Min tvillingförlossning

På morgonen, fyra dagar innan vårt planerade snitt, så började jag känna av någon slags molande värk i samband med sammandragningar. De kom i intervaller om ca 6 minuter och gjorde inte direkt ont utan var snarare störande eller lite obehagliga. Det påminde om vad jag kände ett dygn innan Rut föddes men jag var ändå väldigt osäker på om det var något på gång eller inte. Vi kontaktade förlossningen och de tyckte att det var värt för oss att åka in och göra en undersökning.
Vi hade bokat in en barnvakt (Davids pappa) just denna dag för att vi skulle göra några ärenden så när han kom begav vi oss in till sjukhuset. Vi tog med oss vår BB-väska utifall att men jag var tämligen säker på att vi skulle få åka hem igen. Jag ville så gärna att det skulle vara på gång att jag nästan trodde att jag inbillade mig saker. Jag ringde till min mamma som bor drygt 30 mil bort för att höra om de skulle ha möjlighet att åka upp under dagen om det skulle bli nödvändigt. Den ursprungliga planen var att de skulle komma upp kvällen innan det planerade snittet och bo hemma hos oss tillsammans med Rut tills vi kom hem från sjukhuset. Som tur var hade de möjlighet att åka upp redan samma dag så de började packa och gjorde sig beredda.

Väl på sjukhuset så visade det sig att jag var lite öppen och mina sammandragningar registrerades. De följde fortfarande samma rytm men ökade något i intensitet. Framförallt så var det fruktansvärt obehagligt att ligga på en brits och registrera CTG-kurvor. Det kändes som att min rygg skulle gå av och svanskotan smärtade så att det var nästintill outhärdligt. Det var fullt på förlossningen denna dag så vi hamnade i ett litet provisoriskt undersökningsrum och vi lämnade det mesta av vår packning i bilen då vi utgick från att vi snart skulle bli hemskickade. Det var svårt att registrera båda bebisarna via CTG och det slutade med att de gjorde ett ultraljud för att hitta hur de låg. Efter undersökningen och CTG-registreringen (vilket tog flera timmar) så beslutade de att ge mig Bricanyl för att försöka stoppa upp förloppet. Då jag var i vecka 37+4 så tyckte jag att det var lite märkligt att de ville skjuta på det hela i fyra ynka dagar till. Vi  var ju så nära och jag hade redan gått längre än vad jag hade vågat hoppas på i början av graviditeten.

Först hade Bricanylen effekt och värkarna avtog. Det beslutades att jag skulle få äta lunch (jag vågade inte äta något på morgonen eftersom jag kände av värkarna) så det var glädjande nyheter även om jag egentligen bara ville att de skulle besluta om snitt på direkten. Jag hann inte mer än ta en tugga förrän läkaren kom in och sa att hon inte förstod varför de hade gett mig mat eftersom vi var tvungna att vänta ytterligare någon timme för att se om det hade effekt eller inte. David åt upp lunchen och min värkar kom tillbaks igen. Denna gång lite starkare. De gjorde ytterligare en vaginal undersökning och det visade sig att jag hade öppnat mig lite till. Då fick vi äntligen ett riktigt rum och jag fick byta om till sjukhuskläder och ta en dusch. Jag duschade hemma innan vi åkte men det kändes bra att få göra det igen om det nu skulle bli ett snitt. Jag hörde av mig till min mamma som redan hade beslutat sig för att åka upp oavsett då det kändes så pass osäkert med allting. Davids pappa kunde stanna hemma hos oss tills hon kom så då kunde vi släppa tankarna på hur Rut hade det.

David gick till bilen och hämtade några småsaker och jag fick en kort information om hur bedövningen skulle gå till om det skulle bli snitt. Sköterskan som kopplade på mitt dropp var väldigt fumlig. Det låter kanske som en överdrift men det skvätte blod från min hand när hon väl hittade ett blodkärl och det var på tredje eller fjärde försöket. Hon tappade saker på golvet och var allmänt otydlig i vad som skulle ske och när. När vi fick information om att jag blev uppsatt för att få ett snitt så hoppades jag att det skulle vara någon annan som skulle sätta kateter på mig men så blev det inte. Det gick dock mycket bättre även om det var sjukt obehagligt och obekvämt ur ett integritetsperspektiv. Vi fick bara information om att det skulle ske men inte när och det började närma sig 12 timmar som vi hade vistats på sjukhuset. Jag var supernervös över att det skulle komma något emellan som gjorde att jag inte skulle få mitt snitt och nu började värkarna göra lite mer ont. Tillslut så bad jag om att få någon slags smärtlindring och blev erbjuden Alvedon vilket jag inte tyckte att jag hade så mycket hjälp av. Om jag hade fått föda vaginalt så hade jag nog börjat känna att det var dags att åka in vid det laget.

Plötsligt så skedde allt väldigt snabbt och vi fick information om att göra oss redo annars skulle de ta något annat emellan. Vips så körde de iväg med mig i sängen och vi hamnade utanför operationssalen där David fick byta om. Vid det här laget började jag bli riktigt nervös och när de skulle sätta bedövningen så skakade jag okontrollerat. Inte för att jag var rädd för smärtan, sprutan eller något annat specifikt utan mer för situationen som sådan. Att jag inte hade någon kontroll över förloppet utan fick förlita mig till att det skulle gå bra. Jag var väldigt rädd för hur det skulle kännas när de bökade omkring i magen och jag tyckte att allt gick väldigt fort och att jag inte riktigt hängde med eller förstod allt omkring mig. Det var väldigt många människor närvarande i rummet och jag kände mig lite blottad där jag låg på en bris redo att bli uppskuren. När det konstaterades att bedövningen tog som den skulle så spände de upp ett litet skynke. David tyckte att det var lite väl litet då han såg både över och bredvid vad som skedde. Snart så spände de upp ett mycket större skynke och nu var det som att jag och David var lite i enskildhet. Jag var  fortfarande skakig men kände inte av något i magen alls,. varken smärta eller obehag av vad de höll på med. Efter en stund så surplade det till och kort därefter lyfte de ut Maj (kl 22.17). De kollade säkert att allt var okej och sedan tog de henne till oss. En ganska lång stund höll en person henne precis framför mitt ansikte så jag kunde pussa på henne och titta på henne. Nu surplade det till igen och de nämnde flera gånger att det var väldigt mycket fostervatten. Därefter höll de fram Tage (kl 22.20) på samma sätt och han hade mer fosterfett på sig. Det var häftigt att få träffa sina barn för första gången utan att vara smärtpåverkad. När jag fick se Rut för första gången så skulle jag ju föda ut en moderkaka och sedan sys så det här var något annat. Efter en stund så tog de med sig barnen ut för att göra i ordning dem och David följde med och fick klippa navelsträngarna. Efter ett tag kom de tillbaks och David satt och höll båda i sin famn medan de sydde klart mig. Vi hade tur så de fick följa med mig till uppvaket alla tre och där kunde de ligga på mitt bröst medan jag fick tillbaks känseln i benen. Jag trodde att det räckte att jag kunde röra benen lite grann men det visade sig att jag skulle behöva lyfta och böja benen ordentligt innan vi fick komma till avdelningen och få vårt rum. Det tog väldigt lång tid kändes det som men jag var så otroligt glad över att de fick vara hos mig.

