Min tvillingförlossning

På morgonen, fyra dagar innan vårt planerade snitt, så började jag känna av någon slags molande värk i samband med sammandragningar. De kom i intervaller om ca 6 minuter och gjorde inte direkt ont utan var snarare störande eller lite obehagliga. Det påminde om vad jag kände ett dygn innan Rut föddes men jag var ändå väldigt osäker på om det var något på gång eller inte. Vi kontaktade förlossningen och de tyckte att det var värt för oss att åka in och göra en undersökning.
Vi hade bokat in en barnvakt (Davids pappa) just denna dag för att vi skulle göra några ärenden så när han kom begav vi oss in till sjukhuset. Vi tog med oss vår BB-väska utifall att men jag var tämligen säker på att vi skulle få åka hem igen. Jag ville så gärna att det skulle vara på gång att jag nästan trodde att jag inbillade mig saker. Jag ringde till min mamma som bor drygt 30 mil bort för att höra om de skulle ha möjlighet att åka upp under dagen om det skulle bli nödvändigt. Den ursprungliga planen var att de skulle komma upp kvällen innan det planerade snittet och bo hemma hos oss tillsammans med Rut tills vi kom hem från sjukhuset. Som tur var hade de möjlighet att åka upp redan samma dag så de började packa och gjorde sig beredda.

Väl på sjukhuset så visade det sig att jag var lite öppen och mina sammandragningar registrerades. De följde fortfarande samma rytm men ökade något i intensitet. Framförallt så var det fruktansvärt obehagligt att ligga på en brits och registrera CTG-kurvor. Det kändes som att min rygg skulle gå av och svanskotan smärtade så att det var nästintill outhärdligt. Det var fullt på förlossningen denna dag så vi hamnade i ett litet provisoriskt undersökningsrum och vi lämnade det mesta av vår packning i bilen då vi utgick från att vi snart skulle bli hemskickade. Det var svårt att registrera båda bebisarna via CTG och det slutade med att de gjorde ett ultraljud för att hitta hur de låg. Efter undersökningen och CTG-registreringen (vilket tog flera timmar) så beslutade de att ge mig Bricanyl för att försöka stoppa upp förloppet. Då jag var i vecka 37+4 så tyckte jag att det var lite märkligt att de ville skjuta på det hela i fyra ynka dagar till. Vi  var ju så nära och jag hade redan gått längre än vad jag hade vågat hoppas på i början av graviditeten.

Först hade Bricanylen effekt och värkarna avtog. Det beslutades att jag skulle få äta lunch (jag vågade inte äta något på morgonen eftersom jag kände av värkarna) så det var glädjande nyheter även om jag egentligen bara ville att de skulle besluta om snitt på direkten. Jag hann inte mer än ta en tugga förrän läkaren kom in och sa att hon inte förstod varför de hade gett mig mat eftersom vi var tvungna att vänta ytterligare någon timme för att se om det hade effekt eller inte. David åt upp lunchen och min värkar kom tillbaks igen. Denna gång lite starkare. De gjorde ytterligare en vaginal undersökning och det visade sig att jag hade öppnat mig lite till. Då fick vi äntligen ett riktigt rum och jag fick byta om till sjukhuskläder och ta en dusch. Jag duschade hemma innan vi åkte men det kändes bra att få göra det igen om det nu skulle bli ett snitt. Jag hörde av mig till min mamma som redan hade beslutat sig för att åka upp oavsett då det kändes så pass osäkert med allting. Davids pappa kunde stanna hemma hos oss tills hon kom så då kunde vi släppa tankarna på hur Rut hade det.

David gick till bilen och hämtade några småsaker och jag fick en kort information om hur bedövningen skulle gå till om det skulle bli snitt. Sköterskan som kopplade på mitt dropp var väldigt fumlig. Det låter kanske som en överdrift men det skvätte blod från min hand när hon väl hittade ett blodkärl och det var på tredje eller fjärde försöket. Hon tappade saker på golvet och var allmänt otydlig i vad som skulle ske och när. När vi fick information om att jag blev uppsatt för att få ett snitt så hoppades jag att det skulle vara någon annan som skulle sätta kateter på mig men så blev det inte. Det gick dock mycket bättre även om det var sjukt obehagligt och obekvämt ur ett integritetsperspektiv. Vi fick bara information om att det skulle ske men inte när och det började närma sig 12 timmar som vi hade vistats på sjukhuset. Jag var supernervös över att det skulle komma något emellan som gjorde att jag inte skulle få mitt snitt och nu började värkarna göra lite mer ont. Tillslut så bad jag om att få någon slags smärtlindring och blev erbjuden Alvedon vilket jag inte tyckte att jag hade så mycket hjälp av. Om jag hade fått föda vaginalt så hade jag nog börjat känna att det var dags att åka in vid det laget.

Plötsligt så skedde allt väldigt snabbt och vi fick information om att göra oss redo annars skulle de ta något annat emellan. Vips så körde de iväg med mig i sängen och vi hamnade utanför operationssalen där David fick byta om. Vid det här laget började jag bli riktigt nervös och när de skulle sätta bedövningen så skakade jag okontrollerat. Inte för att jag var rädd för smärtan, sprutan eller något annat specifikt utan mer för situationen som sådan. Att jag inte hade någon kontroll över förloppet utan fick förlita mig till att det skulle gå bra. Jag var väldigt rädd för hur det skulle kännas när de bökade omkring i magen och jag tyckte att allt gick väldigt fort och att jag inte riktigt hängde med eller förstod allt omkring mig. Det var väldigt många människor närvarande i rummet och jag kände mig lite blottad där jag låg på en bris redo att bli uppskuren. När det konstaterades att bedövningen tog som den skulle så spände de upp ett litet skynke. David tyckte att det var lite väl litet då han såg både över och bredvid vad som skedde. Snart så spände de upp ett mycket större skynke och nu var det som att jag och David var lite i enskildhet. Jag var  fortfarande skakig men kände inte av något i magen alls,. varken smärta eller obehag av vad de höll på med. Efter en stund så surplade det till och kort därefter lyfte de ut Maj (kl 22.17). De kollade säkert att allt var okej och sedan tog de henne till oss. En ganska lång stund höll en person henne precis framför mitt ansikte så jag kunde pussa på henne och titta på henne. Nu surplade det till igen och de nämnde flera gånger att det var väldigt mycket fostervatten. Därefter höll de fram Tage (kl 22.20) på samma sätt och han hade mer fosterfett på sig. Det var häftigt att få träffa sina barn för första gången utan att vara smärtpåverkad. När jag fick se Rut för första gången så skulle jag ju föda ut en moderkaka och sedan sys så det här var något annat. Efter en stund så tog de med sig barnen ut för att göra i ordning dem och David följde med och fick klippa navelsträngarna. Efter ett tag kom de tillbaks och David satt och höll båda i sin famn medan de sydde klart mig. Vi hade tur så de fick följa med mig till uppvaket alla tre och där kunde de ligga på mitt bröst medan jag fick tillbaks känseln i benen. Jag trodde att det räckte att jag kunde röra benen lite grann men det visade sig att jag skulle behöva lyfta och böja benen ordentligt innan vi fick komma till avdelningen och få vårt rum. Det tog väldigt lång tid kändes det som men jag var så otroligt glad över att de fick vara hos mig.

