Att vara tolv dagar gammal och försöka lära sig att använda en napp.IMG_8714 IMG_8722IMG_8732IMG_8710

Advertisements

Att vara 11 dagar gammal och sova nästan hela tiden. Det gäller att vara snabb om en ska hinna fånga de där pliriga ögonen på bild:)

IMG_8691 IMG_8693 IMG_8699

Lipa till sin egen mor, vilka fasoner!

IMG_8705IMG_20150121_181406IMG_20150124_003407

Lyxen att vara två

På samma sätt som jag hade otäcka föreställningar om förlossningar hade jag en ganska skev bild av hur det skulle vara att vara hemma med ett spädbarn också. Jag förstår att det kan vara mycket olika och att det går i perioder men för närvarande så har vi en mycket lugn och nöjd bebis. Hon är tydlig med vad hon vill och ger oss oftast en liten stund innan vi behöver tillfredsställa hennes behov. De första dygnen efter förlossningen så gick Rut ner 0.5 kg vilket ju på en liten kropp blir en ganska stor andel. Detta innebar för vår del att vi blev tvungna att börja mata henne med ersättning i en liten kopp var tredje timme och däremellan skulle det ammas. Det här med amning blev lite av en stressfaktor eftersom vissa i personalen skapade en oro hos oss, men sedan fanns det naturligtvis andra som tog det lite mer med en klackspark och ingav oss en tilltro till vår egen förmåga och ett lugn kring mat. Detta, att mata i kopp, blev för oss ganska obehagligt då matstunden blev förknippad med tvång och mycket spill. Vi blev rekommenderade att stanna kvar på BB-hotellet men tillslut (tredje dagen) så kände vi bara att -nej, nu vill vi hem och ta hand om vår bebis på vårt sätt. Personligen så tror jag att det som ställde till det med amningen för min del var känslan av att det alltid kunde komma in någon som kunde ha en åsikt om huruvida jag gjorde på “rätt” sätt och jag ägnade mycket tid åt att hitta sätt att amma på där jag skylde mina bröst lagom mycket. Väl hemma kunde jag förhålla mig till min nya kropp på ett mer avslappnat sätt och vi båda kunde turas om att ha Rut mot bar hud utan oro för att någon när som helst kunde dimpa in. Jag har försökt erövra det här med amningen på olika arenor lite i taget. Jag är självfallet av åsikten att alla ska få amma var och när de vill men personligen så tycker jag än så länge att det är lite obehagligt och otryggt. Detta har hittills resulterat i att vi ger ersättning när vi har besök och när vi är iväg på olika utflykter (handlar mat eller besöker BVC). Hittills så har jag dock ammat i ett köpcentrum i en ganska avskild vrå, inför några besökare och på BVC en gång. Jag blir helt klart tryggare och tryggare med detta. Det som är svårast är nog att hitta amningsvänliga kläder som redan finns i min garderob alternativt är sådant som jag ens skulle överväga att ta på mig.

Jag och D kommer vara lediga tillsammans fram till mitten av mars. Detta är helt otroligt skönt. Vi går båda på alla möten och samtal vilket innebär att vi får samma information samtidigt och är två om att minnas sådant vi på förhand undrat. Eftersom vi ger ersättning minst en gång/dygn och jag dessutom pumpar så delar vi på mattillfällena vilket frigör mig lite. Jag hinner ta en dusch eller äta mellan amningsskriken. Vi hjälps dessutom åt med att hålla hemmet i någon slags ordning och kan se till att det blir lagad mat, att bilen blir utskottad medan bebisen är inne i värmen och att den övriga ruljansen flyter på med inköp, tvätt och annat. Om ytterligare en vecka eller så tänker vi börja utforska världen tillsammans och kanske våga oss på lite museibesök och annat kul. Det känns oerhört lyxigt att få dela den här tiden tillsammans. Både avlastande och berikande.

Min, eller snarare Ruts, förlossning

Jag inleder dock med en liten varning, jag försöker beskriva förlossningen så som jag upplevde den och därför kanske känsliga läsare behöver hoppa över vissa stycken.

Jag vill ändå börja med att berätta att jag är otroligt nöjd med förlossningen i sin helhet. Jag önskar egentligen inte ändra på något även om det alltid kommer finnas någon detalj som kunde ha gjort upplevelsen än bättre. Det kan vara så att mina föreställningar om att föda barn har grundat sig på orimliga antaganden om smärta och andra hemskheter. Jag tror att mina första obehagliga känslor kring förlossningar väcktes i samband med någon av Alien-filmerna och har sedan spätts på av att många av dem som berättar om sina upplevelser är de som har haft det riktigt tufft. Det är sällan en hör att det är kul att föda barn eller andra positiva associationer. Personligen så skulle mina ordval för att beskriva min upplevelse vara häftigt, självstärkande, spännande, fascinerande och en kraftmätning. Det finns många saker som gemensamt bidrar till att skapa den positiva erfarenhet som detta fantastiska, att föda barn, är för mig. Att vi gick så många dagar över beräknat förlossningsdatum bidrog till en känsla hos mig av att yes, nu äntligen. Varje värk kändes som att det efter denna evighetslånga väntan kanske ändå var på gång. Jag blev peppad. Men det viktigaste av allt var att personalen fick mig att känna mig viktig, duktig, sedd och hörd i denna otroligt utsatta position utifrån ett integrietsperspektiv. All eloge till dem.