Precis som när Rut föddes så blev jag förvånad över hur de såg ut. De var inte alls lika varandra men inte heller lika Rut. Det skilde ca ett halvt kilo mellan dem så det var stor skillnad i storlek. Det var ganska överväldigande att det var två stycken och det var svårt att ta in hela upplevelsen. Under Ruts förlossning så fick jag kämpa för att hon skulle komma ut och det var en process som tog tid. Den här gången gick allt så fort från att vi inte visste om det skulle bli ett snitt tills att jag låg på operationsbordet. Jag var glad åt att det blev på det här viset och inte det planerade snittet då jag inte hann oroa mig lika mycket men det var ändå väldigt märkligt alltihop.

Jag hade hört och läst att det var bra att vara på benen så fort som möjligt så på morgonen bad jag personalen att få komma upp ur sängen. Jag var inte alls beredd på att det skulle göra så ont. Det var definitivt en obehaglig överraskning. Att gå några få meter till toaletten var ett projekt i sig och jag fick trycka upp huvudändan av sängen för att ens sitta upp. Jag hade dessutom väldigt ont i svanskotan och ryggen av att ligga och sitta så mycket i ungefär samma position. Jag ville så gärna vara rörlig och kunna göra saker själv men jag fick ge upp inför smärtan. Efter Ruts förlossning så var det en sådan lättnad då foglossningen gav med sig och jag mådde bättre än på flera månader. Den här gången mådde jag betydligt sämre fysiskt och det var en besvikelse. Vi var kvar på sjukhuset i tre nätter och jag var fortfarande ganska mörbultad när vi kom hem. Bara att gå i de långa sjukhuskorridorerna för att ta mig till bilen var lite av en pärs och jag kände mig yr.

Dagen efter förlossningen så fick Maj ett andningsuppehåll när hon låg i min famn. Helt plötsligt så blev hon blålila och lealös. Det var fruktansvärt otäckt även om det bara varade i några sekunder. En sköterska som var på vårt rum just då tog Maj och skakade henne lite lätt och då kickade andningen igång igen. Efter den incidenten så var jag uppskärrad och orolig för att det skulle inträffa igen. Tänk om det skulle hända och vi inte märkte något. Detta resulterade i att jag inte vågade sova. Jag vågade inte heller lita till att David skulle ha koll för tänk om han skulle somna. David blev ganska krasslig under den natten då de föddes så han sov ganska mycket och var hängig. Jag sov knappt något alls under de tre första dygnen i barnens liv och jag kände att jag blev lite knäpp. Den sista natten som vi var kvar på sjukhuset så tog personalen hand om tvillingarna i nästan två timmar. De hade märkt att jag inte sov och jag började väl se sliten ut. Jag hade en ambition om att få till amningen denna gång så jag försökte amma barnen väldigt ofta för att få en bra produktion så det var nästan alltid så att jag satt och försökte amma dem när personalen kom in i rummet. Några kommenterade till och med att David sov så mycket och insinuerade att vi borde dela mer på ansvaret. Han gjorde ju väldigt mycket (alla blöjbyten t.ex. eftersom det var jobbigt för mig att gå upp ur sängen mer än nödvändigt) men det såg nog inte personalen. Sista dagen så började David äntligen må bättre men jag kände mig lite irriterad över att hans halsont tog så mycket plats på något vis när det var jag som precis fått min mage uppskuren. Jag vart dessutom väldigt hormonell och känslosam den första natten som vi var hemma. Jag tänkte en massa katastroftankar och började gråta och blev arg utan anledning. Det var en väldigt märklig och obehaglig upplevelse. Som tur var så försvann det redan dagen efter och sedan dess har jag känt mig ungefär som vanligt. Kanske kommer det mesta med dubbel kraft när en får tvillingar.

Advertisements

Så var jag trebarnsmamma plötsligt

Jag har haft en storslagen ambition i över en veckas tid att jag ska lyckas slutföra ett blogginlägg om min förlossning men att ha tre små barn tar sin lilla tid. Fem dagar efter förlossningen och en hel del grubblerier senare så mynnade det ut i att familjens nytillskott var en Maj och en Tage. De föddes sent på lördagskvällen och vi stannade på sjukhuset till onsdag. Min mamma och hennes man bodde hos oss under den första veckan med fokus på att ta hand om Rut. Det har vart överväldigande samtidigt som jag är förvånad över hur smidigt vi har kommit in i de nya rutinerna. Första dygnet/dygnen innefattade främst en hel del klåda (jag har nog aldrig upplevt den typen av klåda tidigare, varenda cm av min kropp kliade), en del smärta i magen och fokus på att lära känna våra nya goa familjemedlemmar. När sömnbristen var som värst i början så mådde jag uselt, främst psykiskt, och hormonerna fick mig att gråta för minst sagt märkliga saker. Det märkliga var överlag att kastas mellan det överväldigande faktumet att två små bebisar har legat i min mage och blivit till och sedan nu är våra barn och det superstarka beskyddande som känns blandat med en massa kärlek och rädslor. Mycket på en gång. Nu, tio dagar senare så börjar jag så smått samla ihop mig, kroppen mår lite bättre och vi börjar få koll på vad Maj och Tage behöver. Älskade Rut har det fortfarande ganska kämpigt med omställningen och det blev väldigt mycket för henne på en gång med två nya syskon och dagarna på förskolan. Vi gör vårt bästa med den energi som vi har och vi har tagit hjälp av våra familjer för att Rut ska få lite egentid med dem och med David. Förhoppningsvis så kommer även hon bli allt mer trygg och tillfreds med den nya situationen men just nu så tycker jag bara så oerhört synd om henne. Det var en väldigt märklig känsla när vi kom hem från sjukhuset med våra småttingar och Rut plötsligt kändes så stor. Hennes händer gick från att vi upplevde dem som små och nätta till att bli ett stort barns händer. Hela hon kändes så stor och då är hon ändå bara en liten 1.5-åring. Det gäller att påminna sig om det.