Precis som när Rut föddes så blev jag förvånad över hur de såg ut. De var inte alls lika varandra men inte heller lika Rut. Det skilde ca ett halvt kilo mellan dem så det var stor skillnad i storlek. Det var ganska överväldigande att det var två stycken och det var svårt att ta in hela upplevelsen. Under Ruts förlossning så fick jag kämpa för att hon skulle komma ut och det var en process som tog tid. Den här gången gick allt så fort från att vi inte visste om det skulle bli ett snitt tills att jag låg på operationsbordet. Jag var glad åt att det blev på det här viset och inte det planerade snittet då jag inte hann oroa mig lika mycket men det var ändå väldigt märkligt alltihop.

Jag hade hört och läst att det var bra att vara på benen så fort som möjligt så på morgonen bad jag personalen att få komma upp ur sängen. Jag var inte alls beredd på att det skulle göra så ont. Det var definitivt en obehaglig överraskning. Att gå några få meter till toaletten var ett projekt i sig och jag fick trycka upp huvudändan av sängen för att ens sitta upp. Jag hade dessutom väldigt ont i svanskotan och ryggen av att ligga och sitta så mycket i ungefär samma position. Jag ville så gärna vara rörlig och kunna göra saker själv men jag fick ge upp inför smärtan. Efter Ruts förlossning så var det en sådan lättnad då foglossningen gav med sig och jag mådde bättre än på flera månader. Den här gången mådde jag betydligt sämre fysiskt och det var en besvikelse. Vi var kvar på sjukhuset i tre nätter och jag var fortfarande ganska mörbultad när vi kom hem. Bara att gå i de långa sjukhuskorridorerna för att ta mig till bilen var lite av en pärs och jag kände mig yr.

Dagen efter förlossningen så fick Maj ett andningsuppehåll när hon låg i min famn. Helt plötsligt så blev hon blålila och lealös. Det var fruktansvärt otäckt även om det bara varade i några sekunder. En sköterska som var på vårt rum just då tog Maj och skakade henne lite lätt och då kickade andningen igång igen. Efter den incidenten så var jag uppskärrad och orolig för att det skulle inträffa igen. Tänk om det skulle hända och vi inte märkte något. Detta resulterade i att jag inte vågade sova. Jag vågade inte heller lita till att David skulle ha koll för tänk om han skulle somna. David blev ganska krasslig under den natten då de föddes så han sov ganska mycket och var hängig. Jag sov knappt något alls under de tre första dygnen i barnens liv och jag kände att jag blev lite knäpp. Den sista natten som vi var kvar på sjukhuset så tog personalen hand om tvillingarna i nästan två timmar. De hade märkt att jag inte sov och jag började väl se sliten ut. Jag hade en ambition om att få till amningen denna gång så jag försökte amma barnen väldigt ofta för att få en bra produktion så det var nästan alltid så att jag satt och försökte amma dem när personalen kom in i rummet. Några kommenterade till och med att David sov så mycket och insinuerade att vi borde dela mer på ansvaret. Han gjorde ju väldigt mycket (alla blöjbyten t.ex. eftersom det var jobbigt för mig att gå upp ur sängen mer än nödvändigt) men det såg nog inte personalen. Sista dagen så började David äntligen må bättre men jag kände mig lite irriterad över att hans halsont tog så mycket plats på något vis när det var jag som precis fått min mage uppskuren. Jag vart dessutom väldigt hormonell och känslosam den första natten som vi var hemma. Jag tänkte en massa katastroftankar och började gråta och blev arg utan anledning. Det var en väldigt märklig och obehaglig upplevelse. Som tur var så försvann det redan dagen efter och sedan dess har jag känt mig ungefär som vanligt. Kanske kommer det mesta med dubbel kraft när en får tvillingar.

Gravid med tvillingar i vecka 38

Jag kan bara återigen börja med att konstatera att jag för några månader sedan aldrig trodde att jag skulle vara gravid såhär länge. Nu sedan vi fick datumet för snitt har jag däremot vart helt inställd på att det är då eller senare det kommer ske. Just nu är det inget i kroppen som tyder på att något skulle vara på gång. Igår hämtade vi ut vår nya bil och nu har vi ingenting viktigt kvar på vår to do lista innan tvillingarna föds även om jag fortfarande inte har packat stora delar av BB-väskan. Anledningen till det är att jag använder så många av sakerna ofta att det känns dumt att packa dem redan nu.

Den här veckan har präglats av rastlöshet och det är många tankar som snurrar runt i mitt huvud. Jag känner mig lättirriterad, lättkränkt och ofta missförstådd. Tankarna rör främst den fysiska återhämtningen efter snittet: hur blir det med magmusklerna, hur ont kommer det göra, hur lång tid kommer det ta innan jag är överens med min nya kropp, när kan jag förvänta mig att jag kan börja lita på min kropp och dess förmågor igen (gå snabbt, bära tungt), hur kommer den första tiden med bebisarna vara, rädsla för att få tvångstankar som jag hade med Rut, hur ska jag orka vara en bra mamma för alla tre. Ja, tankarna mal på och är mer eller mindre besvärande/tidskrävande. Jag känner främst irritation över att jag förväntas skjuta alla dessa tankar åt sidan för att vara tacksam när det går alldeles utmärkt att vara både och. Jag kan vara tacksam över att just vi får möjlighet att bli föräldrar åt ytterligare två tillsynes friska barn, att vi har förutsättningar att skapa plats i vårt hem och att vi kunde köpa en bil där hela familjen får plats o.s.v men det betyder inte att dom jobbiga tankarna inte ska få finnas. För mig är dessa en del i att göra mig redo inför vad som komma skall.

