Enträgen vinner

Efter sju år har jag lyckats med något som jag har lagt ner otroligt mycket tid och kraft på. Jag har nämligen blivit av med min sista p-stav (vilken ju uppenbarligen inte längre har någon effekt). 2007 flyttade jag ner till Småland och startade upp en tjejjour. I samband med det så höll jag en utbildning för blivande tjejjoursledare och när jag planerade ett av dessa utbildningstillfällen så slogs jag av hur förfärligt orättvist det är att det finns minst ett trettiotal olika p-skydd som riktar sig till kvinnor medan det enbart finns två som är riktade mot både kvinnor och män och inga, nada, noll riktade enbart till män. Biverkningarna av dessa preparat är hundratals och bitvis otäcka och obehagliga. I samband med detta bestämde jag mig för att jag skulle ge min kropp en hormonfrist och beslutade mig för att ta bort min p-stav. Detta var betydligt lättare sagt än gjort. Jag vände mig till tre olika instanser i Småland men ingen kunde hjälpa mig utan remitterade mig vidare. Tillslut så var jag redo att ge upp men valde då i samband med att jag flyttade tillbaks till Stockholm att fortsätta. Jag bokade tider på två olika vårdcentraler som inte kunde hjälpa mig men tillslut så hittade jag en mödravård som ville ge det hela ett försök. Till saken hör även att jag har för mig att jag hade två stavar i armen men ingen journal gällande detta gick att finna på det sjukhus som hade opererat in stavarna så ingen kunde säkert veta. En vänlig barnmorska försökte hjälpa mig att ta ut stavarna men lyckades inte då de vuxit fast (jag hade vid tidpunkten för detta haft p-stavar i min kropp i minst sex år). Jag hade sedan länge slutat lita till att de skulle ha någon effekt men ville ändå inte ta andra preparat av rädsla för att rubba min hormonbalans utifall att. Barnmorskan remitterade mig då vidare till ett större sjukhus där jag blev kallad till operation. Trots att jag själv var tydlig med att jag hade en misstanke om att det fanns två stavar så hade jag efter operationen blivit av med en stav. Tiden gick och det lilla ärret läkte men jag tyckte fortfarande att jag kunde känna en stav under huden. Många tyckte att jag var en smula överreagerande och ansåg att detta som kändes var ärrvävnad men jag blev allt mer säker. När jag blev gravid och ändå skulle träffa en barnmorska såg jag min chans och bad henne känna efter. Även hon blev osäker på om det kanske var så att staven var kvar. Hon valde därför att remittera mig till en läkare som skulle känna efter. Även han vart osäker och valde att remittera mig till ett sjukhus för att göra ett ultraljud för att se om det var en stav kvar och i så fall ta bort den. Så nu, äntligen, efter sju långa år och 11 barnmorske/läkarbesök så har jag lyckats bli av med mina två p-stavar. Värt att fira. Enträgen vinner, eller hur säger en?

