Reslust, läslust och nyfödda bebisar

Igår så var jag på den första träffen på en feministisk bokcirkel som jag har anmält mig till under hösten. Den första boken hann jag inte läsa ut då jag var reserv och fick veta så sent som i fredags att jag kom med. Boken som vi ska läsa till nästa gång däremot läste jag ut på ett kick inatt. Det fick mig att inse att de flesta böcker som jag har tragglat med under sommaren helt enkelt inte tilltalar mig eftersom jag inte har lyckats förmå mig att slutföra nästan en enda bok. Syftet med att jag ville gå med i en bokcirkel var att jag vill ha något som gärna är feministiskt och som får mig att behöva vara lite intellektuell samt finna någon slags läslust. Dessutom är det roligt att lära känna nya människor. Under min förra föräldraledighet kände jag ibland att det var svårt att njuta till fullo då jag behövde lite mer stimulans och vuxenkontakt. Denna gång tror jag att det blir annorlunda då jag har med mig de erfarenheterna färskt i minnet. Jag kommer troligtvis söka mig till sammanhang där jag får möjlighet att träffa andra tvillingföräldrar samt passa på att göra sådant som ger mig energi (träna, bokcirkel, konserter, kanske börja repa igen så småningom). Även om jag då kommer vara ifrån mina barn en del så är jag övertygad om att det kommer göra mig till en bättre förälder när vi är tillsammans. Detta gäller naturligtvis även David då vi ska vara föräldralediga tillsammans året ut.

Idag födde en av mina vänner barn och det känns så roligt att vi kommer ha barn så nära i ålder. Det är ju nästan som att vi kunde ha sprungit in i varandra på BB:)

Idag har vi dessutom inte mindre än tre vänner som ska åka till Bali, två tillsammans och ytterligare en oberoende av de andra. Varje år vid denna tidpunkt så brukar min reslust triggas igång ordentligt. Egentligen så är det januari-mars som jag ogillar att vistas i Sverige starkast men det är såhär års som resor brukar bokas. Min reslust blir ju knappast mindre av att känna andra som är på väg. Det är ett väldigt speciellt sug som inte kan liknas vid något annat för mig. Det känns nästan som ett måste att komma iväg. Under den här graviditeten så har jag faktiskt inte vågat resa då jag inte har velat riskera varken tvillingarnas eller min hälsa men David har vart iväg på två kortare resor. Det här innebär ju att jag har lite resande innestående men jag inser att det blir knepigare med tre barn och med vår nuvarande ekonomi (då båda är föräldralediga och vi precis köpt en dyr bil).

Bali för ungefär ett år sedan:

 

 

 

Lovina

Strax innan gryningen klev vi ombord på en traditionell fiskebåt med hopp om att få se delfiner leka i soluppgången. Båten puttrade ut från stranden och vi vaggades till ro av vågornas rytmiska gungande. Efter en stund hade vi förmånen att få betrakta den spektakulära soluppgången, denna gång från ett nytt perspektiv. Vi såg hur de schifferfärgade bergen och kullarna vaknade till liv när de långsamt började skifta i mjuka guldiga toner. Värmen hölls stången av vinden och de salta stänken och efter en dryg timme dök delfinerna upp. Då hade flera andra båtar letat sig ut från hamnarna för att följa delfinerna i deras lek och vi kände hur våra magar började kurra. Dags att bege sig in mot land för påfyllning.

 

Norra Bali

Japanskt skeppsvrak och ett undervattenstempel

Igår så inledde jag dagen i gryningen då jag tog en promenad på stranden. Det var precis så vackert som en kan föreställa sig när solen gick upp över kullarna och havet. När lilla familjen hade vaknat till liv begav vi oss några kilometer söderut för att snorkla vid ett japanskt gammalt skeppsvrak. Det var magnifikt att se alla färgglada fiskar mot det skrämmande vraket som backdrop. Väl tillbaks på hotellet tog vi oss en liten eftermiddagslur och vaknade av att vi befann oss mitt i ett stort rökmoln och folk gick omkring i gasmask. Det visade sig att de hade en stor myggsanering på gång som vi hade missat så vi fick gripa tag i det som låg närmast, svepa några plagg runt ansiktet och kuta ner till närmaste strandcafé. Pju. Vi hann inte ens låsa rummet efter oss. På kvällen begav vi oss ut på en liten vandring i området och hittade ett hotell med restaurang som låg uppe på en sluttning. Det visade sig vara ett 5-stjärnigt hotell och vi åt en fantastisk 2-rätters middag med god dryck och underbar utsikt för några ynka hundralappar.

Idag stod det återigen snorkling på schemat men denna gång for vi lite norrut. Där väntade ett stort korallrev och ett udervattenstempel. Det fanns fiskar i alla färger och former som en kan tänka sig och det var inte fullt lika strömt som gårdagens vraktur. Då fick jag kämpa en del eftersom jag väljer att snorkla utan simfötter p.g.a. mitt dåliga knä.

Kontraster

Idag har vi bara hängt här på det mysiga hotellet och på stranden. Vi har turats om att snorkla och bada med Rut och haft det allmänt gött. Jag har hittills sett mer än 50 olika fiskar och den ena är än mer färgglad och ljuvlig än den andra. Det finns även en del större fiskar men varken jag eller David har mött någon större än en halvmeter än så länge.

