Ytterligare några tankar på temat #metoo

Angående vissa diskussioner, nya # och mäns bekännelser som har dykt upp efter #metoo så känner jag mig bara så trött. Oförmågan att förstå att det inte nödvändigtvis handlar om hur pass grov en kränkning är. Att alla individer är unika i sitt känsloliv och hanterar situationer på olika sätt. För mig är inte det grövsta brottet som jag blivit utsatt för det värsta om jag ska mäta det i hur det påverkat mitt mående. Långt ifrån. För någon annan så kan det upplevas helt annorlunda. Just jag berörs främst av hur mitt eget (och tjejer/kvinnors generellt) handlingsutrymme och deltagande på olika sociala arenor har begränsats av det potentiella hotet om ett sexuellt övergrepp snarare än de situationer då jag faktiskt vart utsatt för dem. Då har det handlat om att utifrån bästa förmåga ta sig ut ur situationen. De långtgående konsekvenserna efter ett övergrepp kan också ta sig väldigt olika uttryck. Vissa saker förstod jag först långt senare att de ens var övergrepp. Jag kände i situationen att jag blev obekväm eller kanske till och med rädd men hade själv svårt att tolka huruvida det var en adekvat upplevelse från min sida. Ibland har rädslan för de långsiktiga konsekvenserna av att inte gå med på saker som jag inte har velat övervägt rädslan för vad det gör med mig att bli utsatt för något. Sanktionerna det kan föra med sig att vara den som säger stopp och nej. Självfallet har även tankarna kring hur andra skulle döma mig och mitt eget beteende spelat in på hur jag sedermera själv har tolkat situationen. Jag har förminskat saker för att slippa skammen och risken att inte bli trodd på.