Gravid med tvillingar vecka 36

Vecka 36 alltså. Jag trodde nog faktiskt inte att jag skulle vara gravid såhär länge. Jag har ju hela tiden vetat om att det kan bli när som helst från vecka 23 och framåt och har därför försökt ställa in mig på många olika scenarion med ett öppet sinne men haft siktet inställt på att passera vecka 34+0. Jag tycker att det känns som att den här graviditeten har pågått länge nu men det kändes ännu längre med Rut (antagligen för att det var det, då gick jag ju till BF +13).

Det sägs ju att en graviditet inte är en sjukdom och det kan jag väl hålla med om i sak, dock kan en bli ganska sjuk av att vara gravid. Jag börjar varje dag med ett gäng tabletter, har allsköns smärtor och har en starkt nedsatt rörelseförmåga. Visst, jag kanske inte är sjuk men jag känner mig ganska sjuklig till och från. Sjuklig och oerhört tacksam över att de små liven har bestämt sig för att hänga kvar i min mage såhär länge.

Den senaste veckan har präglats av att jag tror att slemproppen gick, att jag har haft sammandragningar tillsammans med lite smärta och i övrigt så är statusen fortsatt i varannandagsläge. Ena dagen trött och lättirriterad och nästa dag lite mer energifylld och lättare till sinnet. Likväl som det föranleder stor oro att de befinner sig i magen och genom detta lite bortom min kontroll så finns det en hel del saker som en oroar sig för i början med spädbarn på utsidan också, dock är det fler som delar på det ansvaret.

Jag börjar känna mig allt mer bekväm med tanke på kejsarsnittet ju mer jag lyckas skapa en inre bild kring vad som skall ske och i vilken ordning. Även om jag kan se att det finns vissa fördelar med ett planerat snitt så känner en liten del av mig sig snuvad på förlossningsupplevelsen och det där häftiga empowering i att ens kropp klarar av att föda två barn. Å andra sidan så är det inte omöjligt att jag erfar den känslan även vid ett kejsarsnitt då jag har vart så pass rädd för det och sedan lyckats övervinna rädslan och smärtan. Oavsett vad som sker och hur det sker så är det i detta fallet slutresultatet som är relevant, d.v.s. förhoppningsvis två välmående små bebbar i min famn.

För att förbereda mig på kejsarsnitt mentalt så har jag frågat en del personer som jag känner som har genomgått kejsarsnitt vad som kan vara bra att tänka på och om det är något speciellt som en ska ha med sig, ha köpt in och ha tillgängligt hemma o.s.v. Jag har även skickat ut samma fråga i ett tvillingforum på nätet och fått en hel del användbara svar. Idag så handlade vi det viktigaste och nu gäller det väl att packa klart min BB-väska. Såna tips som jag har fått är kirurgtejp (att ha hemma), bekväma trosor med hög midja, egna bindor i modell något mindre än dem som en får på BB, gördel, trokad frukt för att få igång magen igen, amningsbh/linne som går att sova i om en har svårt att komma upp ur sängen första tiden, gravidbyxor/tights som inte sitter åt på ärret.Sånt som jag har fått tips om som inte riktar sig så specifikt till kejsarsnitt är bl.a. lång kofta eller plagg som känns lite mer påklädda och täckande inför vistelser i allmänna utrymmen, amningsinlägg och salva till såriga bröstvårtor, öronproppar, smågrejer att äta av om en blir akut hungrig på natten (frukt och nötter) samt mild tvål och schampo.

IMG_4715

En enling är nu ca 47 cm lång och väger ca 2,6 kg. Jag vet inte alls hur våra bebbar ligger till i jämförelse med detta men att de börjar bli stora är jag övertygad om då magen växer en hel del. Den här veckan har jag börjat få lite bristningar på magen. Med Rut så fick jag några efter att vi hade passerat vecka 40 och dom bristningar som jag har sett nu liksom hakar i och fortsätter ovanför de gamla bleknade. Det är helt otroligt vad huden som organ är häftigt. Hur den kan töjas, gå ihop, läka och reagera på det den utsätts för. Tuffaste organet enligt mig.

Veckans symptom:

  • Restless legs. Det är så besvärande och obehagligt. Fy.
  • Krampkänningar i benen och höfterna. Idag fick jag lite kramp i höften när jag satt och skulle kissa. Inte helt optimalt läge att försöka sträcka ut höften samtidigt. Jag såg nog ganska skojig ut där jag satt.
  • Halsbränna.
  • Foglossning.
  • Tryck neråt.
  • Kissnödig jämt och ständigt.
  • Törstig.
  • Sugen på sötsaker och läsk flera gånger varje dag. Jag försöker begränsa sockerintaget något (med tanke på graviditetsdiabetes) men jag är inte lika nitisk som i början av graviditeten.
  • Lite svullen om händer och fötter men fortfarande på en rimlig nivå.
  •  Akut orkeslöshet ibland utan att jag har ansträngt mig.
  • Trött. Men det beror nog mest på att jag inte sover så mycket. Kanske blir det fler tillfällen för sömn nu när Rut ska vistas på förskolan dagtid.
  • Lättirriterad och blir snabbt stressad av saker.
  • Sammandragningar som ibland har lite tillhörande smärta.
  • Ont i magen lite till och från, svårt att beskriva. Mer som ett obehag i hela magen.

 

Dagarna går trots allt

Här händer det mycket och lite på samma gång.