Symptom:

  • Det är sannerligen trångt i magen. Det är svårt att hitta sätt att sitta eller ligga som är bekväma. Jag blir mätt direkt men äter ändå vilket medför en del illamående, äckelkänslor och andra besvär.
  • Jag sover dåligt men är samtidigt väldigt trött och behöver vila en stund på eftermiddagarna.
  • Jag börjar känna mig mer svullen om fötter, vader och händer. Det kommer och går men framåt kvällarna  och när jag är ute och går så brukar det spänna lite, speciellt när det är varmt, så svullnar händerna upp direkt.
  • Jag har mycket besvär av restless legs när jag sitter ner. Oavsett om det är i soffan eller bilen så kommer det krypande. Det gör att det blir svårt att kolla på en film eller ta någon längre biltur.
  • Halsbränna och sura uppstötningar. Jag har även börjat spy lite då och då igen. Det är väl för trångt helt enkelt. Om jag dricker eller fyller upp magsäcken så kanske något av barnen kommer åt och sparkar till där. Det märks att allt blir väldigt ihopklämt när jag äter och dricker. Jag har fått tipset om att äta små mängder av väldigt många personer men det känns som att skillnaden i besvär mellan att äta lite och en nästan normal portion är minimal och då pallar jag inte att utsätta mig för ätande oftare än jag måste.
  • Foglossning och ett bäcken som behöver hoppas rätt när jag ligger ner. Det gör ont och är besvärande men jag har inte så jobbigt med det när jag står eller går e kortare sträcka. Går jag en längre bit så blir det jobbigt.
  • Tryck neråt och en stark obehaglig känsla av att jag kommer kissa på mig när jag står, går eller gör plötsliga rörelser även om jag kissade för en minut sedan.
  • Svullen i underlivet. Lite ont där mina gamla stygn från Rut satt. Måste anstränga mig för att tömma blåsan helt.
  • Jag blir snabbt rastlös och uttråkad. Det är tröttsamt att inte kunna använda kroppen på så sätt som jag vill och vara beroende av hjälp med en massa saker.

IMG_4717

Nu är ju bebisarna helt klara även med enlingsmått mätt. Om de skulle följa den vanliga kurvan så skulle de väga över 3 kg och vara ca 49 cm långa. Baserat på senaste UL så tror jag att de nog kommer väga uppåt tre kilo när de kommer ut men vi får se. Det känns spännande. Rut vägde 3940g när hon föddes BF+13 och vi tyckte såklart att hon var pluttliten även om hon var stor när vi jämförde med några andra bebisar på BB.

 

Gravid med tvillingar i vecka 37

Ännu en vecka har passerat och även om jag frenetiskt känner efter och letar efter tecken på att något skall hända så lyser riktiga värkar och vattenavgång med sin frånvaro. Jag har haft en del molvärkar och sammandragningar tillsammans med lite smärta och varje gång det sker så får jag hålla tillbaks tankarna som gärna vill fara iväg och börja planera (är det dags att ringa och förvarna, hur ska vi göra om vi måste åka in o.s.v.) allt för att inte bli besviken.

Tv: Gravid med Rut i vecka 41 Th: Gravid med tvillingar vecka 37


Vi är så redo som vi kan bli samtidigt som jag känner att det är lite annorlunda för mig gällande anknytningen under den här graviditeten. Kanske beror det på att jag inte är så bra på att avgöra vem som är vem när de rör på sig som leder till att min kontakt med dem blir svårare att skapa. Det blev lite enklare när vi började tilltala dem med provisoriska namn för några månader sedan (Elsie och Valter) men även på namnfronten vacklar vi och jag hoppas att det ger sig när vi får träffa dom. Att vi ska känna vad som blir bra namn. När jag var gravid med Rut så var vi lite av ett team hon och jag under ganska lång tid trots att jag även då hade svårt att känna av hennes rutiner kring rörelsemönster. Det kan vara små saker på ultraljuden som gör att det blir mer verkligt och att det skapas en inre bild av en liten individ. Förra graviditeten så var det första gången vi fick se henne suga på tummen i magen, jag tyckte att det var så ofantligt gulligt. Den här gången så var det när vi fick se en ganska lång hårkalufs flyta omkring i fostervattnet och barnmorskan kommenterade att “här var det mycket hår”. Sett utifrån hur de har legat i magen de senaste sex veckorna ungefär så är det troligtvis Valter som jag känner av mest men på ultraljuden så är det oftast Elsie som är livligast, har gått upp mest i vikt och som jag uppfattar det bedöms som den lite starkare tvillingen. Det går ju inte riktigt ihop med min bild eftersom jag oftast oroar mig för att jag inte har känt av henne. Antagligen så blandar jag ihop deras rörelser varje gång de ligger i tvärläge. Jag vet inte hur ofta Elsie skiftar mellan säte och tvärläge men hon gjorde det mitt under senaste ultraljudet utan att jag kände av det så mycket.

Imorgon är det dags för nästa ultraljud och om allt ser bra ut så är det därefter prick två veckor kvar till vårt inbokade kejsarsnitt. För att inte bli allt för besviken så försöker jag tänka på att det kan uppstå akuta saker som gör att vi kanske får vänta en dag extra eller så. Jag tror inte att jag skulle klara av att vara helt inställd på att nu blir det barn och sedan få vänta ett dygn till. Eller, det är klart att en klarar det en måste, men jag skulle bli så oerhört besviken om så var fallet.

Veckans symptom:

  • Sömnstörningar. Jag har ganska lätt för att somna på kvällen men går upp och kissar ett par gånger och vaknar sedan upp och är pigg vid 3-4 på natten. Därefter är jag ofta uppe i två timmar innan jag kan komma till ro igen (vanligtvis lagom till Rut vill gå upp). Jag måste sova på sidan till följd av magens storlek och vaknar ofta av att armarna har domnat bort. Jag får även ont i axeln och örat av att ligga sådär.
  • Restless legs. Väldigt obehagligt och besvärande. Jag knaprar magnesiumtabletter men det är oklart huruvida det hjälper.
  • Illamående. Jag kräks inte eller så men jag får kväljningar av äckliga lukter och jag mår illa i samband med att jag har ätit.
  • Foglossning, ont i svanskotan och nedsatt rörelseförmåga men jag kan fortfarande gå och vara lite aktiv. Mer än under min förra graviditet vid den här tiden. Jag kan däremot inte sätta på mig strumpor på vänster fot och kan enbart komma i två par skor själv med hjälp av ett långt skohorn. Jag har svårt att böja mig överlag.
  • Halsbränna.
  • Lite ont och obehag i magen på olika sätt.
  • Mycket rörelser i magen även om jag har svårt att skilja dem åt.
  • Mycket sammandragningar.
  • Fortsatt svullen i underlivet.
  • Nu börjar jag dessutom svullna upp ganska mycket om fötter, vader och händer.
  • Magen börjar kännas riktigt stor och otymplig. Det är svårt att hitta bekväma sätt att ligga eller sitta på utan att magen är i vägen och gör ont för att den kläms. Det blir t.ex. svårt att äta för jag hamnar så långt från bordet.

IMG_4716

En enling väger ca 3 kg och är ca 48 cm lång. Det blir spännande att se hur nära Elsie och Valter ligger dessa mått. Om de börjar knappa in så har jag 6 kg bebis i magen och det känns rätt galet. Det börjar bli hög tid att skriva ett förlossningsbrev och börja planera lite mer för hur jag vill ha det. Om vi ska ha musik under snittet t.ex. Även om det är min/vår förlossning så vill jag inte heller störa personalens koncentration med en massa knäpp musik. Det enda som jag vet på rak arm att jag önskar är att de ska torka av barnen innan jag får se dem och att jag hoppas att vi kan få vara tillsammans medan jag ligger på uppvaket och väntar på att kunna röra på mina ben. Jag vill även kunna amma, eller kanske inte amma nödvändigtvis, men jag vill kunna ge dem mer bröstmjölk än ersättning i början om möjligt. Jag har ju köpt en elektrisk pump och jag hoppas på att snabbt kunna få igång en bra mjölkproduktion.

