Preggo vecka 0-10

Vad skönt det var att äntligen få möjlighet att skriva av sig lite om graviditeten. Det påverkar ju hela mitt varande på precis alla plan just nu och det känns bra att få ur sig en del av allt detta. Jag har skrivit en del små anteckningar under de första veckorna.

I början av januari så började jag lägga märke till en del små egenheter i kroppen. Jag fick t.o.m. för mig att jag hade en begynnande blindtarmsinflammation för att det smärtade så i sidan. Livmodern betedde sig som om jag skulle få mens när som helst. Jag var uppsvullen och magen värkte molande men dagarna gick. Samtidigt som jag förstod att alla dessa tecken pekade åt en bestämd riktning så kunde jag inte riktigt tro att det var så. En vecka till gick och mensen uteblev men jag måste i ärlighetens namn erkänna att min cykel har levt ett helt eget liv efter att Rut föddes och det kunde ibland gå två veckor mellan. Framförallt har det vart väldigt oregelbundet och jag hade ingen koll alls. Tidigare har jag haft en app för sådant men det har jag inte orkat styra upp efter Rut.

En dag så beslutade jag mig, lite på impuls, att det kunde vara dags att införskaffa ett test. Jag tyckte egentligen att det nog var onödigt eftersom det är ganska dyrt och jag kände mig lite fånig som fick för mig att jag var gravid bara sådär. Jag kunde förstås inte hålla mig så direkt när vi kom hem så testade jag. Jag fick utslag direkt men jag var säker på att det var för lite vätska på stickan så att det egentligen hade blivit något fel. Jag väntade någon timme och gjorde ett nytt försök, samma resultat. Vi var nog båda lite (ganska mycket) chockade och det tog några dagar innan jag fick koll på hur jag skulle tänka kring allting. Jag hade precis börjat arbeta igen och jag hade lite svårt att sortera i mina funderingar kring framtiden. Efter ett par dagar hade jag tänkt klart och kände mig inte längre förvirrad eller osäker. Nu var jag peppad till tusen. Här ska skapas ett barn.

Jag hade på många sätt en tuff graviditet med Rut och det finns såklart en rädsla hos mig att det ska bli så igen. Det är så mycket med att vara gravid för just mig som är tufft. Steg ett är ju att sluta med koffein och snus. Även om min kropp tydligt har signalerat att jag inte vill ha det så är det ändå ett fysiskt beroende som avslutas tvärt från en dag till en annan. Det kan ju om inte annat bidra till att jag inte är världens gladaste mest harmoniska person.

Att jag mår så extraste pytonilla just nu är också ett gissel. Världen är full av äckliga dofter och otäcka ting. För att stävja mitt illamående måste jag kryssa mellan dessa och minsta lilla snedsteg skapar en extra obehaglig känsla. Det är väldigt sällan jag faktiskt kräks eller får en uppstötning men det är som att munnen vattnas på ett typiskt kräkigt sätt och det är ganska fruktansvärt. Jag har även haft väldigt mycket ont i huvudet och känt mig väldigt trött och orkeslös. Jag har ont i varenda led som om jag hade feber, vilket jag kanske har, men det gör mig extra sänkt. Jag hoppas bara att illamåendefasen går över snart så jag kan börja träna igen och ha lite mer energi på jobbet.

Om att vara gravid

Denna lista har jag alldeles fräckt lånat från underbara clara.

När blev du mamma?

13 januari 2015, på BF+13, smög sig Rut ut i världen. Som vi hade väntat och väntat och väntat. Jag hade då hunnit fylla 31 år.

Hur många barn har du?

Rut 1 år och en till liten knoddis på tillverkning. Den nya lilla bebben dyker troligtvis upp i september och då är Rut drygt 1.5 år.

 

Var graviditeterna planerade?

När vi fick veta att vi var gravida med Rut så blev vi båda mycket förvånade då vi befann oss mitt i bröllopsplanering och hade tänkt att vi skulle börja försöka först efter bröllopet. Vi blev överväldigade och lyckades snabbt kasta om och skjuta upp alla planer vi hade. När Rut var ca 6 månader så var hon med på vårt bröllop och det känns underbart att vi hade förmånen att få dela den dagen med henne. Efter bröllopsbestyr och bröllopsresan så hade jag en önskan om att bli gravid igen men eftersom jag hade planerat att operera mitt knä och rehabarbetet efter operationen skulle vara så pass tufft så bestämde vi oss för att vänta lite. Sedan fick jag information om att operationen inte tillhör vårdgarantin och därför kan jag inte få veta när den ska ske. Eftersom jag inte vill sätta livet på paus medan jag väntar på operationen så tänkte vi väl lite “blire så blire”. Och det blev det. Förmodligen den dagen.

