Så var jag trebarnsmamma plötsligt

Jag har haft en storslagen ambition i över en veckas tid att jag ska lyckas slutföra ett blogginlägg om min förlossning men att ha tre små barn tar sin lilla tid. Fem dagar efter förlossningen och en hel del grubblerier senare så mynnade det ut i att familjens nytillskott var en Maj och en Tage. De föddes sent på lördagskvällen och vi stannade på sjukhuset till onsdag. Min mamma och hennes man bodde hos oss under den första veckan med fokus på att ta hand om Rut. Det har vart överväldigande samtidigt som jag är förvånad över hur smidigt vi har kommit in i de nya rutinerna. Första dygnet/dygnen innefattade främst en hel del klåda (jag har nog aldrig upplevt den typen av klåda tidigare, varenda cm av min kropp kliade), en del smärta i magen och fokus på att lära känna våra nya goa familjemedlemmar. När sömnbristen var som värst i början så mådde jag uselt, främst psykiskt, och hormonerna fick mig att gråta för minst sagt märkliga saker. Det märkliga var överlag att kastas mellan det överväldigande faktumet att två små bebisar har legat i min mage och blivit till och sedan nu är våra barn och det superstarka beskyddande som känns blandat med en massa kärlek och rädslor. Mycket på en gång. Nu, tio dagar senare så börjar jag så smått samla ihop mig, kroppen mår lite bättre och vi börjar få koll på vad Maj och Tage behöver. Älskade Rut har det fortfarande ganska kämpigt med omställningen och det blev väldigt mycket för henne på en gång med två nya syskon och dagarna på förskolan. Vi gör vårt bästa med den energi som vi har och vi har tagit hjälp av våra familjer för att Rut ska få lite egentid med dem och med David. Förhoppningsvis så kommer även hon bli allt mer trygg och tillfreds med den nya situationen men just nu så tycker jag bara så oerhört synd om henne. Det var en väldigt märklig känsla när vi kom hem från sjukhuset med våra småttingar och Rut plötsligt kändes så stor. Hennes händer gick från att vi upplevde dem som små och nätta till att bli ett stort barns händer. Hela hon kändes så stor och då är hon ändå bara en liten 1.5-åring. Det gäller att påminna sig om det.

Nu välkomnar vi familjens två nya tillskott

Reslust, läslust och nyfödda bebisar

Igår så var jag på den första träffen på en feministisk bokcirkel som jag har anmält mig till under hösten. Den första boken hann jag inte läsa ut då jag var reserv och fick veta så sent som i fredags att jag kom med. Boken som vi ska läsa till nästa gång däremot läste jag ut på ett kick inatt. Det fick mig att inse att de flesta böcker som jag har tragglat med under sommaren helt enkelt inte tilltalar mig eftersom jag inte har lyckats förmå mig att slutföra nästan en enda bok. Syftet med att jag ville gå med i en bokcirkel var att jag vill ha något som gärna är feministiskt och som får mig att behöva vara lite intellektuell samt finna någon slags läslust. Dessutom är det roligt att lära känna nya människor. Under min förra föräldraledighet kände jag ibland att det var svårt att njuta till fullo då jag behövde lite mer stimulans och vuxenkontakt. Denna gång tror jag att det blir annorlunda då jag har med mig de erfarenheterna färskt i minnet. Jag kommer troligtvis söka mig till sammanhang där jag får möjlighet att träffa andra tvillingföräldrar samt passa på att göra sådant som ger mig energi (träna, bokcirkel, konserter, kanske börja repa igen så småningom). Även om jag då kommer vara ifrån mina barn en del så är jag övertygad om att det kommer göra mig till en bättre förälder när vi är tillsammans. Detta gäller naturligtvis även David då vi ska vara föräldralediga tillsammans året ut.