Gravid med tvillingar vecka 36

Vecka 36 alltså. Jag trodde nog faktiskt inte att jag skulle vara gravid såhär länge. Jag har ju hela tiden vetat om att det kan bli när som helst från vecka 23 och framåt och har därför försökt ställa in mig på många olika scenarion med ett öppet sinne men haft siktet inställt på att passera vecka 34+0. Jag tycker att det känns som att den här graviditeten har pågått länge nu men det kändes ännu längre med Rut (antagligen för att det var det, då gick jag ju till BF +13).

Det sägs ju att en graviditet inte är en sjukdom och det kan jag väl hålla med om i sak, dock kan en bli ganska sjuk av att vara gravid. Jag börjar varje dag med ett gäng tabletter, har allsköns smärtor och har en starkt nedsatt rörelseförmåga. Visst, jag kanske inte är sjuk men jag känner mig ganska sjuklig till och från. Sjuklig och oerhört tacksam över att de små liven har bestämt sig för att hänga kvar i min mage såhär länge.

Den senaste veckan har präglats av att jag tror att slemproppen gick, att jag har haft sammandragningar tillsammans med lite smärta och i övrigt så är statusen fortsatt i varannandagsläge. Ena dagen trött och lättirriterad och nästa dag lite mer energifylld och lättare till sinnet. Likväl som det föranleder stor oro att de befinner sig i magen och genom detta lite bortom min kontroll så finns det en hel del saker som en oroar sig för i början med spädbarn på utsidan också, dock är det fler som delar på det ansvaret.

Jag börjar känna mig allt mer bekväm med tanke på kejsarsnittet ju mer jag lyckas skapa en inre bild kring vad som skall ske och i vilken ordning. Även om jag kan se att det finns vissa fördelar med ett planerat snitt så känner en liten del av mig sig snuvad på förlossningsupplevelsen och det där häftiga empowering i att ens kropp klarar av att föda två barn. Å andra sidan så är det inte omöjligt att jag erfar den känslan även vid ett kejsarsnitt då jag har vart så pass rädd för det och sedan lyckats övervinna rädslan och smärtan. Oavsett vad som sker och hur det sker så är det i detta fallet slutresultatet som är relevant, d.v.s. förhoppningsvis två välmående små bebbar i min famn.

För att förbereda mig på kejsarsnitt mentalt så har jag frågat en del personer som jag känner som har genomgått kejsarsnitt vad som kan vara bra att tänka på och om det är något speciellt som en ska ha med sig, ha köpt in och ha tillgängligt hemma o.s.v. Jag har även skickat ut samma fråga i ett tvillingforum på nätet och fått en hel del användbara svar. Idag så handlade vi det viktigaste och nu gäller det väl att packa klart min BB-väska. Såna tips som jag har fått är kirurgtejp (att ha hemma), bekväma trosor med hög midja, egna bindor i modell något mindre än dem som en får på BB, gördel, trokad frukt för att få igång magen igen, amningsbh/linne som går att sova i om en har svårt att komma upp ur sängen första tiden, gravidbyxor/tights som inte sitter åt på ärret.Sånt som jag har fått tips om som inte riktar sig så specifikt till kejsarsnitt är bl.a. lång kofta eller plagg som känns lite mer påklädda och täckande inför vistelser i allmänna utrymmen, amningsinlägg och salva till såriga bröstvårtor, öronproppar, smågrejer att äta av om en blir akut hungrig på natten (frukt och nötter) samt mild tvål och schampo.

IMG_4715

En enling är nu ca 47 cm lång och väger ca 2,6 kg. Jag vet inte alls hur våra bebbar ligger till i jämförelse med detta men att de börjar bli stora är jag övertygad om då magen växer en hel del. Den här veckan har jag börjat få lite bristningar på magen. Med Rut så fick jag några efter att vi hade passerat vecka 40 och dom bristningar som jag har sett nu liksom hakar i och fortsätter ovanför de gamla bleknade. Det är helt otroligt vad huden som organ är häftigt. Hur den kan töjas, gå ihop, läka och reagera på det den utsätts för. Tuffaste organet enligt mig.

Veckans symptom:

  • Restless legs. Det är så besvärande och obehagligt. Fy.
  • Krampkänningar i benen och höfterna. Idag fick jag lite kramp i höften när jag satt och skulle kissa. Inte helt optimalt läge att försöka sträcka ut höften samtidigt. Jag såg nog ganska skojig ut där jag satt.
  • Halsbränna.
  • Foglossning.
  • Tryck neråt.
  • Kissnödig jämt och ständigt.
  • Törstig.
  • Sugen på sötsaker och läsk flera gånger varje dag. Jag försöker begränsa sockerintaget något (med tanke på graviditetsdiabetes) men jag är inte lika nitisk som i början av graviditeten.
  • Lite svullen om händer och fötter men fortfarande på en rimlig nivå.
  •  Akut orkeslöshet ibland utan att jag har ansträngt mig.
  • Trött. Men det beror nog mest på att jag inte sover så mycket. Kanske blir det fler tillfällen för sömn nu när Rut ska vistas på förskolan dagtid.
  • Lättirriterad och blir snabbt stressad av saker.
  • Sammandragningar som ibland har lite tillhörande smärta.
  • Ont i magen lite till och från, svårt att beskriva. Mer som ett obehag i hela magen.

 

Gravid med tvillingar vecka 35

Hej och hå, nu kan det inte vara så långt kvar tills vi får träffa dom här små personerna som jag börjar bli riktigt nyfiken på. Med Rut hann jag tänka mig och föreställa mig en hel del utseenden och egenskaper men samtidigt så var bilden av hennes ansikte helt blankt. Jag hade oerhört svårt att tro något om hur hon skulle se ut i just ansiktet. När hon väl kom så var jag lika delar förvånad som det var självklart att hon såg ut precis som hon gör. Hennes temperament under det första året kände jag också igen från tiden i magen. Med tvillingarna så har vi ju Ruts utseende och personlighet att utgå från och det känns så spännande att få se om de är lika varandra alla tre och lära känna dem och upptäcka hur de är som individer.

Den senaste veckan har präglats av att en del krämpor (främst foglossningen) har intensifierats och det känns väldigt trångt i magen. Speciellt i samband med sammandragningar så känns det som att jag själv inte får plats längre. Lungor, magsäck och urinblåsa utsätts för tryck som föranleder starkt obehag.

Idag ska vi på ultraljud samt träffa en läkare för förlossningssamtal. Jag har sett fram mot detta samtal så jäkla länge (det har vart den yttersta målbilden i den här graviditeten bortsett från själva förlossningen) att det känns som att det är en stor risk att jag blir besviken. Jag vågar inte ha några större förväntningar men jag önskar ändå att ett beslut fattas kring huruvida jag får föda vaginalt eller om de rekommenderar kejsarsnitt. Jag vill också få ett datum. Ett sista datum att hänga upp allting på. Hit men inte längre. Kanske kommer det kännas enklare att traggla på i den här trötta kroppen ett par veckor till om jag har en dag att ringa in i kalendern. Jag skulle även vilja bli vaginalt undersökt för att se om alla dessa sammandragningar och förvärkar har haft någon som helst effekt.