Inskolningen

Rut har gått ytterligare två dagar på förskolan med lite varierat resultat. Ruts vanliga rutin är att vakna ca kl 05.00 och sova middag från ca kl 09.00 eller 10.00 och en till två timmar framåt. Dagarna på förskolan har börjat kl 09.00 och sedan ökat på successivt och igår skulle Rut vara kvar till kl 14.00. Lunchen äter de mellan 11.00-11.30 och därefter är det nedvarvning och sovstund ca kl 12.00. Vid den tiden så har Rut hunnit passera stadier av trötthet och ren utmattning för att komma in i den gnälliga och nedstämda fasen när allt känns jobbigt och svårt. Hon är dessutom van att få välling i samband med sömnen och blir därför hungrig redan vid 9-tiden. De äter frukt på förskolan men Rut skulle behöva något lite tidigare än så. Allt detta sammantaget gör att Rut inte har lyckats komma till ro och somna på förskolan och därför har David och hon gått hem vid 12-tiden så hon har fått sova hemma. Vi kommer försöka hålla på förskolans rutiner nu under helgen och sedan förskjuta hennes läggtid med en timme, från kl 19.00-20.00. Kanske blir det enklare för henne om hon sover lite längre på morgonen? De senaste två dagarna har hon dock somnat senare men vaknat vid 05.00 ändå, zzzzz. Jag hoppas så för hennes skull att hon lyckas komma in i de nya rutinerna relativt snabbt eftersom hon tycks trivas och gilla att gå på förskola så länge inte hunger eller trötthet ger sig till känna.

Biljakten

I övrigt så har vi fortsatt vår biljakt med varierat resultat. Den typen av bil som vi söker efter skall helst vara 7-sitsig med möjlighet till 3 bilbarnstolar. Det ska vara rymligt så den vuxna som inte kör kan sitta hyfsat bekvämt oavsett vart i bilen den hamnar (vi kanske behöver placera ut barnen lite olika beroende på lång/kort körning, sovrutiner o.s.v.). Eftersom det blir en stor bil så är ju skjutdörrar en fördel när en skall parkera. Vi vill gärna ha dragkrok (så min cykeltokige make smidigt kan ta med sin cykel överallt). Vi behöver dessutom få plats med tvillingvagnen och gärna utan att behöva fälla något säte. I övrigt så har vi såklart en massa önskemål om små finesser som inte är superviktigt men ändå kan underlätta eller förbättra resandet. Vi har tittat och provkört ca 5 olika modeller som mer eller mindre uppfyller dessa krav och nu har vi fastnat för en Volkswagen Sharan. På måndag så planerar vi att åka till bilhandlaren och känner oss ganska redo för ett köp om vår kontakt kan ge oss en bra deal.

Sharan_Urano_GreyIMG_4917right3

Förlossningen

Igår så trillade det in en kallelse i brevlådan. En kallelse och ett faktiskt DATUM för kejsarsnittet. Ganska långt fram i tiden men ändå, yay. Det känns märkligt att kanske veta början på två av sina barns pers nr. Jag har ägnat lite tid åt att läsa på om KS de senaste dagarna och nu känner jag mig något mindre rädd och orolig. Det är väl ganska naturligt att oroa sig för smärta och jag är rädd för att få nervminnen av att de bökar omkring i magen. Sist när jag blev opererad så fick jag såna känselflashbacks varje gång någon eller något kom åt mitt ärr utan att jag var förberedd att jag ryckte till ordentligt och fick typ fantomsmärtor. Jag har även haft besvär av att jag ser olyckor framför mig där jag skadas på ett liknande sätt igen utifrån tillfällen då jag har gjort mig väldigt illa (kolliderat med en bil när jag cyklade, brutit olika kroppsdelar o.s.v.). Jag har inte haft några såna tankar eller känslor däremot från min förra förlossning så kanske är det faktiskt så att kroppen gör skillnad på ond och god smärta.

Igår så skulle jag besöka mitt jobb och då de bygger om på Slussen och ändrat flera busslinjer så slutade det med att jag fick gå väldigt långt (med preggomått mätt). Totalt gick jag 7.5 km igår vilket är mer än vad jag har gått sedan innan sommaren nästan. I förrgår morse så gick min slempropp och det behöver ju i sig inte betyda så mycket men med Rut kom förlossningen igång ett par dagar efter det. Den här gången vågar jag inte tro något alls. När jag gick sådär mycket igår så fick jag en del smärtsamma (fast på mensvärksnivå inte som riktiga värkar) sammandragningar och förvärkar. Även de kändes som det gjorde ett par dagar innan Ruts förlossning kom igång men det var till och från under dagen och med Rut så var det mer sammanhängande under längre tid. Jag har för mig att jag kunde klocka värkar under ett par timmar och att de sedan klingade av för att återkomma några timmar eller ett dygn senare några dagar innan Rut föddes. Lika mycket som jag tolkar och analyserar varje tecken på att något ändras i kroppen så är jag inställd på att det nog kommer dröja tills det datumet som vi nu har fått besked om. Det känns så spännande med en tidsplan. Om si och så många dagar så är vi med stor sannolikhet trebarnsföräldrar. Häftig känsla.

 

Ruts första dag på förskolan och en träff med vår BM

Idag var Ruts allra första dag på förskolan. Vi har talat om förskolan en hel del de senaste veckorna men jag tror inte att hon har haft en susning om vad vi har menat. Vi har besökt gården på förskolan tillsammans med Rut många gånger, dels för att vi bor väldigt nära och det är praktiskt men även för att hon skulle hinna bli lite trygg där. Tyvärr så föredrar hon storbarnsgården vilket skulle kunna bli ett problem framöver då de små barnen enbart vistas på lilla gården när de är ute. Rut var glad i hågen när vi traskade över och hon hann utforska de utrymmen som småbarnsavdelningen består av. Det var tre förskolepedagoger/barnskötare på 14 barn vilket ändå känns som en ganska rimlig grupp. Rut och ytterligare 7 nya barn skall börja i gruppen nu till hösten och många av dem tycktes vara ungefär i Ruts ålder. Hon interagerade med några av de andra barnen men främst höll hon sig sysselsatt med egna aktiviteter och lekar. Min uppfattning var att Rut tyckte att det var roligt att vara där men att hon blev lite förvirrad av alla möjligheter och val. Imorgon ska David ta över inskolningen men jag är glad att jag orkade vara med idag så jag har lyckats få ett hum om hur det fungerar och sett pedagogerna vara aktiva i verksamheten. Vi har valt att hon skall gå på förskolan mån9-14, tis, ons och fre 9-15 och tor 9-16. Då blir det en lugn uppstart efter helgen och en lite längre dag i slutet av veckan när hon kommit in i förskolerutinen. Detta ger Rut möjlighet att fullfölja en dag och vara med på det som sker under en hel eftermiddag. Det passar även oss bra att ha möjlighet att planera någon längre aktivitet eller utflykt med tvillingarna varje vecka. Imorgon ska min pappa gå förbi förskolan och presentera sig. Utifall att förlossningen drar igång så småningom så är det bra att de har hunnit träffa honom.