Idag födde en av mina vänner barn och det känns så roligt att vi kommer ha barn så nära i ålder. Det är ju nästan som att vi kunde ha sprungit in i varandra på BB:)

Idag har vi dessutom inte mindre än tre vänner som ska åka till Bali, två tillsammans och ytterligare en oberoende av de andra. Varje år vid denna tidpunkt så brukar min reslust triggas igång ordentligt. Egentligen så är det januari-mars som jag ogillar att vistas i Sverige starkast men det är såhär års som resor brukar bokas. Min reslust blir ju knappast mindre av att känna andra som är på väg. Det är ett väldigt speciellt sug som inte kan liknas vid något annat för mig. Det känns nästan som ett måste att komma iväg. Under den här graviditeten så har jag faktiskt inte vågat resa då jag inte har velat riskera varken tvillingarnas eller min hälsa men David har vart iväg på två kortare resor. Det här innebär ju att jag har lite resande innestående men jag inser att det blir knepigare med tre barn och med vår nuvarande ekonomi (då båda är föräldralediga och vi precis köpt en dyr bil).

Bali för ungefär ett år sedan:

 

 

 

Gravid med tvillingar i vecka 38

Jag kan bara återigen börja med att konstatera att jag för några månader sedan aldrig trodde att jag skulle vara gravid såhär länge. Nu sedan vi fick datumet för snitt har jag däremot vart helt inställd på att det är då eller senare det kommer ske. Just nu är det inget i kroppen som tyder på att något skulle vara på gång. Igår hämtade vi ut vår nya bil och nu har vi ingenting viktigt kvar på vår to do lista innan tvillingarna föds även om jag fortfarande inte har packat stora delar av BB-väskan. Anledningen till det är att jag använder så många av sakerna ofta att det känns dumt att packa dem redan nu.

Den här veckan har präglats av rastlöshet och det är många tankar som snurrar runt i mitt huvud. Jag känner mig lättirriterad, lättkränkt och ofta missförstådd. Tankarna rör främst den fysiska återhämtningen efter snittet: hur blir det med magmusklerna, hur ont kommer det göra, hur lång tid kommer det ta innan jag är överens med min nya kropp, när kan jag förvänta mig att jag kan börja lita på min kropp och dess förmågor igen (gå snabbt, bära tungt), hur kommer den första tiden med bebisarna vara, rädsla för att få tvångstankar som jag hade med Rut, hur ska jag orka vara en bra mamma för alla tre. Ja, tankarna mal på och är mer eller mindre besvärande/tidskrävande. Jag känner främst irritation över att jag förväntas skjuta alla dessa tankar åt sidan för att vara tacksam när det går alldeles utmärkt att vara både och. Jag kan vara tacksam över att just vi får möjlighet att bli föräldrar åt ytterligare två tillsynes friska barn, att vi har förutsättningar att skapa plats i vårt hem och att vi kunde köpa en bil där hela familjen får plats o.s.v men det betyder inte att dom jobbiga tankarna inte ska få finnas. För mig är dessa en del i att göra mig redo inför vad som komma skall.

Symptom:

• Det är sannerligen trångt i magen. Det är svårt att hitta sätt att sitta eller ligga som är bekväma. Jag blir mätt direkt men äter ändå vilket medför en del illamående, äckelkänslor och andra besvär.
• Jag sover dåligt men är samtidigt väldigt trött och behöver vila en stund på eftermiddagarna.
• Jag börjar känna mig mer svullen om fötter, vader och händer. Det kommer och går men framåt kvällarna  och när jag är ute och går så brukar det spänna lite, speciellt när det är varmt, så svullnar händerna upp direkt.
• Jag har mycket besvär av restless legs när jag sitter ner. Oavsett om det är i soffan eller bilen så kommer det krypande. Det gör att det blir svårt att kolla på en film eller ta någon längre biltur.
• Halsbränna och sura uppstötningar. Jag har även börjat spy lite då och då igen. Det är väl för trångt helt enkelt. Om jag dricker eller fyller upp magsäcken så kanske något av barnen kommer åt och sparkar till där. Det märks att allt blir väldigt ihopklämt när jag äter och dricker. Jag har fått tipset om att äta små mängder av väldigt många personer men det känns som att skillnaden i besvär mellan att äta lite och en nästan normal portion är minimal och då pallar jag inte att utsätta mig för ätande oftare än jag måste.
• Foglossning och ett bäcken som behöver hoppas rätt när jag ligger ner. Det gör ont och är besvärande men jag har inte så jobbigt med det när jag står eller går e kortare sträcka. Går jag en längre bit så blir det jobbigt.
• Tryck neråt och en stark obehaglig känsla av att jag kommer kissa på mig när jag står, går eller gör plötsliga rörelser även om jag kissade för en minut sedan.
• Svullen i underlivet. Lite ont där mina gamla stygn från Rut satt. Måste anstränga mig för att tömma blåsan helt.
• Jag blir snabbt rastlös och uttråkad. Det är tröttsamt att inte kunna använda kroppen på så sätt som jag vill och vara beroende av hjälp med en massa saker.

Nu är ju bebisarna helt klara även med enlingsmått mätt. Om de skulle följa den vanliga kurvan så skulle de väga över 3 kg och vara ca 49 cm långa. Baserat på senaste UL så tror jag att de nog kommer väga uppåt tre kilo när de kommer ut men vi får se. Det känns spännande. Rut vägde 3940g när hon föddes BF+13 och vi tyckte såklart att hon var pluttliten även om hon var stor när vi jämförde med några andra bebisar på BB.

 

Presenter till bebbarna

Det kanske kan låta drygt eller trist men denna gång så har vi valt att önska oss specifika saker till bebbarna av våra släktingar. När Rut föddes så var vi i behov av lite allt möjligt och vi fick många fina presenter redan på BB (framförallt kläder och gosedjur). Den här gången så har vi känt att vi har ganska mycket av det vi behöver så det har snarare gällt inköp av ganska specifika saker. Sådant som vi har önskat oss och ska få är:

Barnvagnsmobiler och några andra roliga virkade saker som en vän till mig och min mamma har gjort. Jag gör ett eget inlägg om alla dom sakerna när jag själv fått se dem irl.

Skötväska plus en liten väska som en kan ha på handtaget. Det går tyvärr inte att hänga en vanlig skötväska på handtaget då det blir för tungt för vagnen. Det här är en av de ganska få nackdelarna med vår vagn (som är en Bugaboo donkey twin) vad vi har hunnit upptäcka hittills. I den lilla väskan som går att fästa finns det plats för det viktigaste (två flaskor, nappar, servetter, mobil, nycklar och lite annat smått och gott). Den stora skötväskan med ersättning, blöjor och större grejer får ligga i korgen under. Tyvärr är det lite trångt att få fram den när vi använder två liggdelar till vagnen. I början kan nog tvillingarna få plats i en liggdel och då går det att använda väskdelen som är till  vagnen som går att fästa på sidan.

En myspöl och en sänghimmel. Jag tänker inledningsvis att den är perfekt för tvillingarna att vila och leka i. Vartefter de blir äldre så blir det en mysig underdel till en koja eller perfekt att åka rutschkana ner i. Rutschkanan som ju faktiskt är snygg hittar ni bl.a. här och här.

Sätesskydd till bilen. Det säger sig självt egentligen nu när vi har gått och köpt en helt ny bil.