Drömscenariot vore att få en tid om ca 1,5-2 veckor då Ruts inskolning på förskolan är klar och hon förhoppningsvis har börjat känna sig trygg där och har hunnit skapa lite nya rutiner. Det ska bli så spännande att se vad hon tycker om att gå på förskola. Min förhoppning är att hon ska få den sociala stimulans som vi inte riktigt förmår erbjuda henne med våra nuvarande förutsättningar. Jag känner mig inte alls orolig utan enbart förväntansfull för hennes skull.

Gällande själva graviditeten så är jag just nu i ett dag för dag-läge. Ena dagen är jag fruktansvärt trött på att ha ont i mitt bäcken, att vara så pass orörlig (jag behöver oftast hjälp att sätta på mig min vänstra strumpa och de flesta par skor, jag har svårt att plocka upp leksaker eller sådant jag själv tappar på golvet, att plocka i och ur diskmaskinen o.s.v). Att sitta eller ligga ner några längre stunder är mycket obehagligt och smärtsamt.Jag är nästan alltid för mätt. Jag är väldigt uttråkad och rastlös och få saker känns kul. Nästa dag har jag kanske sovit lite bättre, solen skiner, att vara gravid ett par veckor till känns överkomligt, kanske orkar jag gå en lite längre promenad, slipper de värsta myrkrypningarna och trycket neråt känns inte lika besvärande. Rut kanske råkar vara på lite bättre humör och jag och (mest) David lyckas få något gjort här hemma. Då funkar det ganska bra. Vad som än händer så tror jag inte att det kan dröja längre än till den 20e september plus någon dag om det skulle bli en utdragen igångsättning. Det är mindre än en månad kvar. En klarar ju det mesta under en månad. När jag hade brutit mitt ben på tre ställen under en resa i Bolivia så fick jag vänta tre veckor på att få åka hem igen. Jag hade stundvis stark smärta och jag var väldigt orörlig till följd av att det inte fanns kryckor o.s.v. Men även det gick ju att stå ut med. David börjar bli frisk nu vilket också underlättar en hel del. Hans tålamod med Rut ökar i takt med att hostningarna minskar och äntligen har vi haft möjlighet att ta tag i städning och att provköra lite bilar.

Veckans symptom har jag ju gått igenom ganska mycket redan och i övrigt så är det ungefär samma som de senaste veckorna.

IMG_4714

Enligt 1177 så väger en enlingsbebis ca 2.4 kg och är 47 cm lång. Det är ju faktiskt ganska stort även om våra pluttar roligtvis är lite mindre  än så.

Gravid med tvillingar vecka 34

Nu räknas de äntligen som så pass färdiga att de inte försöker stoppa det om en förlossning kommer igång. Bebisarna kan troligtvis andas bra på egen hand men behöver lite extra omsorg eftersom de ofta är ganska små och har svårt att hålla värmen. Att ta mig fram till den här veckan har hela tiden vart mitt yttersta mål. Varje dag som de håller sig inne i magen från och med nu är en bonus även om jag av rent egoistiska skäl börjar vilja önska dem ut. Det är klart att jag orkar ett par veckor till om jag inte har ett val men jag börjar känna mig ganska sliten och uttråkad. Jag är så oerhört dålig på att vänta, speciellt när jag har ont och blir ganska stillasittande. Den här veckan har präglats av att jag försöker ta mig ut något varje dag men det blir mellan 2000-6000 steg utomhus/dag i ett långsamt tempo och det är ju inget att skryta med direkt. Om exakt en vecka har vi tid för nästa ultraljud och även ett förlossningssamtal. Jag är nyfiken på att höra om 1-an har hunnit vända sig tills dess och på att se hur tillväxten utvecklas. Jag har inte känt av att något av barnen skulle ha vänt sig med huvudet ner så om det skulle komma igång något nu så är det kejsarsnitt som gäller. Jag är ganska rädd för just ks, det är något väldigt obehagligt med tanken på att någon skulle skära i mig och även återhämtningen efter förlossningen tycks vara tuffare på många sätt. Kanske känner jag mig mer bekväm med tanken på en vaginal förlossning eftersom jag har gjort det en gång tidigare och därför har något slags hum om vad jag har att vänta mig även om det troligtvis blir väldigt annorlunda när en föder tvillingar.

David har ju vart sjuk i ett par dagar och idag var även Rut lite krasslig. Nu när jag inte riktigt kan leverera så har vi vart beroende av att David har ork nog att göra allt det där som behöver bli gjort (städa, plocka upp saker från golvet, bära matkassar, springa efter Rut i lekparken o.s.v.. Nu orkar han inte riktigt det och då känns det som att allting blir lite jobbigare. Rut blir gnälligare och jag blir på dåligt humör när det är stökigt (främst p.g.a. min egen oförmåga att fixa allting).

Veckans symptom:

  • Foglossning. Den har definitivt blivit värre ju mer jag sitter och ligger ner. Jag har mest ont i de bakre fogarna men även mittfogen gör sig gällande vid vissa plötsliga rörelser. Jag spänner en massa muskler runt de bakre fogarna så jag tror att en viss del av smärtan är inflammerade muskelfästen eller överansträngda muskler. Området runt fogarna är väldigt varmt. Min TENS-maskin och massage underlättar tillfälligt men vissa stunder är det rent förjäkligt. På nätterna och överlag när jag ligger ner så är det något i bäckenet som hoppar snett. Detta smärtar oerhört och då måste jag snabbt korrigera detta genom att hoppa tillbaks den delen. Det känns som att det sitter precis vid fogarna så jag har fått för mig att det är dom som hoppar snett på något vis. Det hörs ett tydligt klonk när det hoppar rätt igen. Jag har försökt läsa om detta men har inte lyckats hitta någon information alls om bäcken eller höfter som hoppar snett under graviditet.Utifrån bilden nedan så ser det ju ut som att det ändå skulle vara möjligt att det är så som jag upplever det.backen_fogar_400
  • Ont i höfterna. Även om det framförallt är foglossningen som besvärar så har jag dessutom ont vid höftkulorna vilket gör väldigt ont när jag sitter eller ligger ner.
  • Lite molsmärtor och ibland skarpa smärtor i nedre delen av magen.
  • Sammandragningar. Det går i perioder men ibland flera stycken långa på raken och sedan kan det gå några timmar utan att jag känner av något alls.
  •  Lite halsbränna.
  • Fortsatt svullen i underlivet och får anstränga mig för att tömma blåsan helt.
  • Trött. Det är nog en kombination av att gå upp tidigt (05.00) med en 1,5-åring och att behöva kissa varannan timme under natten. Jag sprider ut sömnen över dygnet men jag känner mig nästan aldrig pigg eller utvilad.
  • Det börjar bli trångt i magen så andningen påverkas och även magsäcken. Jag kan inte alltid äta så mycket som jag vill och efter en måltid måste jag ofta vila för att jag blir så mätt på ett obehagligt sätt.
  • Illamående. Jag har inte spytt på flera veckor men en känsla av äckel ligger nära till hands när jag känner olika otäcka lukter. Det är fortfarande skumma saker som utlöser det t.ex. när David steker köttfärs, vissa tuggummin, de allra flesta schampon, hudkrämer och parfymer, blöjor, ja listan kan göras lång.Jag har vart befriad från att byta bajsblöjor under nästan hela graviditeten men jag antar att jag kommer få byta min beskärda del när tvillingarna väl är här så det jämnar nog ut sig till slut.
  • Törstig. Dricker mängder.
  • Restless legs. Så jäkla obehagligt och besvärande.
  • Fosterrörelser. Sedan flickan flyttade sig från att ha huvudet ner så tycker jag att det är svårt att urskilja hennes rörelser, eller snarare så känner jag väldigt mycket rörelser på höger sida om magen där jag tror att pojken ligger. Där är det sprattel, strykningar, hicka och en massa fläng medan det på den vänstra sidan är väldigt lugnt. Detta föranleder ju såklart en massa oro från min sida men det är som att jag tänker att nu ger jag det ett par timmar till och då tycker jag mig urskilja en del rörelser även på vänster sida. Men det är ett väldigt stort ansvar att vara den som skall veta och kunna känna efter att de mår bra. Antagligen så är förklaringen att hon ligger längre in i kroppen eller att moderkakan är i framkant och att det på något sätt gör det svårare att urskilja rörelser. Kanske är hon bara ett mycket lugnare barn. Rut rörde sig inte heller så mycket utifrån vad jag kunde känna så jag kanske bara är dålig på att urskilja det när de ligger längre ner i bäckenet. Jag har vart lite ambivalent ett par gånger och funderat på om jag kanske borde åka in för att vara på säkra sidan och jag antar att denna känsla kommer hänga kvar tills jag antingen får en starkare känsla av att kunna urskilja bådas rörelser eller när de väl är ute ur magen.

34

Förutom att våra tvillingar ligger med rumpan neråt på varsin sida av magen så stämmer den här bilden troligtvis ganska bra. Enligt vårdguiden skall de väga runt 2.3 kg och vara 46 cm långa. Senaste ul visade på att våra bebisar var lite mindre än genomsnittet men 2 kg väger de säkert. Inte konstigt att det känns trångt.

IMG_4713

Är det bara jag som tycker att förra veckans Durian är ganska mycket större än en vanlig nätmelon?

Gravid med tvillingar vecka 33

Veckorna tickar på så sakteliga och våra förberedelser likaså. Mycket har vi hunnit med och nu är det mer överstruket än kvar på vår “att göra”-lista.

Vi har fått tillbaks (plus tvättat och sorterat) kläder från när Rut var en spädis. Vi har även lånat kläder från några släktingar och vänner. Denna gång tänker vi att vi behöver jobba med stora volymer och nog inte kan unna oss att försöka klä våra barn opraktiskt men snyggt. Vi har satsat mycket på pyjamaser med fötter, bodys och strumpbyxor.

Jag har dessutom packat bebbarnas BB-väska vilken innehåller:

  • 4 pyjamaser
  • 2 bodys
  • 2 strumpbyxor
  • två omlottröjor med snörning
  • 4 mössor (bara för att det är så gulligt med bebisar i mössa)
  • 4 nappar (två olika sorter)
  • en mysig filt
  • Bröstpump och tre flaskor (oklart om det räknas till min egen packning (?) men nu hamnade den i bebbarnas väska)
  • Det som ännu inte är packat är två små snuttefiltar som vi har fått i present av min mamma och 1 babynest (de får nog plats att dela i början tänker vi oss) som vi sover med i vår säng fram tills det blir dags för att det ska lukta tryggt och mysigt.
  • Bilbarnstolarna kommer vi troligtvis installera eller förvara i vår bil och sedan hoppas vi att någon släkting eller vän kan skjutsa hem oss med vår egen bil. Det blir trångt men det bör gå.


BB-väskan som är till mig är tänkt att innehålla nästan enbart saker som jag använder ofta eller dagligdags (mobil+laddare, Ipad, kamera, bekväma kläder, tvål, schampo och balsam, sköna trosor i preggostor strl vilket jag bara har ca 6 par av och därför använder/tvättar hela tiden o.s.v.). Däremot så har jag börjat köpa in och planera för vad jag ska ha med mig. Jag har köpt kräm för såriga bröstvårtor, supersköna sportbh-ar, öronproppar samt små flaskor mineralvatten (min största crving) som står på konstant kylning. Planen är att packa dem i en kylväska med kylklampar i. Jag har även köpt nötter, lite godis, min favorityoghurt och frukt (som iofs kan behöva förnyas vartefter tiden går). I övrigt så har jag planerat att ta med min amningskudde och David får packa några ombyten och snax till sig själv.


Häromdagen så besökte vi sjukhuset som vi har valt och testade att köra dit med bil. Det var ganska långt att åka men framförallt så var det väldigt långt att gå från parkeringen till själva förlossningen. Längre än vad som känns rimligt om en har värkar (ca 500m-1 km). Det var även dyrt att parkera där. Om det inte blir akut så kan vi ju be att någon skjutsar in oss annars får vi nog ta en taxi. Det skulle dock bli snopet om en åker in med taxi och sedan inte får stanna och behöver göra samma resa en gång till. Då blir det troligtvis dyrare än själva parkeringen. Vi kikade även på öppettiderna på Pressbyrån och rekade utbudet i närområdet. När vi kom in då Rut skulle födas så var allting stängt bortsett från att det fanns några sjukhusautomater. Imorgon när vi ska besöka vår BM så funderar vi på att prata om ett eventuellt byte av val av sjukhus. Vi har åtminstone en önskan om att diskutera för- och nackdelar med detta. Det blir spännande att se vad hon säger.

Annat som är nytt är att vi har tapetserat i vårt sovrum vilket höjde mysfaktorn med ca hundra procent.Rummet känns något mindre men det blev mer personligt och betydligt trivsammare än de kala vita väggar som vi har haft sedan vi flyttade in för ett drygt år sedan.


Sånt som vi inte har hunnit med är bl.a. att författa ett förlossningsbrev men detta beror främst på att vi inte har haft ett förlossningssamtal ännu och jag därför inte vet vad jag har möjlighet att välja på. Vi har inte heller funnit någon ny bil men det känns inte som att det är någon brådska även om vi inte kommer kunna åka hela familjen samtidigt i vår nuvarande bil.