Efter inskolningen så fick Rut hänga med sin farmor och för vår del bar det av mot vår vanliga barnmorska. Hon förtydligade det den hesa läkaren försökte berätta för oss igår. I stort sätt så sa hon samma sak som läkaren men hon hade en peppande ton vilket gjorde under med mitt humör och min inställning. Hon var tydlig med att det är fantastiskt att min kropp orkar med att bära dem fortfarande och att varje dag gör skillnad för dem. I efterhand så kommer jag vara glad att de stannade inne precis så länge som det bara gick. Hon tyckte inte att vi skulle stirra oss blinda på gram och % utan fokusera på att vi har två friska barn i antågande. Hon trodde inte att de skulle låta mig gå över 38+0 vilket kändes skönt att höra. Jag ska försöka att fokusera på våra delmål framöver (UL, förlossningssamtal, KS-samtal, remissen med datumet för KS) för att tiden inte ska gå fullt så långsamt. Vår BM förberedde mig lite grann på hur jag ska agera om förlossningen mot all förmodan drar igång på naturlig väg och jag fick lite råd och tips om vad jag kan göra för att minska foglossningen och svullnaden i underlivet. Hon trodde att jag har fått åderbråck i underlivet och detta gör att jag känner av att ärren från min förra förlossning smärtar och området är ömt. De är ingen besvärande krämpa direkt om en jämför med allt annat (foglossning) men all smärta/obehag som kan minskas är såklart bra.

Ultraljud, CTG och läkarsamtal

Min pappa kom över för att umgås med Rut medan vi skulle till vårt valda sjukhus för lite undersökningar och samtal. Jag tvekade lite innan vi åkte om vi skulle ta med BB-väskan i bilen utifall att de skulle upptäcka något som skulle kräva att jag blev kvar ett tag men så kände jag mig fånig och lät den bli kvar hemma (vilket var tur för vi är inte ett uns närmare en förlossning nu än i morse). Undersökningarna började med ultraljud och där fick vi veta att flickan (tv 1) alternerar mellan att ligga i tvärläge och säte och att pojken (tv 2) ligger i tvärläge.

Detta kan nog förklara varför jag har haft så svårt att urskilja hennes rörelser då jag troligtvis har förväxlat henne med honom när hon har legat i tvärläge. Båda var aktiva och allt såg bra ut men pojken växer inte fullt lika mycket som flickan. Jag tycker att det börjar bli märkligt att det visar så olika varje gång vi gör UL. Först uppskattades de vara större än en vanlig enling och flickan var störst, sedan lite mindre än en enling och då var pojken störst och nu så var flickan större och pojken mindre än en enling och det skilde ganska mycket i uppskattad vikt mellan dem (ca 700 gram tror jag). Helt olika resultat under ca fyra veckor och lika många olika personer som utfört de olika UL. Vården utgår mycket från dessa resultat och baserar ju beslut på vad UL visar. Nu fick vi information om att de vill att pojken skall växa några hundra gram till innan de är redo att plocka ut dem. Jag känner mig förvirrad och vet inte riktigt vad jag ska tro mer än att jag inte känner mig orolig baserat på deras rörelser, hjärtan och allt annat som mäts och uppskattas.

Därefter var det dags för CTG och blodtryck varav båda såg bra ut. Allra sist så skulle vi träffa en läkare för förlossningssamtal och detta hade jag sett fram mot länge. Jag hade fyllt telefonens anteckningar med frågor och var peppad och orolig på samma gång. Det blev lite anspänning eftersom jag hoppades på klara besked. Läkaren hade tappat rösten och det var svårt att höra vad hen sa men att de rekommenderar kejsarsnitt framgick. Jag försökte pressa hen på lite mer info om när. var, hur men fick endast veta att det kan bli så att jag får ett datum som är från 37+4 men även kan bli efter 38+0 vilket ju känns riktigt tufft (då hamnar vi i mitten/slutet av september, nästan en hel månad till som mest). Nästa steg är att jag ska få en kallelse till ett nytt UL och förlossningssamtal om två veckor, därefter får jag träffa en läkare och diskutera igenom kejsarsnittet lite mer ordentligt och sedan får jag vänta på en kallelse för själva kejsarsnittet. Inget som läkaren sa tydde på att de tror att flickan kommer vända sig med huvudet ner. Jag har inte lyckats hitta info om hur pass vanligt det är.
Imorgon ska jag träffa min vanliga BM och hoppas då på att det finns möjlighet att dryfta lite tankar och funderingar där. Jag tänker att jag ska försöka läsa in mig lite mer på kejsarsnitt för att förbereda mig på egen hand. Om det skulle vara så att förlossningen kommer igång av sig själv (jag vet inte hur stor chans/risk det är men det kan ju naturligtvis ske) så blir det akut snitt och då vill jag gärna vara lite förberedd.

Om att vara gravid

Denna lista har jag alldeles fräckt lånat från underbara clara.

När blev du mamma?

13 januari 2015, på BF+13, smög sig Rut ut i världen. Som vi hade väntat och väntat och väntat. Jag hade då hunnit fylla 31 år.

2015-01-13 19.02.16

Hur många barn har du?

Rut 1 år och en till liten knoddis på tillverkning. Den nya lilla bebben dyker troligtvis upp i september och då är Rut drygt 1.5 år.

b17

 

Var graviditeterna planerade?

När vi fick veta att vi var gravida med Rut så blev vi båda mycket förvånade då vi befann oss mitt i bröllopsplanering och hade tänkt att vi skulle börja försöka först efter bröllopet. Vi blev överväldigade och lyckades snabbt kasta om och skjuta upp alla planer vi hade. När Rut var ca 6 månader så var hon med på vårt bröllop och det känns underbart att vi hade förmånen att få dela den dagen med henne. Efter bröllopsbestyr och bröllopsresan så hade jag en önskan om att bli gravid igen men eftersom jag hade planerat att operera mitt knä och rehabarbetet efter operationen skulle vara så pass tufft så bestämde vi oss för att vänta lite. Sedan fick jag information om att operationen inte tillhör vårdgarantin och därför kan jag inte få veta när den ska ske. Eftersom jag inte vill sätta livet på paus medan jag väntar på operationen så tänkte vi väl lite “blire så blire”. Och det blev det. Förmodligen den dagen.