Enda nackdelen med det här stället är att det är fruktansvärt mycket mygg. Även på dagen (t.o.m. i vattnet när en badar) samlas de i horder som inte vill något hellre än att sätta snabeln i en och sprida en massa otäcka sjukdomar. Jag och David som använder myggmedel har klarat oss ganska bra men stackars Rut har fått 5 stora myggbett. Jag tycker så synd om henne även om hon inte uppvisar några som helst tecken på att besväras av dem, hon varken kliar sig eller gnäller. Idag på standen så somnade hon i skuggan i bara blöjan medan David var iväg för att fixa välling. Eftersom det fläktade och såg så skönt ut så lät vi henne sova vidare utan att väcka henne för välling eller för att sätta på uv-dräkten. När det började bli kväll så upptäckte vi att hon har bränt sig på ena kinden och magen. Antagligen så har solstrålarna reflekterats i vattnet och åstadkommit detta. Jag fick så sjukt dåligt föräldrasamvete. Vi har generellt vart väldigt noga med uv-dräkt, smörjt in henne på vissa kroppsdelar med en specialmousse som ska vara ok även för väldigt små barn och hon är i princip alltid i skugga i sin vagn, ett parasoll eller i sitt strandtält. Ja, vi får väl se det som att vi har lärt oss en läxa och aldrig mer låta henne vara utan heltäckande kläder på dagtid helt enkelt. Men det känns inget vidare.

Det är ju ganska många saker som känns så självklart hemma i Sverige gällande hur en är med barn som ställs på sin spets här. Det förekommer flera gånger varje dag att folk vill gulla med Rut och ta kort tillsammans med henne. I Sverige så är det ju väldigt noga att en frågar föräldrarna om en får ta en bild med deras barn. Det är även vanligt att folk vill bjuda Rut på allsköns godsaker (sånt som innehåller salt, socker och honung) och vi får stoppa det hela och framstå som ganska knäppa som inte låter vårt barn äta glass, kakor, vissa bröd, stora bitar av saker eller godis. Även de “leksaker” som hon erbjuds känns ofta väldigt tvivelaktiga för mig. Det kan vara allt från någons mobiltelefon (på egen risk säger jag då) , nycklar (hej bakteriefest tänker jag, blää) till väldigt små grejer (t.ex. blomblad som hon direkt vill äta upp, hjälp!).

Det har även blivit väldigt tydligt för mig i hur extremt stor utställning jag hyssjar, ursäktar och varnar för hur Rut kan vara. När någon tar henne så säger jag oftst att hon kan vara hårdhänt, att hon nyps och drar i håret. Nästan alltid så ser vederbörande förvirrad ut och säger jaaa… hon är ju ett barn!? I situationer där vi i Sverige hade fått ett ont öga av minst 5 andra restauranggäster, som när Rut är missnöjd och låter högt (inte skriker utan mer sjunger eller testar rösten) eller bara nöjer sig med att hålla oss i händerna och gå varv efter varv, så ler personer här, kommer fram och erbjuder sig att gå runt lite med henne eller bara rycker på axlarna och visar att de vet hur det kan vara ungefär. Det känns på något underligt vis som att Ruts väl och ve är ett kollektivt ansvar här där alla hjälper till medan hemma så hade vi kastat i oss maten och sedan hade en av oss gått ut från restaurangen med henne och väntat.

Jag har hittills under resan inte en enda gång känt mig dömd eller bedömd i mitt föräldraskap av någon annan (bortsett från att många tycker att det är konstigt att hon inte får äta socker o.s.v och att vi inte har rakat av henne håret) medan det Sverige förekom nästan dagligen. Många var de som tog sig friheten att uttrcka en åsikt på tunnelbanan, i parken, på affären eller på ett cafe. Jag har inte insett förrän nu hur utmattade det är och vilken energitjyv det har blivit i vardagen. Hur mycket jag har anpassat mitt föräldraskap på offentliga arenor efter detta. Nu, redan efter två veckor, så börjar jag varva ner i mina tankar om min egen föräldraprestation. Hon är oftast glad och mår oftast bra. Det är mer än tillräckligt.

Ubud dag 1

Vi kom fram till vårt nya hotell vid lunch och inledde med att äta fantastiskt god mat på yogabarn. Hotellet är helt fantastsikt. Det är ett stort område så vår packning fick åka golfbil från receptionen till rummet. Monika och Micke bor i en mysig bungalow med sovrum uppe, utebadrum och en stor vardagsrumsdel nere (bilder kommer så småningom) och vi bor i ett hotellrum i en tvåvåningsvilla. Även om deras hus är mysigt så känns det mer praktiskt för oss att slippa gå ner för en trappa för att gå på toa och det var inget räcke precis så för mitt knä skulle det vart för vingligt. Poolen är helt magisk, när en kikar över kanten så ser en risfält och gräsområden där det strosar omkring vackra fåglar, kor och allsköns andra djur. En magisk plats.

Sanur

Nu har vi begett oss vidare mot Ubud och på vägen passade vi på att besöka en nerlagd nöjespark. Ubud ligger inåt ön och är omgivet av risfält, tropiska växter och allsköns tempel och då vi är lite dästa av värmen och fuktigheten så känns det skönt att vi valde att ha några dagar vid kusten för att acklimatisera oss vid tidsomställningen och temperaturen.