På gravidfronten så tillkommer och bortfaller det krämpor i vanlig ordning men känslan överlag är att det blir tuffare för var dag som går. Tyngden och trycket neråt, kissnödigheten, smärtorna i mina höfter/bäcken och att jag känner mig orörlig och matt är det som besvärar mest just nu. Veckans symptom lyder som följer:

  • Hunger och mättnad är för närvarande ett besvärligt koncept. Jag känner mig antingen helt fullproppad till bristningsgränsen vilket medför starkt obehag och illamående eller så känner jag mig väldigt hungrig. Lagom tycks inte finnas i min magsäcks begreppsvärld.
  • Jag är törstig nästan jämt och dricker kopiösa mängder (framförallt mineralvatten).
  • Jag blir yr och ser stjärnor ett par gånger varje dag.
  • Jag har nära till känslor som frustration, ilska och rastlöshet. Jag känner mig ofta uttråkad samtidigt som jag är omotiverad till att göra saker. Lite som att vara fånge i sin egen kropp.
  • Myrkrypningar i benen.
  • En extrem fysisk matthet i armar och ben kan komma över mig ett par gånger varje dag. Sådär så jag inte orkar stå upp.
  • Barnen rör sig en del och framförallt så känns det märkligt när flickan gör det som har huvudet i ruckbart läge. Det sticker, ilar och känns allmänt skumt i underlivet när hon rör på sig och kanske försöker bli fixerad. Jag tror att jag kan avgöra vem som är vem och jag tror att pojken hade hicka idag.
  •  Jag har fortfarande svårt att tömma blåsan, måste ge det tid och ta i lite.
  • Foglossningseländet håller fortsatt i sig.
  • Inte fullt så mycket sammandragningar som för ett par veckor sedan men det förekommer dagligen, ibland på det där obehagliga “tappa andan”-viset och ibland så blir magen bara hård.

IMG_4712

Imorgon ska vi på ultraljud så då får vi en uppskattning på vikt och längd men enligt gravidapparna väger de ca 2 kg och är 45 cm långa. Detta är tyngre än Rut var när hon föddes och det är snart totalt 1 meter bebisar i min mage. Helt galet.

En magbild kanske kan vara på sin plats. Denna togs för några dagar sedan men det är väldigt tydligt var magen börjar om en säger så. Jag har alltid haft stora bröst men i jämförelse med magen så ser de ganska små ut numer:)

Gravid med tvillingar vecka 32

Nu kan det som mest vara sex veckor kvar innan de väljer att dyka upp. Det känns som en överskådlig tid även om jag tror att det kommer bli riktigt tufft för mig att gå hela tiden ut. Jag vet inte hur logiskt det är men jag tror att det faktum att jag är så stor i kroppen (lång och bred med stort bäcken) gör att de blir mer benägna att stanna inne längre. Jag hoppas såklart att de kommer när de är redo men jag skulle föredra om det är om inte allt för lång tid. Om två veckor så räknas de som tillräckligt färdiga för att de inte ska försöka skjuta upp en förlossning som drar igång. Så efter det är ni välkomna när som helst små bebbar ❤  ❤

Veckans symptom:

  • Kanske har magen sjunkit lite för jag upplever att jag kan äta större mängder mat (även om det såklart fortfarande är väldigt trångt i magen). Jag känner fortfarande starkt obehag av att vara mätt.
  • Fosterrörelserna blir starkare och jag får för mig att jag kan skilja dem åt utifrån hur jag tror att de ligger i magen.
  • Foglossningen är fortsatt besvärlig men den gör sig mest till känna när jag ligger ner eller sitter på dåliga sätt. Jag kan fortfarande gå (långsamt dock).
  • Tryck neråt. Det varierar hur mycket och hur besvärande det är men ibland så känns det som att en kroppsdel är på väg ut nästan.
  • Minskad mängd sammandragningar även om det förekommer ganska ofta.
  • Kissnödig nästan jämt. Det är svårt att tömma blåsan helt (jag får kämpa lite) och det känns som att jag är lite svullen runt urinröret på något konstigt sätt. Enligt min bm är det väldigt vanligt när en väntar tvillingar.
  • Jag är yrslig och ser stjärnor ett par gånger varje dag. Det tycks inte finnas ett samband med lågt blodsocker då det kan komma en stund efter att jag har ätit så det kanske är lågt blodtryck?
  • Snuvig till och från
  • Svårt att andas i alla möjliga situationer. Det behöver inte alls vara så att jag har ansträngt mig. Ofta så blir jag helt utpumpad och supertrött i vissa muskelgrupper (benen eller armarna) så jag nästan inte orkar stå upp ens en gång. Jag får en massa mjölksyra och blir helt slut.
  • Psykiskt är det fortfarande betydligt enklare att vara gravid denna gång även om det tar på krafterna att känna sig lat och ha ont (främst fogarna). Jag tror att det framförallt är vädret, att vi är hemma tillsammans alla tre och att vi hittar på aktiviteter som gör den stora skillnaden. Dock börjar jag hamna i ett sånt läge att jag vill att David ska vara tillgänglig och inte dricka alkohol ifall att det sätter igång. Det kan ju tyckas lite tidigt med tanke på att det kan vara sex veckor kvar men nu skriver jag bara hur jag känner.

IMG_4711

Nu är tvillingarna lika stora som två jamsbönrötter tydligen (?). Det blir bara märkligare och märkligare jämförelser. Men tydligen så ska de vara runt 44 cm och väga ca 1.8 kg var. Vid vårt senaste ul så uppskattades de ligga över den “normala” kurvan så kanske väger de uppåt 2 kg nu.

32weeks_twins_424x302

Nu ligger ju våra tvillingar lite annorlunda då flickan har huvudet ruckbart ner och pojken ligger tvärs över hela magen (om dom inte har flyttat på sig sedan vårt senaste ultraljud).

Gravid med tvillingar vecka 31

Jag måste erkänna att det börjar kännas trångt i magen som nu är lika stor som när Rut föddes. Oavsett magens storlek så är det främst en känsla av att jag själv snart inte får plats. Magsäcken, lungorna och urinblåsan känns mest utsatta och jäklar vad magen är i vägen hela tiden. Det är svårt att hitta bekväma positioner som funkar några längre stunder. Trots detta så är min känsla just nu att jag fortfarande mår mycket bättre än under min förra graviditet. Framförallt så är det foglossningen som inte är fullt lika besvärande och kanske blir det lite mindre jobbigt denna gång eftersom jag var beredd på att det kunde bli riktigt riktigt tufft. Förra gången så hade jag noll koll cocosboll och trodde kanske mest att jag skulle skrida runt och stråla. Not so much. Sedan har vi ju inte gått in i den där riktiga väntan ännu. Jag skulle föredra och önska att de håller sig inne i magen i några veckor till, tills vi har passerat 34+0 åtminstone. Därefter tror jag att den där lite mer plågsamma väntan/längtan kommer infinna sig. Det är en väldigt dubbel känsla det här med att önska att de snart kommer ut samtidigt som deras hälsa naturligtvis måste komma i första rummet. Det är ungefär två veckor kvar till nästa ultraljud och besök hos min BM vilket ju är nästa stora grej som vi ser fram mot. Vi är färdiga med det mesta här hemma även om vi planerar för en rekorderlig storstädning någon dag och sovrummet ska ju ska tapetseras. I övrigt försöker vi fördriva dagarna med att träffa vänner och en del Rutanpassade aktiviteter. Nästa måndag firar vi vår första bröllopsdag även om vi egentligen hade tänkt att fira den 22 augusti (vilket var dagen för själva bröllopet). Den 1a augusti var det endast en vigsel i all enkelhet. I år passar det dock bättre att förlägga firandet på det tidigare datumet eftersom vi inte vet om tvillingarna hinner komma till den 22 eller om de fortfarande är kvar i magen så vet vi inte hur jag kommer må. Jag tar ansvar för planering av själva dagen och David har planerat kvällen. Min del innefattar att min pappa ska vara barnvakt och att vi besöker Centralbadet där jag tänkte unna mig en pedikyr och David får en massage. Det ska bli så skönt att bara bada (vara tyngdlös), ta det lugnt och bli lite ompysslad.