0663.a.linn_david_brollop_stockholm_annalauridsen_kullafoto_22augusti2015_.jpg

Foto: Anna Lauridsen, annalauridsen.com

När berättade du om graviditeterna?

När jag var gravid med Rut så var jag rätt snabb med att berätta, främst på jobbet och för min familj. Jag fick veta att jag var gravid nästan på en gång så många kände till detta innan jag tog mig igenom vecka 5 typ. Däremot så var det en del personer som jag valde att vänta lite extra med att berätta för då det inte riktigt kändes som att det var läge. Överlag så ville vi att vår omgivning skulle veta för att kunna vara ett stöd för oss/glädjas med oss oavsett hur jag skulle må eller hur det skulle gå.

Med lilla 2-an så kände jag ett behov av att ruva på hemligheten lite längre. Jag är fullkomligt urusel på att hålla hemligheter. Eller nej, jag är bra på att hålla hemlisar men jag mår ganska dåligt av det och tycker att det är obehagligt och jobbigt. Just denna gång behövde dock tankarna mogna lite innan vi kände ett behov av att sätta ord på dem. Min mamma fick dock veta samma dag som jag gjorde testet. Några av våra närmaste vänner fick veta runt vecka 8 och på arbetet så berättade jag ca vecka 12. Dock hade jag såna där illamåendearmband på mig på handledningen vid ett tillfälle så några av mina närmaste kollegor lyckades lista ut det. Då var jag i vecka 10.

IMG_7801

Ca vecka 20 när jag var gravid med Rut

Hur många barn vill du ha? 

Jag är så otroligt glad och tacksam för att vi har fått Rut i våra liv och jag känner att det vore väldigt fint för henne att få ha ett syskon att dela sin uppväxt med. Om inte annat så för att kunna gadda ihop sig mot oss ihop med någon som förstår. Nu hoppas vi att knoddisen i magen får må bra och komma ut som hen ska.

Tätt ihop eller långt isär? 

Detta är ju sådant som en inte kan bestämma över eller kontrollera det allra minsta men personligen så har jag en föreställning om att det skulle passa vår familj bra att ha syskon ganska tätt ihop. Jag får för mig att barnens relation kan utvecklas till att bli väldigt fin och nära då, även om jag inser att det är helt andra faktorer än ålder som spelar in i syskonkärlek. Jag tror dock att de allra flesta av oss är väldigt anpassningsbara och njuter till fullo av fördelarna med det som blir alldeles oavsett vad som blir.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?

Jag minns det som att jag oroade mig en hel del när jag var gravid med Rut. Inför varje större förändring, när jag inte kände av fosterrörelser, inför förlossningen och speciellt den första tiden innan vecka tolv. I efterhand så önskar jag att jag hade vågat hoppas mer, köpt dom där fina kläderna fast jag bara var i vecka 10. Sorgen vore så stor ändå att några plagg inte skulle göra någon skillnad medan glädjen i att få unna sig att vara lycklig och förväntansfull hade vägt upp det. Min hjärna fungerar dock inte alltid som jag skulle önska.

Denna gång är jag förvisso orolig men inte i lika stor utsträckning som förra gången, dock tilltar det för varje vecka som går. Innan första ultraljudet så kändes det som att jag absolut vågade hoppas men ändå var lite förberedd mentalt på att något kunde vara fel.

Gillade du att vara gravid?

Jag gillade att vippa omkring med magen i vädret och kände mig superspeciell och fantastisk som gick runt och producerade ett liv. Däremot så uppskattade jag inte krämporna, att känna mig tung stel och otymplig, att ha ett tryck nedåt, foglossning, kissnödigheten, orörligheten. Jag kände mig beroende av hjälp och ganska så värdelös när jag inte tillförde så mycket på jobbet eller i hemmet. Jag blev speciellt nedstämd av att vara så pass orörlig och ha så lite ork och energi. Hjärnan var av tuggummi så varken tanke eller handling gick att slutföra allt som oftast.

2014-11-04 14.01.28

Den här gången har jag hittills mått mycket mer illa och vart betydligt tröttare än med Rut. Orkeslös, lite oinspirerad och jag drar mig för att göra mer än jag måste. Jag känner mig lat och vill helst bara ligga i sängen och glo på min telefon. Eller sova. Zzzzz. Jag har även mycket mer cravings den här gången. Med Rut hade jag några få saker som jag kände ett starkt behov av i vissa perioder så som mjölk, all form av citrus eller syrliga saker, Havrefras och Brämhults hallonjuice och jordgubb/limejuice. Nu har jag redan fått alla dessa plus dille på husmanskost och knäckebröd med ost. Överlag är jag mest sugen på sådant jag själv tyckte var gott när jag var barn så som zoogodis (innan de märkte ut att det innehåller gelatin var det mitt favoritgodis), pingvinstång, pommes, hallonkräm och ostbågar. Inledningsvis i den här graviditeten så tränade jag 2-3 gånger varje vecka men vartefter illamåendet har blivit allt jobbigare så kan jag inte riktigt förmå mig att träna. Planen är dock att återgå till det igen så fort illamåendet ger med sig lite grann.

2014-09-14 09.51.09

Visste du vilket kön det skulle bli?

Vi valde att få veta det när tillfälle bjöds. Vi var båda överens om att det såklart inte skulle göra någon skillnad mer än att det blev enklare att tänka kring namn. Jag tror även för egen del att jag kände ett behov av att läsa på lite för att kompensera det bemötande som samhället kommer erbjuda mina barn beroende på kön.

Apropå förlossningar, hur var de?

Än så länge så har jag ju bara vart med om en förlossning och den var på alla sätt och vis över förväntan. Läs mer om den här. Att jag fick ha en god erfarenhet första gången gör mig definitivt mindre rädd och mer förberedd denna gång men samtidigt så vet jag att det finns mycket som kan gå fel och jag försöker göra mig beredd på det mesta. Jag hoppas att vi får möjlighet att föda barn på samma avdelning som tidigare. Det skulle kännas tryggt och bra.

2015-01-09 14.03.14

Hur var första bebistiden?