Källor till alla bilder hittar ni här

 

Ett axplock från helgen

I fredags så spenderade vi ju dagen på Häringe slott som jag skrev om i det förra inlägget. På kvällen svidade jag om och gjorde mig redo för att gå på hemmafest. En av mina kollegor fyllde år och jag känner att desto fler roliga saker som jag planerar in desto snabbare går tiden fram till snittet. Det skulle ju egentligen inte direkt göra något om det kom igång av sig själv heller och festliga aktiviteter skulle ju kunna trigga igång nåt. Jag kom inte hem förrän halv två på natten vilket måste vara något slags rekord för mig den här sommaren och framåt. Det var trevligt men som alltid en speciell upplevelse att själv vara spiknykter medan andra träder in i berusat tillstånd. I lördags var det äntligen dags för en konsert på Berns som vi har sett fram mot länge. Jag hade räknat med att tvillingarna skulle vara födda vid det här laget så vi hade nog inte riktigt vågat hoppas att vi skulle kunna gå båda två. Nu gick ju det alldeles utmärkt medan Davids syster var barnvakt till Rut. Då Rut har haft en tuff period sedan en vecka tillbaks där hon är väldigt pappig och mån om att hålla ihop oss alla tre så valde vi att söva henne innan vi åkte. Det var nog ett smart drag, både för Ruts skull men även för att vi skulle kunna slappna av lite mer. Konserten var fantastiskt bra även om ljudet på Berns tyvärr inte är något vidare. Första 45 min så satt jag på en barstol vid ett bord ganska långt bak i lokalen (jag kunde ändå skymta bandet och sittdansa) men när det var ca 30 min kvar så trängde vi oss fram och dansade. Det var en härlig känsla att kunna vara lite i sin egen kropp och i den känsla som musiken skapade även om tyngden, trycket neråt och foglossningen gjorde sig påmind. Jag ser fram mot den dagen som min kropp börjar kännas funktionell igen. När jag kan ligga som jag vill när jag ska sova, när jag har ork att dansa till en hel konsert, när jag inte blir andfådd av minsta lilla ansträngning och när jag kan känna mig frisk och stark. I morse sov Rut ovanligt länge så vi vaknade nästan utvilade hela familjen. Vi beslutade oss för att åka till Tyresö slott och äta deras goda brunch och sedan strosa runt i slottsparken. Det var en alldeles lagom utflykt för alla inblandade. Väl hemma igen gick jag och vilade medan Rut och David hängde med grannens barn i parken. I morgon ska vi hämta upp vår nya bil vilket känns superspännande. Jag hoppas verkligen att det känns som att vi har valt rätt med tanke på priset.

Moderat

Telefon Tel Aviv

Nattamat- havrefras placerat på magen

Tyresö slott

Alla växter skapade en sydeuropeisk känsla. Sommar i september.

Vuxentid

Både igår och idag har vi dragit nytta av fördelen att Rut är på förskolan och att tvillingarna ännu inte har behagat dyka upp vilket har skapat lite oväntad egentid för oss. Igår åt vi lunch med en vän innan vi begav oss till vårt allra sista samtal med vår BM. Jag tog prover hos henne för sista gången och när hon sammanfattade graviditeten (som ju har varat hela det här året) så sa hon att hon var otroligt nöjd med alla mina värden över tid och att hon tyckte att det var fantastiskt att det har gått såhär bra med allt (vikt, järn, socker, blodtryck o.s.v). Magen är dock enorm och mitt SF -mått landade på strax över 40 cm (nästan v 38). Det kändes väldigt skönt att höra det om mina värden, dom saker som jag själv har kunnat styra är jag nöjd med och sedan är jag glad att vi hittills har haft lite tur på vår sida också. Det har absolut vart tufft och smärtsamt (illamåendet i början var inte av denna värld och smärtorna i mitt bäcken nu mot slutet har inte vart någon lek) men… jag var beredd på att det skulle bli tufft. Jag skapade en bra, och framförallt rimlig, planering tillsammans med min arbetsgivare, ställde ganska höga krav på min make som har fått ta hand om det praktiska i hemmet och Rut i väldigt stor utsträckning, jag har skapat tid för träning och tog tidigt kontakt med en sjukgymnast för att utforma övningar efter min förmåga, jag gick hos en dietist för kostråd för att försöka förebygga havandeskapsförgiftning, graviditetsdiabetes och en allt för stor viktuppgång samtidigt som bebbarna (och jag) såklart behövde få lagom med näring och jag har tvingat mig ut något varje dag (försöker gå några tusen steg även när trycket neråt skapar obehag och bäckensmärtorna är förjävliga). Vi är inte i mål ännu (11 dagar kvar till snitt) det kan fortfarande uppstå allsköns komplikationer och även om jag får en knäpp och orealistisk oro om att jag ska jinxa allt nu genom att skriva att det har gått bra så vill jag samtidigt kunna unna mig att känna mig nöjd för en gångs skull. Jag har inte vågat ta något för givet i den här graviditeten, och vågar fortfarande inte riktigt göra det, men sorgen skulle inte bli mindre för att jag går runt och är rädd och orolig i tid och otid.