Kl 21.00 den 12e januari 2015 så hade jag haft värkar som var smärtsamma eller snarare obehagliga i nio timmar. Jag kände att det inte skulle fungera för mig att somna den natten och eftersom jag inte sov något vidare natten innan heller så vi beslutade oss för att ringa in till förlossningen och be om råd. De sa att vi fick komma in kl 22.30 och då skulle jag kunna få något smärtstillande så att det skulle gå att somna. D övningskörde till sjukhuset med mig som handledare och vi hamnade på en avsides parkering så vi fick gå väldigt långt och upp för många trappor eftersom hissen inte fungerade. Väl inne på förlossningen så fick vi ett rum och de registrerade hjärtljud och värkar. Mina värkar kom enbart upp i 40+ som mest och jag kände mig både stressad och lite irriterad över att det gjorde ont men att det inte var mer som hände än så. En av sköterskorna informerade om att jag behövde få värkar som kom upp i det tre/fyrdubbla innan det skulle bli något barn. Jag blev orolig över hur jag skulle förmå överleva sådan smärta när det redan gjorde ont. Sköterskan och vi utgick från att jag bara skulle bli undersökt och sedan få åka hem så hon informerade om att det var onödigt att bädda en säng till mig som dom sedan skulle få bädda om. När jag hade vart på förlossningen en dryg timme så kände jag att värkarna ökade något i intensitet och jag började frysa. Eftersom det inte fanns en färdigbäddad säng eller filtar tillgodo så hade jag mina och Ds ytterkläder på mig och huttrade. När sköterskan kom in och såg detta fick jag äntligen smärtstillande, alvedon förvisso, och de bäddade i ordning sängen till mig. När undersökningen väl genomfördes så visade det sig att jag var tillräckligt öppen för att få stanna. De tyckte att det var underligt att mina värkar gjorde sådan nytta trots att de enbart kom i ca 7 minutersintervaller och det syntes inte heller på ctg-kurvan att de tilltagit i styrka. Framåt kl 5 på morgonen så gick vattnet spontant och jag började känna att det gjorde så pass ont att jag behövde mer riktig smärtlindring. Jag fick då börja med lustgasen och det lindrade något men framförallt så gav det något att fokusera på. Jag försökte enligt min ursprungliga plan vara rörlig i rummet och gjorde således upp planer med personalen timme för timme. Detta kunde exempelvis innebära att jag satt på en pilatesboll i 20 minuter för att sedan stå vid ett gåbord i 40 minuter och sedan “vila” en stund genom att halvligga i sängen. Trots att mina värkar kom så sällan och uppmättes som så låga så gjorde de nytta men personalen frågade hur jag ställde mig inför värkstimulerande dropp för att få igång processen ytterligare. Jag som var av åsikten att varför dra ut på det längre än nödvändigt valde att gå med på detta. Efter att droppet sattes igång så kände jag att det var läge för EDA vilket jag hade bestämt mig för att jag önskade redan på förhand. Jag fick god effekt av detta men trycket och att kroppen drar sig samman fanns ju kvar, det var dock inte smärtsamt om än obehagligt. Jag hade väldigt uttryckliga önskemål om att få hjälp och pepp om att vara rörlig och stå upp mycket och därför var jag lite orolig för vad EDA-n skulle kunna ställa till med. Jag hade läst om att det ibland kan vara svårt att ha koll på sin muskler och att det kan vara svårt att gå. Jag kände inte alls av detta men för att vara på den säkra sidan så bad jag personalen informera mig om när det skulle vara bra att sluta fylla på EDA-n för att ha känsel och kontroll i samband med att krystvärkarna kom och jag skulle behöva hjälpa till själv. Detta resulterade i att vi stängde av EDA-n ca två timmar innan krystvärkarna satte igång och jag återgick till lustgasen i perioder. Krystningsskedet tog 35 minuter och inleddes med att jag satt på en pall tillbakalutad mot D som satt bakom och masserade mig. Det var en behaglig position men lustgasen räckte inte till platsen där vi satt och jag kände att jag ville befinna mig i en än mer krystfrämjande ställning vilket ledde till att jag därefter valde att stå upprätt. D stod bredvid mig och peppade och jag fokuserade på lustgasen och la all min kraft på att hänga på värkarna. Allt fortskred enligt plan och det kändes hela tiden som att förlossningen gick framåt tills det plötsligt inte gick längre. Under ca 10 minuter så stod vi och stampade och tog oss inte vidare. Jag hann inte tänka på konsekvenserna av detta utan fortsatte göra mitt bästa under varje värk. Tillslut valde barnmorskan att fråga om jag kunde tänka mig att göra ett klipp. Detta var av naturliga skäl något som jag hade oroat mig mycket för innan förlossningen men i stunden så tänkte jag bara att allt som kan påskynda förlossningen är säkert bra och jag kände i princip inget av det hela. Tre värkar senare så var Rut ute. Även moderkakan kom ut på ett kick och de fem stygnen som jag fick sy tog inte heller mer än någon minut eller två. Det gjorde inte alls ont så som en kan föreställa sig.