Veckans symptom:

  • Halsbränna
  • En del foglossning (främst när jag ligger ner)
  • Tryck neråt när jag går/står
  • Mycket sammandragningar
  • En hel del rörelser i magen som ibland faktiskt gör lite ont.
  • Svårt att andas ordentligt och jag får ofta en känsla av att jag har mjölksyra i armar och ben av extremt minimal ansträngning i samband med känslan av att inte få tillräckligt med syre.
  • Myrkrypningar/restless legs
  • Svårt att hitta sätt att ligga ner i sängen utan att få allt för ont
  • Trött
  • Sötsugen
  • Börjar bli lite svullen även om det fortfarande t.ex går att ha mina ringar. Jag har valt att ta av dem på nätterna ifall det skulle svullna till ordentligt.
  • En av de jobbigaste grejerna med att vara gravid för mig är nog ganska långt från vad en kan tro. Foglossning i all ära men känslighet mot olika dofter är nästan ännu mer besvärande i vardagen. Att så mycket luktar så äckligt. Nu när jag nästan aldrig spyr längre så är det såklart betydligt bättre men det är situationer på daglig basis som blir väldigt knepiga för mig till följd av detta. Urk. 

IMG_4710

Gravid med tvillingar vecka 30

Nu är vi hemma från semestern och jag måste erkänna att det är ganska skönt. Rut är betydligt lugnare och mer tillfreds på kvällarna och de tre nattningar som vi har genomfört sedan vi kom hem har gått förvånansvärt bra. Hon har somnat i sin egen säng och sovit där till morgonen en natt samt blivit omsövd i sin egen säng en natt. Jag är dessutom mer bekväm med att ha ansvaret för henne här hemma där jag har bra koll på vad hon kan få tag i och enklare kan förutse faror/bus vilka är väldigt få här hemma.

Gällande tvillingarna så har vi enats om arbetsnamn till dem vilka vi är ganska nöjda med. Nu återstår det att se om de ser ut som ett par såna eller inte. Men jag tycker att det är enklare att relatera till dem som individer när de har ett namn. Det är enklare att tala med Rut om dem och nu säger vi ofta att -nu ska vi köpa en kofta till … eller -nu ska vi sätta ihop en säng till … och …

Här på hemmafronten arbetar vi på i ett skapligt tempo med att iordningställa allt. Det krävs en hel del jobb om det ska bli riktigt bra men bara vi börjar fatta beslut så ska det nog gå vägen. Vi har hittills flyttat några garderober i vårt rum och förberett för att få plats med en spjälsäng samt inför tapetseringen. Igår så hämtade vi ut vagnen med diverse tillbehör så nu har vi: vagn, babyskydd, amningskudde, bröstpump, inventerat och diskat alla flaskor och tillbehör till pumpen, 2 babynest, blöjor och skötbehör för första dagarna efter hemkomst, spjälsäng och några olika bäddset och även gästsängen står bäddad och redo ifall någon behöver sova här med Rut när vi är på sjukhuset. Kvar att göra är att skriva ett förlossningsbrev och packa en BB-väska. Imorgon så ska vi på ultraljud och det ska bli väldigt spännande. Lite beroende på vilken information vi får då så kanske vi börjar packa vår BB-väska så smått. Det kan ju fortfarande dröja 8 veckor innan bebbarna tittar ut men om 4 veckor räknas de som färdigbakade och det är vårt nästa delmål.

Jag har både mått lite bättre och lite sämre sedan vi kom hem. Min foglossning nattetid är vidrig och jag kan nästan inte röra mig alls. Tyvärr vaknar jag och är kissnödig i tid och otid så jag måste gå upp ur sängen flera gånger trots stark smärta. Min energinivå däremot är mycket bättre och jag tycks inte behöva vila fullt lika ofta och jag orkar med betydligt fler saker här hemma. Jag har ork för att fixa och dona i den grad att jag blir förvånad själv. Visst kan det tyckas vara ynkliga små saker för någon annan men för mig är det en stor vinst. I morse så tog jag med mig Rut till affären och konditoriet för att handla frukost innan David vaknade. Så bara det, att ta sig iväg med unge och vagn, kändes som en ganska stor grej. Nu under eftermiddagen var David iväg på ett ärende och jag gick till lekparken tillsammans med Rut och våra grannar utan vagn. Så skönt.

En märklig sak har hänt med min mage under de senaste dagarna. Ungefär från naveln och ner så har den blivit lite mjuk och degig. Även när jag har sammandragningar så är det mjukt där. Antagligen har bebisarna flyttat runt och där det tidigare låg en bebis är det tomt nu men det känns så himla skumt att det plötsligt är mjukt där det tidigare har vart utspänt till bristningsgränsen. Överlag så känner jag mig mycket tyngre och fluffigare.

Veckans symptom:

  • Foglossning. Aj aj aj.
  • Lite mer vätska i vader och fötter men fortfarande så är det väldigt lite svullnad.
  • Andfåddhet. Det känns väldigt trångt runt magsäcken och lungorna.
  • Kissnödig nästan jämt även om det ofta visar sig att jag inte var det egentligen.
  • Tryck neråt.
  • Svullnad i underlivet eller kanske inuti mig på något vis. Detta gör att jag ibland får svårt att tömma blåsan helt och måste då och då sitta kvar och liksom anstränga mig för det.
  • Ont under fötterna, under hälarna främst, till följd av ökad tyngd och lite annan hållning antagligen.
  • Fortfarande trött men piggare än föregående veckor.
  • Yrsel och ser stjärnor ganska ofta.
  • Mycket sammandragningar.
  • Myrkrypningar/restless legs.
  • Halsbränna (måttlig, främst på kvällen).
  • Torr hy.
  • Snuvig (vilket jag har vart i flera månader). Kan ju vara allergi men kanske är jag känsligare p.g.a. graviditeten.

IMG_4709

Bebbarna är nu nästan 40 cm långa och väger ca 1.4 kg.