Idag åkte jag och David till Häringe slott för att avnjuta Afternoon tea men tyvärr så började de inte servera det förrän kl 14.00 (trots att det stod 13.00 på hemsidan) så vi fick “nöja oss” med en lunch istället och lite strosande på ägorna då vi skulle hämta Rut på förskolan vid tre. Efter semestern så har vi främst ägnat oss åt att uträtta en massa praktiska saker och vila när tillfällen har getts så nu känns det kul att vara så pass klara att vi faktiskt hinner umgås lite med varandra också. Jag har en stark känsla av att det inte blir så mycket sånt sedan när tvillingarna kommer.

Ultraljud och läkarsamtal

Idag så hade vi tid för tillväxtultaljud, och det var då främst pojken i fokus eftersom hans kurva inte har gått fullt så bra uppåt som önskat. Först så visade mätningen som väntat att allt var bra med flickan, alla flöden var bra och hon växte som hon ska. Hennes uppskattade vikt var nästan 2,9 kg. Pojken hade också bra flöden men hamnade på -17% från “normalkurvan”. Detta föranledde inte direkt någon större oro (det är nog ganska vanligt för tvillingar i v 37) men när hon fick fram värdena så ville hon ändå dubbelkolla dessa genom att mäta igen. Då landade han plötsligt på -10% och hade en uppskattade vikt på nästan 2,5 kg. Det förändrade saker och ting och vi kunde därmed avboka kontroll under nästa vecka och invänta kejsarsnittet utan fler UL om inget oförutsett sker. Fostervattenmängden var bra hos båda och de rörde sig fint. Väl nere på spec mvc så behövde vi inte göra CTG eftersom allt såg fint ut men vi fick vänta i nästan två timmar på att träffa en läkare som sa att allt såg bra ut och att vi inte behöver göra några fler kontroller hos dem innan snittet. Däremot så har vi ju inplanerade besök med vår vanliga barnmorska. Jag fick möjlighet att ställa lite frågor men det kändes som att det mesta som jag vill veta är ju egentligen sådant som rör snittet och tiden efter och det har vi en heldag inbokad för framöver. Jag hade gått upp ytterligare 1 kg och ligger nu på +9 kg men jag har lagt på mig en hel del vätska under de senaste dagarna och tvillingarna tycks ju fortsätta växa. Jag känner mig lite orolig för mina magmuskler då jag tycker att de har börjat puta på ett märkligt sätt (de är nog ganska separerade) så jag hoppas på att få träffa en bra sjukgymnast innan eller efter snittet så jag kan få hjälp att orka med allt som krävs när en är mamma till tre små barn.

Gravid med tvillingar i vecka 37

Ännu en vecka har passerat och även om jag frenetiskt känner efter och letar efter tecken på att något skall hända så lyser riktiga värkar och vattenavgång med sin frånvaro. Jag har haft en del molvärkar och sammandragningar tillsammans med lite smärta och varje gång det sker så får jag hålla tillbaks tankarna som gärna vill fara iväg och börja planera (är det dags att ringa och förvarna, hur ska vi göra om vi måste åka in o.s.v.) allt för att inte bli besviken.