I samband med att det var dags för mig att börja krysta så byttes teamet ut vilket innebar att vi inte hann gå igenom vår förlossningsplan så utförligt. Jag och D hade på förhand kommit överens om att om jag skulle föda upprätt så skulle han ta bebisen så att jag skulle kunna bli klar och sedan lägga mig på sängen för att ta emot henne. Detta visste de av förklarliga skäl inte så det blev lite förvirring där jag fick hålla henne medan D klippte navelsträngen. Jag kände mig fysiskt ganska utpumpad och var nästan rädd att jag skulle tappa bebisen. Efter att jag fått upp henne på mitt bröst förklarade personalen att det var önskvärt att jag låg så med Rut i ca 2 timmar. I min föreställningsvärld så trodde jag att jag skulle få gå och duscha medan D höll i bebisen och att vi sedan skulle få den där härliga stunden i en nybäddad ren säng. Bland det första som Rut gjorde var att hon kissade och bajsade på mig så några minuter efter sin födsel så fick hon bada handfat. Efter ett bra tag så fick jag ta den där efterlängtade duschen men en sköterska var ganska envis med att jag inte skulle duscha själv eftersom det fanns risker för att en kan svimma eller att benen inte bär. Jag var tydlig med att jag kände mig pigg och kry så tillslut blev jag lämnad ensam en stund. Efter min dusch vägdes och mättes Rut som var 3940 gram lätt och 51 cm kort. Både jag och D trodde ju att det skulle bli en liten bebis efter alla undersökningar med ultraljud o.s.v. men se så fel de hade. Efter ytterligare en stund förflyttade vi oss till det mysiga BB-hotellet.

2015-01-12 08.21.18 2015-01-13 01.08.28

2015-01-13 16.12.09 2015-01-13 17.29.15

BF+12

“Dagen” inleddes med att jag vaknade ca kl 04.00 av att jag hade värkar. De gjorde för ont för att jag skulle kunna fortsätta sova men jag förstod ju att det ännu inte var några värkar med jätte drag i. Jag ägnade tiden åt att ta ett bad, äta frukost och göra mig i ordning inför det stundande läkarbesöket. Ett tag var värkarna riktigt regelbundna och kom med ca 4 min mellanrum men jag tänkte ändå att det vore bäst att avvakta till det inplanerade besöket. Väl där fick jag sitta med ctg under ca 45 min. Rut rörde sig inte så mycket som de skulle önskat så de puffade till magen, både varsamt och hårdhänt för att få lite liv i henne. Jag fick även dricka en massa saft för att se om Rut skulle piggna till av en sockerchock. Hon var inte så rörlig oavsett intervention men hennes hjärta pickade på som det skulle. Efter detta så var det dags för en läkarundersökning av mig. Jag var fortfarande bara öppen 1.5 cm men livmodertappen var 2 cm kortare än sist. Tyvärr så var vi ganska långt ifrån att uppfylla kriterierna för att få stanna på förlossningen och mina värkar avtog nästan helt när vi kom till sjukhuset. Vi fick en tid för igångsättning på torsdag och information om hur de tänker sig att detta skall gå till.

Väl hemma igen så så kom processen igång med förnyad styrka. Nu gjorde det plötsligt ont på riktigt. Ont så att det var skönt att hålla sig i något och det fungerade inte att företa sig något annat medans de pågick. Vår vän C kom över för att äta lunch och värkarna kom med ca 8 minuters mellanrum men de var ganska smärtsamma. Efter ca fyra timmar så gick C hem och jag tog dagens andra bad och omgång Alvedon. Det hjälpte föga och nu sitter jag här hemma efter nästan mer än tolv timmars värkar av olika intensitet, kontinuitet och kraft. Det vore väl självaste fan om inte detta leder till något!

2015-01-12 09.47.50

Jaha, här sitter jag nu igen. Jag har t.o.m. samma utstyrsel som sist.