Det var såklart väldigt omvälvande på alla sätt och vis men jag hade samtidigt mycket starka föreställningar inför vilken typ av förälder jag ville bli och önskade vara tuff och våga mig ut. Våga vägra bebisbubbla typ. Detta gjorde att vi hade väldigt mycket besök, att jag inte riktigt lät min kropp få vara i en återhämtningsfas utan jag pressade mig själv ganska hårt på olika sätt. Jag var så tacksam över att foglossningen gjorde sig allt mindre påmind efter förlossningen att jag blev lite omnipotent och jag var nog inte riktigt beredd på hur tufft det skulle kännas för mig med amningen. Skälen till att det inte fungerade för oss var många men framförallt att jag promt skulle ut och iväg på saker och omgav mig med folk vilket gjorde mig obekväm.

IMG_8722

Jag var inte heller riktigt beredd på alla tvångstankar som jag fick, speciellt i början när Rut var så liten och försvarslös. Jag kunde tänka att jag kommer snubbla i trappan så jag tappar henne och hon dör, eller att jag kommer snubbla på perrongen så vagnen rullar ner på spåret och liknande. Det var otroligt obehagligt och gjorde mig ganska rädd. Vartefter Rut har blivit äldre så har tankarna ändrat karaktär och blir allt mer adekvata och användbara. När jag ser olyckor framför mig så tänker jag främst att det är en inbyggt skyddsmekanism som gör mig lite mer alert och förutseende och därmed till en bättre mamma.

Jag var förvånad över att så pass många, kända som okända människor, hade en åsikt om än det ena och än det andra och jag blev lite perplex över att jag själv var såpass sårbar och påverkningsbar. Jag har blivit robustare och tryggare med tiden och nu är jag säker på att vi båda är nöjda och tillfreds med att vi gör vårt bästa i vår föräldraroll utifrån den kunskap, förmåga och förutsättningar vi har i varje enskild stund.

2015-01-19 13.09.35

Överlag så var jag förvånad att det var så pass enkelt för oss båda att trilla in i föräldrarollen och vara bekväm i den. Jag och David hade lite olika resa gällande hur vi kände inför Rut. Jag hade ju levt med henne under så lång tid under graviditeten att jag på förhand kände att vi hade någon slags symbios och jag hade väldigt starka känslor för henne redan innan förlossningen. Från att hon föddes och fram till denna dag så har dessa känslor intensifierats och blivit allt starkare vartefter jag får möta hennes personlighet och egenheter. För David så blev det en blixtförälskelse vid första ögonkastet och självfallet så har hans känslor fördjupats och anpassats till att gälla just personen Rut men han menar att det har vart otroligt starkt hela tiden sedan han såg henne första gången.

IMG_8693

Den bebistid som förhoppningsvis kommer i höst ser jag fram mot på ett helt annat sätt. Jag kommer göra många saker annorlunda men framförallt kommer jag vara tryggare i mig själv och bry mig mycket mindre om vad andra tycker. Vi kommer göra på vårt sätt och om det blir så att jag väljer att försöka få amningen att fungera eller hålla mig undan från omvärlden under en period så är det så det kommer bli. Jag ser fram mot detta otroligt mycket.

Hade ni bestämt namnen sedan tidigare?

Med Rut så hade vi bestämt att det skulle vara en Rut Edith (efter Davids älskade farmor) om det var en tjej så när vi fick veta att det var en flicka så kallade vi henne vid namn redan i magen. Vi hade betydligt svårare med pojknamn men det lutade åt att vi var överens om Elis. Den här gången har vi inte riktigt hunnit ta några beslut men jag är fortfarande lite inne på Elis och jag gillar namnet Niva (om det blir en till liten blekfis). Då Davids släkt är Tornedalingar så skulle det kännas fint att använda oss av ett namn som hyllar det arvet.

Råd till blivande mödrar.

Det enda råd som jag vill ge är att inte lyssna så jäkla mycket på råd utan hitta sitt eget sätt och göra allt en kan för att orka stå upp för det. Vi har valt att göra en hel del saker som många har haft åsikter om, så som hur vi har valt att dela upp våra föräldradagar, att jag inte ammade (men pumpade i tre månader och sedan slutade tvärt) eller att vi tog vårt barn under armen och reste runt i Indonesien, Singapore och Thailand under några månader. Detta har fungerat alldeles utmärkt för oss men skulle vara en mardröm för någon annan.

b3b20

 

 

 

 

 

 

 

Min, eller snarare Ruts, förlossning

Jag inleder dock med en liten varning, jag försöker beskriva förlossningen så som jag upplevde den och därför kanske känsliga läsare behöver hoppa över vissa stycken.

Jag vill ändå börja med att berätta att jag är otroligt nöjd med förlossningen i sin helhet. Jag önskar egentligen inte ändra på något även om det alltid kommer finnas någon detalj som kunde ha gjort upplevelsen än bättre. Det kan vara så att mina föreställningar om att föda barn har grundat sig på orimliga antaganden om smärta och andra hemskheter. Jag tror att mina första obehagliga känslor kring förlossningar väcktes i samband med någon av Alien-filmerna och har sedan spätts på av att många av dem som berättar om sina upplevelser är de som har haft det riktigt tufft. Det är sällan en hör att det är kul att föda barn eller andra positiva associationer. Personligen så skulle mina ordval för att beskriva min upplevelse vara häftigt, självstärkande, spännande, fascinerande och en kraftmätning. Det finns många saker som gemensamt bidrar till att skapa den positiva erfarenhet som detta fantastiska, att föda barn, är för mig. Att vi gick så många dagar över beräknat förlossningsdatum bidrog till en känsla hos mig av att yes, nu äntligen. Varje värk kändes som att det efter denna evighetslånga väntan kanske ändå var på gång. Jag blev peppad. Men det viktigaste av allt var att personalen fick mig att känna mig viktig, duktig, sedd och hörd i denna otroligt utsatta position utifrån ett integrietsperspektiv. All eloge till dem.