Tv: Gravid med Rut i vecka 41 Th: Gravid med tvillingar vecka 37

Vi är så redo som vi kan bli samtidigt som jag känner att det är lite annorlunda för mig gällande anknytningen under den här graviditeten. Kanske beror det på att jag inte är så bra på att avgöra vem som är vem när de rör på sig som leder till att min kontakt med dem blir svårare att skapa. Det blev lite enklare när vi började tilltala dem med provisoriska namn för några månader sedan (Elsie och Valter) men även på namnfronten vacklar vi och jag hoppas att det ger sig när vi får träffa dom. Att vi ska känna vad som blir bra namn. När jag var gravid med Rut så var vi lite av ett team hon och jag under ganska lång tid trots att jag även då hade svårt att känna av hennes rutiner kring rörelsemönster. Det kan vara små saker på ultraljuden som gör att det blir mer verkligt och att det skapas en inre bild av en liten individ. Förra graviditeten så var det första gången vi fick se henne suga på tummen i magen, jag tyckte att det var så ofantligt gulligt. Den här gången så var det när vi fick se en ganska lång hårkalufs flyta omkring i fostervattnet och barnmorskan kommenterade att “här var det mycket hår”. Sett utifrån hur de har legat i magen de senaste sex veckorna ungefär så är det troligtvis Valter som jag känner av mest men på ultraljuden så är det oftast Elsie som är livligast, har gått upp mest i vikt och som jag uppfattar det bedöms som den lite starkare tvillingen. Det går ju inte riktigt ihop med min bild eftersom jag oftast oroar mig för att jag inte har känt av henne. Antagligen så blandar jag ihop deras rörelser varje gång de ligger i tvärläge. Jag vet inte hur ofta Elsie skiftar mellan säte och tvärläge men hon gjorde det mitt under senaste ultraljudet utan att jag kände av det så mycket.

Imorgon är det dags för nästa ultraljud och om allt ser bra ut så är det därefter prick två veckor kvar till vårt inbokade kejsarsnitt. För att inte bli allt för besviken så försöker jag tänka på att det kan uppstå akuta saker som gör att vi kanske får vänta en dag extra eller så. Jag tror inte att jag skulle klara av att vara helt inställd på att nu blir det barn och sedan få vänta ett dygn till. Eller, det är klart att en klarar det en måste, men jag skulle bli så oerhört besviken om så var fallet.

Veckans symptom:

• Sömnstörningar. Jag har ganska lätt för att somna på kvällen men går upp och kissar ett par gånger och vaknar sedan upp och är pigg vid 3-4 på natten. Därefter är jag ofta uppe i två timmar innan jag kan komma till ro igen (vanligtvis lagom till Rut vill gå upp). Jag måste sova på sidan till följd av magens storlek och vaknar ofta av att armarna har domnat bort. Jag får även ont i axeln och örat av att ligga sådär.
• Restless legs. Väldigt obehagligt och besvärande. Jag knaprar magnesiumtabletter men det är oklart huruvida det hjälper.
• Illamående. Jag kräks inte eller så men jag får kväljningar av äckliga lukter och jag mår illa i samband med att jag har ätit.
• Foglossning, ont i svanskotan och nedsatt rörelseförmåga men jag kan fortfarande gå och vara lite aktiv. Mer än under min förra graviditet vid den här tiden. Jag kan däremot inte sätta på mig strumpor på vänster fot och kan enbart komma i två par skor själv med hjälp av ett långt skohorn. Jag har svårt att böja mig överlag.
• Halsbränna.
• Lite ont och obehag i magen på olika sätt.
• Mycket rörelser i magen även om jag har svårt att skilja dem åt.
• Mycket sammandragningar.
• Fortsatt svullen i underlivet.
• Nu börjar jag dessutom svullna upp ganska mycket om fötter, vader och händer.
• Magen börjar kännas riktigt stor och otymplig. Det är svårt att hitta bekväma sätt att ligga eller sitta på utan att magen är i vägen och gör ont för att den kläms. Det blir t.ex. svårt att äta för jag hamnar så långt från bordet.

