men jag var så otroligt glad över att de fick vara hos mig.

Precis som när Rut föddes så blev jag förvånad över hur de såg ut. De var inte alls lika varandra men inte heller lika Rut. Det skilde ca ett halvt kilo mellan dem så det var stor skillnad i storlek. Det var ganska överväldigande att det var två stycken och det var svårt att ta in hela upplevelsen. Under Ruts förlossning så fick jag kämpa för att hon skulle komma ut och det var en process som tog tid. Den här gången gick allt så fort från att vi inte visste om det skulle bli ett snitt tills att jag låg på operationsbordet. Jag var glad åt att det blev på det här viset och inte det planerade snittet då jag inte hann oroa mig lika mycket men det var ändå väldigt märkligt alltihop.

Jag hade hört och läst att det var bra att vara på benen så fort som möjligt så på morgonen bad jag personalen att få komma upp ur sängen. Jag var inte alls beredd på att det skulle göra så ont. Det var definitivt en obehaglig överraskning. Att gå några få meter till toaletten var ett projekt i sig och jag fick trycka upp huvudändan av sängen för att ens sitta upp. Jag hade dessutom väldigt ont i svanskotan och ryggen av att ligga och sitta så mycket i ungefär samma position. Jag ville så gärna vara rörlig och kunna göra saker själv men jag fick ge upp inför smärtan. Efter Ruts förlossning så var det en sådan lättnad då foglossningen gav med sig och jag mådde bättre än på flera månader. Den här gången mådde jag betydligt sämre fysiskt och det var en besvikelse. Vi var kvar på sjukhuset i tre nätter och jag var fortfarande ganska mörbultad när vi kom hem. Bara att gå i de långa sjukhuskorridorerna för att ta mig till bilen var lite av en pärs och jag kände mig yr.

Dagen efter förlossningen så fick Maj ett andningsuppehåll när hon låg i min famn. Helt plötsligt så blev hon blålila och lealös. Det var fruktansvärt otäckt även om det bara varade i några sekunder. En sköterska som var på vårt rum just då tog Maj och skakade henne lite lätt och då kickade andningen igång igen. Efter den incidenten så var jag uppskärrad och orolig för att det skulle inträffa igen. Tänk om det skulle hända och vi inte märkte något. Detta resulterade i att jag inte vågade sova. Jag vågade inte heller lita till att David skulle ha koll för tänk om han skulle somna. David blev ganska krasslig under den natten då de föddes så han sov ganska mycket och var hängig. Jag sov knappt något alls under de tre första dygnen i barnens liv och jag kände att jag blev lite knäpp. Den sista natten som vi var kvar på sjukhuset så tog personalen hand om tvillingarna i nästan två timmar. De hade märkt att jag inte sov och jag började väl se sliten ut. Jag hade en ambition om att få till amningen denna gång så jag försökte amma barnen väldigt ofta för att få en bra produktion så det var nästan alltid så att jag satt och försökte amma dem när personalen kom in i rummet. Några kommenterade till och med att David sov så mycket och insinuerade att vi borde dela mer på ansvaret. Han gjorde ju väldigt mycket (alla blöjbyten t.ex. eftersom det var jobbigt för mig att gå upp ur sängen mer än nödvändigt) men det såg nog inte personalen. Sista dagen så började David äntligen må bättre men jag kände mig lite irriterad över att hans halsont tog så mycket plats på något vis när det var jag som precis fått min mage uppskuren. Jag vart dessutom väldigt hormonell och känslosam den första natten som vi var hemma. Jag tänkte en massa katastroftankar och började gråta och blev arg utan anledning. Det var en väldigt märklig och obehaglig upplevelse. Som tur var så försvann det redan dagen efter och sedan dess har jag känt mig ungefär som vanligt. Kanske kommer det mesta med dubbel kraft när en får tvillingar.

Julkort

Igår så försökte vi oss på att fota årets julkort och även om jag tycker att de är fina för att jag tycker att mina barn är gulliga, kläderna spexiga och själva miljön som vi skapade var mysig så insåg jag ganska snabbt att vi skulle behöva göra om dem om jag ska bli nöjd. Det största problemet var att tyget i bakgrunden inte täckte upp tillräckligt stor yta vilket gör att jag skulle behöva beskära dem mer än vad jag vill. Vi hade dock en rolig stund och nu vet jag hur jag ska försöka göra nästa gång.

 

Två månader

Idag blir Maj och Tage två månader och det känns som att tiden går så otroligt fort. Två månader som gravid är en evighet men två månader med tvillingar går svindlande fort. Förvisso så känns det mycket märkligt att tänka att jag bara har känt dem i två ynka månader när de redan är en så stor del i vårt liv. Precis som det var för mig när Rut kom så växer sig känslorna starkare för var dag som går vartefter deras personligheter utpräglas allt mer och det går att få ögonkontakt eller ett litet leende. Även om det är fantastiskt att få följa deras utveckling så har jag inte alls lika bråttom denna gång. De får gärna vara små bebisar länge.Trots att jag ibland känner mig som en zombie när jag är så trött att jag häller utanför, glömmer varför jag går mot köket, läser om samma stycke flera gånger utan att minnas vad jag just läst och inte orkar dammsuga mer än nöden kräver så går allt över förväntan. Allt förutom amningen. Det känns som att vi har en personlig vendetta där jag börjar inse att jag kommer gå ur striden som förlorare. Jag önskar att jag hade orken eller förutsättningarna för att öka min produktion men som det är nu hade det inte ens räckt för ett barn. Jag kommer fortsätta pumpa och amma ett tag till, kanske tills jag börjar jobba igen (troligtvis i januari) men jag känner ibland att det är meningslöst då det är en så liten del av deras dagliga intag. Det känns dock som att jag går miste om någonting i föräldraskapet som jag hade en önskan om att få erfara.

Dagarna går i ett men jag försöker se till att jag kommer ut och gör saker även om det ofta tar emot lite i det här halkiga otrevliga vädret. I helgen var jag på lokal och firade en vän som fyllde år, igår var jag på min bokcirkel och idag tog jag en långpromenad med en vän och åt lunch ute. Det är så skönt att känna orken komma tillbaks sakta men säkert. Idag har jag gått 8 km och det är första gången på flera månader.Det är så tydligt att kroppen bara längtar efter att få sträcka ut sig och röra på sig. När vi inte förmår oss att ta oss ut på någon aktivitet så brukar vi bjuda hem vänner för att inte känna oss allt för isolerade i vår lilla bebisbubbla och det gör ju att de dagar då vi stannar hemma helt själva och kollar på serier blir mer njutbara. Tyvärr så har min systemkamera gett upp och det känns så otroligt trist att jag inte har ett enda foto på tvillingarna som inte är en mobilbild. Under förlossningen så hade vi med kameran och det var då det visade sig att den inte fungerade längre.