Kl 21.00 den 12e januari 2015 så hade jag haft värkar som var smärtsamma eller snarare obehagliga i nio timmar. Jag kände att det inte skulle fungera för mig att somna den natten och eftersom jag inte sov något vidare natten innan heller så vi beslutade oss för att ringa in till förlossningen och be om råd. De sa att vi fick komma in kl 22.30 och då skulle jag kunna få något smärtstillande så att det skulle gå att somna. D övningskörde till sjukhuset med mig som handledare och vi hamnade på en avsides parkering så vi fick gå väldigt långt och upp för många trappor eftersom hissen inte fungerade. Väl inne på förlossningen så fick vi ett rum och de registrerade hjärtljud och värkar. Mina värkar kom enbart upp i 40+ som mest och jag kände mig både stressad och lite irriterad över att det gjorde ont men att det inte var mer som hände än så. En av sköterskorna informerade om att jag behövde få värkar som kom upp i det tre/fyrdubbla innan det skulle bli något barn. Jag blev orolig över hur jag skulle förmå överleva sådan smärta när det redan gjorde ont. Sköterskan och vi utgick från att jag bara skulle bli undersökt och sedan få åka hem så hon informerade om att det var onödigt att bädda en säng till mig som dom sedan skulle få bädda om. När jag hade vart på förlossningen en dryg timme så kände jag att värkarna ökade något i intensitet och jag började frysa. Eftersom det inte fanns en färdigbäddad säng eller filtar tillgodo så hade jag mina och Ds ytterkläder på mig och huttrade. När sköterskan kom in och såg detta fick jag äntligen smärtstillande, alvedon förvisso, och de bäddade i ordning sängen till mig. När undersökningen väl genomfördes så visade det sig att jag var tillräckligt öppen för att få stanna. De tyckte att det var underligt att mina värkar gjorde sådan nytta trots att de enbart kom i ca 7 minutersintervaller och det syntes inte heller på ctg-kurvan att de tilltagit i styrka. Framåt kl 5 på morgonen så gick vattnet spontant och jag började känna att det gjorde så pass ont att jag behövde mer riktig smärtlindring. Jag fick då börja med lustgasen och det lindrade något men framförallt så gav det något att fokusera på. Jag försökte enligt min ursprungliga plan vara rörlig i rummet och gjorde således upp planer med personalen timme för timme. Detta kunde exempelvis innebära att jag satt på en pilatesboll i 20 minuter för att sedan stå vid ett gåbord i 40 minuter och sedan “vila” en stund genom att halvligga i sängen. Trots att mina värkar kom så sällan och uppmättes som så låga så gjorde de nytta men personalen frågade hur jag ställde mig inför värkstimulerande dropp för att få igång processen ytterligare. Jag som var av åsikten att varför dra ut på det längre än nödvändigt valde att gå med på detta. Efter att droppet sattes igång så kände jag att det var läge för EDA vilket jag hade bestämt mig för att jag önskade redan på förhand. Jag fick god effekt av detta men trycket och att kroppen drar sig samman fanns ju kvar, det var dock inte smärtsamt om än obehagligt. Jag hade väldigt uttryckliga önskemål om att få hjälp och pepp om att vara rörlig och stå upp mycket och därför var jag lite orolig för vad EDA-n skulle kunna ställa till med. Jag hade läst om att det ibland kan vara svårt att ha koll på sin muskler och att det kan vara svårt att gå. Jag kände inte alls av detta men för att vara på den säkra sidan så bad jag personalen informera mig om när det skulle vara bra att sluta fylla på EDA-n för att ha känsel och kontroll i samband med att krystvärkarna kom och jag skulle behöva hjälpa till själv. Detta resulterade i att vi stängde av EDA-n ca två timmar innan krystvärkarna satte igång och jag återgick till lustgasen i perioder. Krystningsskedet tog 35 minuter och inleddes med att jag satt på en pall tillbakalutad mot D som satt bakom och masserade mig. Det var en behaglig position men lustgasen räckte inte till platsen där vi satt och jag kände att jag ville befinna mig i en än mer krystfrämjande ställning vilket ledde till att jag därefter valde att stå upprätt. D stod bredvid mig och peppade och jag fokuserade på lustgasen och la all min kraft på att hänga på värkarna. Allt fortskred enligt plan och det kändes hela tiden som att förlossningen gick framåt tills det plötsligt inte gick längre. Under ca 10 minuter så stod vi och stampade och tog oss inte vidare. Jag hann inte tänka på konsekvenserna av detta utan fortsatte göra mitt bästa under varje värk. Tillslut valde barnmorskan att fråga om jag kunde tänka mig att göra ett klipp. Detta var av naturliga skäl något som jag hade oroat mig mycket för innan förlossningen men i stunden så tänkte jag bara att allt som kan påskynda förlossningen är säkert bra och jag kände i princip inget av det hela. Tre värkar senare så var Rut ute. Även moderkakan kom ut på ett kick och de fem stygnen som jag fick sy tog inte heller mer än någon minut eller två. Det gjorde inte alls ont så som en kan föreställa sig.

I samband med att det var dags för mig att börja krysta så byttes teamet ut vilket innebar att vi inte hann gå igenom vår förlossningsplan så utförligt. Jag och D hade på förhand kommit överens om att om jag skulle föda upprätt så skulle han ta bebisen så att jag skulle kunna bli klar och sedan lägga mig på sängen för att ta emot henne. Detta visste de av förklarliga skäl inte så det blev lite förvirring där jag fick hålla henne medan D klippte navelsträngen. Jag kände mig fysiskt ganska utpumpad och var nästan rädd att jag skulle tappa bebisen. Efter att jag fått upp henne på mitt bröst förklarade personalen att det var önskvärt att jag låg så med Rut i ca 2 timmar. I min föreställningsvärld så trodde jag att jag skulle få gå och duscha medan D höll i bebisen och att vi sedan skulle få den där härliga stunden i en nybäddad ren säng. Bland det första som Rut gjorde var att hon kissade och bajsade på mig så några minuter efter sin födsel så fick hon bada handfat. Efter ett bra tag så fick jag ta den där efterlängtade duschen men en sköterska var ganska envis med att jag inte skulle duscha själv eftersom det fanns risker för att en kan svimma eller att benen inte bär. Jag var tydlig med att jag kände mig pigg och kry så tillslut blev jag lämnad ensam en stund. Efter min dusch vägdes och mättes Rut som var 3940 gram lätt och 51 cm kort. Både jag och D trodde ju att det skulle bli en liten bebis efter alla undersökningar med ultraljud o.s.v. men se så fel de hade. Efter ytterligare en stund förflyttade vi oss till det mysiga BB-hotellet.

2015-01-12 08.21.18 2015-01-13 01.08.28

2015-01-13 16.12.09 2015-01-13 17.29.15