En enling väger ca 3 kg och är ca 48 cm lång. Det blir spännande att se hur nära Elsie och Valter ligger dessa mått. Om de börjar knappa in så har jag 6 kg bebis i magen och det känns rätt galet. Det börjar bli hög tid att skriva ett förlossningsbrev och börja planera lite mer för hur jag vill ha det. Om vi ska ha musik under snittet t.ex. Även om det är min/vår förlossning så vill jag inte heller störa personalens koncentration med en massa knäpp musik. Det enda som jag vet på rak arm att jag önskar är att de ska torka av barnen innan jag får se dem och att jag hoppas att vi kan få vara tillsammans medan jag ligger på uppvaket och väntar på att kunna röra på mina ben. Jag vill även kunna amma, eller kanske inte amma nödvändigtvis, men jag vill kunna ge dem mer bröstmjölk än ersättning i början om möjligt. Jag har ju köpt en elektrisk pump och jag hoppas på att snabbt kunna få igång en bra mjölkproduktion.

Svullen och trött

Jag trodde inte att den dagen skulle komma då jag svullnade upp eftersom jag har klarat mig så pass länge (nästan v 37 ju) men det gjorde den, med råge dessutom. Poff sa det. Den enda eventuella fördelen tycks vara att jag är lite mindre kissnödig. Jag tycker att det gör lite ont att vara svullen, som att lederna tar stryk på nåt sätt. Som tur är så tycks det vara värst på kvällen när jag ändå mest slappar och kan utkräva massage från min make. I övrigt har jag lite magsmärtor av varierad karaktär till och från. Inget som känns som värkar bortsett från när det sammanfaller med en sammandragning, men ändå som att något är annorlunda.

Hela veckan har det gått bra för Rut att hänga på förskolan vilket är en lättnad. Min pappa har nu vart med på en hämtning och träffat personalen och allt känns bra än så länge. På dagarna har vi haft en massa tid till att fixa olika saker och det har vart väldigt skönt att vara lite fri samtidigt som vi vet att hon har det bra och får en masa stimulans som vi inte kan erbjuda. För oss har det vart en lättnad att hon får den här möjligheten att vistas 30 h/vecka på förskolan, vilket eventuellt kan utökas utifrån de nya reglerna i Stockholmsområdet (vi får se vad vi har behov av när tvillingarna kommer och vad som blir bra för Rut). Ruts förskola ligger dessutom väldigt nära vår bostad (200 meter kanske) vilket jag kan tänka mig kommer underlätta enormt när tvillingarna kommer. Tyvärr ser det olika ut i olika kommuner och det är inte ovanligt att tvillingföräldrar enbart har rätt till att äldre syskon vistas på fsk 15h/vecka. Det måste helt klart vara superföräldrar som klarar av att jonglera tvillingar samt hämtningar och lämningar med de usla förutsättningarna.

Igår hade vi besök av en vän och vi glömde bort tiden lite under en massa trevliga samtal. Plötsligt var klockan halv två på natten och jag kan knappt minnas när jag var vaken så länge senast. När Rut sedan vaknade vid femsnåret så var vi inte direkt sugna på att gå upp och sysselsätta en 1,5-åring. Pju. Sömnen under graviditeten har inte vart bra men jag somnar ofta tidigt och besväras snarare av att jag vaknar upp många gånger under natten och ibland får svårt att somna om. Det blir spännande att se hur vi ska lösa familjens sömnbehov framöver. Jag har förstått att många försöker synka tvillingarna och att det ibland kan lyckas men att sedan få ihop det med Ruts rutiner känns som en utmaning. Jag hoppas att vi kommer kunna klappa oss på axeln och känna att vi har gjort det bästa vi har kunnat utifrån rådande omständigheter och att vi är snälla och unniga mot varandra trots sömnbrist.