BF+11

Ytterligare en dag lider mot sitt slut och jag har inget nytt att rapportera. D fick en dag “ledigt” eftersom inget tycktes vara på gång så han gick på en demo, åt lunch med en vän och tog ett par öl. Själv känner jag inte riktigt för att umgås med någon. Jag har lite ont, känner mig obekväm i min egen kropp och dessutom så var det riktigt trist snöslaskväder ute. Jag har ingen lust att ta initiativ till något utan har mest bänkat mig i soffan hela dagen. Förhoppningsvis så går de nästkommande dagarna fram till torsdag fort alternativt att det kommer igång av sig själv. Men om jag ska vara helt ärlig så har jag faktiskt gett upp om det. Imorgon har vi besök hos läkare på SÖS under förmiddagen och ska träffa vår barnmorska under eftermiddagen. Däremellan får jag besök av C som ska äta lunch hemma hos oss.

Mönster till klänningar i brist på annat

Eftersom inget har hänt på bebisfronten så har jag ägnat dagen åt att övningsköra med D, färga håret och leta efter roliga mönster för att sy klänningar till Rut. Allt som jag tycker skulle vara fint till henne vill jag egentligen minst lika gärna ha till mig själv. Idag har jag fastnat lite i snäckskalsformade klänningar. Jag tycker att det blir så otroligt fint med alla rundningar nästan oavsett vart de placeras. Tyvärr känns det dock en smula komplicerat att sy et flertal av dessa utstyrslar.

9bc8e2e53970b6bcbf52bfbc73acaba8 64a836f9673bb027f4c37cbd32a4dd34 75bbd1ff0adcb44f76ba16588b2c3ad5 il_570xN.487121238_tf5v il_570xN.532917670_qpit il_570xN.537986657_98iu il_570xN.646884337_hnut il_570xN.707773410_270q

Källor till alla bilder hittar ni på http://www.pinterest.com/ladybathory/barnkl%C3%A4der/

BF+10

Gårdagskvällen ägnade vi åt att klocka sammandragningar/värkar vilka förekom med ca 5-8 minuters mellanrum. Sammandragningarna varade mellan ca 50 sekunder upp till 2.5 minuter. Jag tycker att det är svårt att avgöra exakt när en sammandragning börjar och slutar, det liksom smyger sig på och helt plötsligt är magen stenhård, en tappar andan lite och det känns obehagligt ner mot ljumskarna till och lite molande som mensvärk (mer besvärliga än tidigare sammandragningar även om de inte gör ont). Sedan när en minst anar det så är magen lite mindre hård och allt tycks återgå till det normala. Såhär höll vi på i några timmar men i samband med att jag skulle gå och lägga mig ca 6 timmar senare så tror jag att det började avta en del. Jag sluter mig till att det var förvärkar trots allt men det är så otroligt svårt att inte få ett litet litet uns hopp varje gång något förändras i kroppen. Speciellt efter gårdagens undersökning och kontinuiteten av de sammandragningar som jag hade. Nu på morgonen så har jag fortfarande sammandragningar men jag tror att de kommer och går lite mer sporadiskt. Nu är det bara fem dagar kvar tills igångsättning. För första gången så känns det som att det är inom ett tidsspann som jag klarar av trots sömnbrist, foglossningsbesvär och besvikelser när det inte kommer igång av sig själv. Fem dygn är en överskådlig tid.

Undersökning

Nu är vi hemkomna från SÖS och som ni förstår blev det ingen igångsättning. Vi fick göra en CTG-undersökning under 30 min och barnets hjärtslag samt mina sammandragningar registrerades. Jag hade trots allt några sammandragningar/värkar under den här perioden även om de inte var smärtsamma alls. Barnets hjärtljud var bra så läkaren trodde att hennes mående var alldeles ypperligt. Hon ville även undersöka mig och utan att gå in på allt för många detaljer så gjorde hon en hinnsvepning där hon kunde känna barnets huvud. Det konstaterades att jag var öppen ca 1.5 cm och att det i övrigt var ganska “förberett” för att det skulle kunna komma igång av sig själv. Själva hinnsvepningen gjorde ganska ont i stunden och även nu efteråt så känner jag mig lite mörbultad. Jag vågar inte få några förhoppningar även om läkaren insinuerade att hon trodde att förlossningen skulle komma igång under helgen. Vi fick dock en tid för återbesök på måndag om så inte blir fallet. Jag tror att mina sammandragningar har ökat i intensitet och i hur frekvent de förekommer. Det känns även som att de, inte gör ont precis, men jag lägger märke till dem. Min foglossning känns värre än någonsin vilket läkaren sa var bra. Då blir förutsättningarna än bättre för en något mindre smärtsam förlossning tydligen. När vi åkte hem tröstade jag mig med årets första semla.

2015-01-09 14.03.03