Advertisements

När andra tar hand om en

Det finns mycket som tyder på att jag har världens bästa jobb men idag så blev jag helt säker. Jag har haft en del bekymmer med det som lite slarvigt kallas för foglossning de senaste 4-5 veckorna. I början så var det uthärdligt, det kändes lite molande eller nästan ömt som vid ett blåmärke. Vartefter dagarna och veckorna gick så blev det allt värre och den senaste veckan är det, när det är som värst, nästan så illa att jag skulle kunna börja gråta och jag svär mycket inombords. Framförallt kvällar och nätter gränsar till outhärdliga när det vill sig illa. Eftersom jag, om allt går som det ska, planerar att vara gravid nästan 100 dagar till så måste jag ju kunna fungera och hålla mig sysselsatt ett bra tag till. Jag planerar kallt med att jobba till mitten på november. Nu när jag har så ont så känns det helt omöjligt att framförallt ta mig till och från jobbet eftersom det är svårt att komma till mitt jobb utan att gå minst 1.2 km dit och sedan 1.2 km tillbaks. Självfallet förstår även jag hur löjligt det kan låta att den lilla sträckan skulle omöjliggöra en hel arbetsdag men faktum kvarstår. I morse så fick jag ett sms där min chef erbjöd mig skjuts till jobbet. Tyvärr var jag nästan redan vid jobbet eftersom jag vill ha god tid på mig för att orka ta mig hela vägen. Senare under dagen när jag skulle besöka min sjukgymnast så erbjöd en av mina kollegor att skjutsa mig dit och valde sedan att vänta på mig i 45 min för att kunna skjutsa mig tillbaks. Under eftermiddagen så sökte min chef upp mig och berättade att han hade tänkt på hur jag har det och undrade om det skulle underlätta om jag fick låna en av våra firmabilar ett tag framöver för att kunna köra till och från jobbet. Det är en oerhört skön känsla att så många bryr sig om, vill en väl och försöker underlätta allting på de sätt som de finner möjliga. Det är väldigt speciellt att känna sig så sedd i en situation där en hel del energi går åt till att hålla smärtan stången och resten skulle kunna slukas av det obehagliga i att känna sig så fysiskt begränsad. Det här är inte första gången som jag råkar ut för vänligheter i samband med skador. När jag hade brutit fotleden fick jag uppleva detta både i Bolivia och sedan från vänner och familj i Sverige. Ändock är det en värmande känsla som gör sig påmind och som är så lätt att glömma bort. Speciellt i ett Sverige och Europa som tenderar att visa upp sidor av allt mindre tolerans och värme. Jag avskyr egentligen orden tolerans eller tolerera. Det är så oerhört kränkande i sig. Att tolerera någon eller något är att sätta sig över och betrakta sig och sitt som, inte bara normgivande, utan även som rätt. En liten parentes i sammanhanget. Det här med att jag har ont har bidragit till att vi, som är i köpa-bil-tagen, skyndar på processen något och förhoppningsvis så blir det en affär redan till helgen. Vi har kikat på några olika och det tycks luta åt att bli en kombi. Det skall bli så otroligt skönt att bli bilägare återigen. Jag ser framför mig hur jag och lilla (troligtvis Rut) susar ner mot de Småländska skogarna när D går tillbaks till jobbet efter våra första, förhoppningsvis 40, gemensamma dagar tillsammans. För oss känns det viktigt att starta upp som en familj så att båda har en chans att lära känna bebisen utifrån liknande förutsättningar direkt. Vi har blivit överösta med tips och har lyckats plocka ut några guldkorn som vi tror kan passa oss. Framförallt så är det två råd som vi har tagit till oss av. Det ena innebär att vi delar på att ha huvudansvaret varannan dag under den gemensamma ledigheten. Det torde främja att anknytningen blir lika stark från alla håll samt att ingen av oss blir den som är “bättre” på att tolka eller förstå vårt barns signaler. Det andra rådet innefattar tiden när en av oss har börjat arbeta igen. Då skall den som jobbar vara den som tar bebisansvaret under natten eftersom vi tänker att det krävs mer av en förälder att vara uthållig/är viktigare att vara pigg med barnet än på jobbet. Jag finner den tanken mycket tilltalande av även andra skäl. Om jag är den som är hemma med bebisen hela dagen så bör det vara av vikt att D och bebisens anknytning främjas och att han skulle ta huvudansvar nattetid bidrar förmodligen till det.

Barnkläder

För ett par veckor sedan hamnade jag i en period när jag tycke att det var extremt roligt att sy barnkläder. Vi fick låna mina föräldrars bil under en helg och begav oss till Qvartinge Antik, en stor lada utanför Södertälje. Väl där hittade jag ett gäng roliga tyger med mönster från 1950- 1960-talen och jag sydde klänningar/tunikor och puffiga byxdressar på löpande band. Jag har även börjat köpa in ett gäng urgulliga snickarbyxor och koftor från emmaus. När vi för ett tag sedan passerade vecka 20 så bestämde jag mig för att nu ska jag tro på att den här graviditeten kommer leda till att det blir en liten bebis. Smärtan skulle inte vara mindre om någonting gick snett för att jag vågat hoppas och planera. Det är snarare så att det passar mig väldigt bra att vara ute i god tid. Jag har läst en mängd böcker om graviditet och förlossning och känner mig faktiskt redo och laddad för det som komma skall. Igår så var vi på en förlossningskurs, vilken D valde att beskriva som en förlossningskurs for dummies, eftersom nivån var så otroligt låg. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig men det var helt klart något lite mer djupgående och avancerat än det vi blev mötta av. Vi valde att lämna utbildningen under pausen men då hade vi ändå stått ut en timme. I den bästa av världar så hade jag fått sitta på en pilatesboll medan jag fick testa på lustgas och tens samtidigt som D masserade mig och jag fick info om smärtlindring. Nu var läget något annat då vi var ca  40 deltagare och ingen fick testa på något alls. En i gruppen frågade om det gick att “reversea” när vattnet väl har gått och en annan frågade om de använder elektroder på bebisens huvud om bebisen behöver lite extra övervakning enbart på just det sjukhuset där vi var eller om det är samma i hela Stockholm… Ja, ni förstår. Jag har ju redan författat mitt förlossningsbrev och vi har en plan för hur vi ska dela in rummet i olika stationer kopplat till vissa “belöningar” (t.ex. massage och dryck) där jag stannar si och så många värkar på varje plats. Jag är fullt medveten om att det med stor sannolikhet inte kommer bli så som vi nu planerar men det känns bra och tryggt för mig att ha ett färdigt tänk kring det mesta.

2014-08-10 22.06.41 2014-08-11 00.51.03 2014-08-13 20.44.00 2014-08-15 10.40.55 2014-08-15 10.41.28 2014-08-17 11.41.372014-08-09 08.53.182014-08-09 08.54.022014-08-09 08.55.012014-08-09 08.56.482014-08-09 08.57.382014-08-09 08.58.31