Foto: Anna Lauridsen, annalauridsen.com

När berättade du om graviditeterna?

När jag var gravid med Rut så var jag rätt snabb med att berätta, främst på jobbet och för min familj. Jag fick veta att jag var gravid nästan på en gång så många kände till detta innan jag tog mig igenom vecka 5 typ. Däremot så var det en del personer som jag valde att vänta lite extra med att berätta för då det inte riktigt kändes som att det var läge. Överlag så ville vi att vår omgivning skulle veta för att kunna vara ett stöd för oss/glädjas med oss oavsett hur jag skulle må eller hur det skulle gå.

Med lilla 2-an så kände jag ett behov av att ruva på hemligheten lite längre. Jag är fullkomligt urusel på att hålla hemligheter. Eller nej, jag är bra på att hålla hemlisar men jag mår ganska dåligt av det och tycker att det är obehagligt och jobbigt. Just denna gång behövde dock tankarna mogna lite innan vi kände ett behov av att sätta ord på dem. Min mamma fick dock veta samma dag som jag gjorde testet. Några av våra närmaste vänner fick veta runt vecka 8 och på arbetet så berättade jag ca vecka 12. Dock hade jag såna där illamåendearmband på mig på handledningen vid ett tillfälle så några av mina närmaste kollegor lyckades lista ut det. Då var jag i vecka 10.

Ca vecka 20 när jag var gravid med Rut

Hur många barn vill du ha? 

Jag är så otroligt glad och tacksam för att vi har fått Rut i våra liv och jag känner att det vore väldigt fint för henne att få ha ett syskon att dela sin uppväxt med. Om inte annat så för att kunna gadda ihop sig mot oss ihop med någon som förstår. Nu hoppas vi att knoddisen i magen får må bra och komma ut som hen ska.

Tätt ihop eller långt isär? 

Detta är ju sådant som en inte kan bestämma över eller kontrollera det allra minsta men personligen så har jag en föreställning om att det skulle passa vår familj bra att ha syskon ganska tätt ihop. Jag får för mig att barnens relation kan utvecklas till att bli väldigt fin och nära då, även om jag inser att det är helt andra faktorer än ålder som spelar in i syskonkärlek. Jag tror dock att de allra flesta av oss är väldigt anpassningsbara och njuter till fullo av fördelarna med det som blir alldeles oavsett vad som blir.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?

Jag minns det som att jag oroade mig en hel del när jag var gravid med Rut. Inför varje större förändring, när jag inte kände av fosterrörelser, inför förlossningen och speciellt den första tiden innan vecka tolv. I efterhand så önskar jag att jag hade vågat hoppas mer, köpt dom där fina kläderna fast jag bara var i vecka 10. Sorgen vore så stor ändå att några plagg inte skulle göra någon skillnad medan glädjen i att få unna sig att vara lycklig och förväntansfull hade vägt upp det. Min hjärna fungerar dock inte alltid som jag skulle önska.

Denna gång är jag förvisso orolig men inte i lika stor utsträckning som förra gången, dock tilltar det för varje vecka som går. Innan första ultraljudet så kändes det som att jag absolut vågade hoppas men ändå var lite förberedd mentalt på att något kunde vara fel.

Gillade du att vara gravid?

Jag gillade att vippa omkring med magen i vädret och kände mig superspeciell och fantastisk som gick runt och producerade ett liv. Däremot så uppskattade jag inte krämporna, att känna mig tung stel och otymplig, att ha ett tryck nedåt, foglossning, kissnödigheten, orörligheten. Jag kände mig beroende av hjälp och ganska så värdelös när jag inte tillförde så mycket på jobbet eller i hemmet. Jag blev speciellt nedstämd av att vara så pass orörlig och ha så lite ork och energi. Hjärnan var av tuggummi så varken tanke eller handling gick att slutföra allt som oftast.

Den här gången har jag hittills mått mycket mer illa och vart betydligt tröttare än med Rut. Orkeslös, lite oinspirerad och jag drar mig för att göra mer än jag måste. Jag känner mig lat och vill helst bara ligga i sängen och glo på min telefon. Eller sova. Zzzzz. Jag har även mycket mer cravings den här gången. Med Rut hade jag några få saker som jag kände ett starkt behov av i vissa perioder så som mjölk, all form av citrus eller syrliga saker, Havrefras och Brämhults hallonjuice och jordgubb/limejuice. Nu har jag redan fått alla dessa plus dille på husmanskost och knäckebröd med ost. Överlag är jag mest sugen på sådant jag själv tyckte var gott när jag var barn så som zoogodis (innan de märkte ut att det innehåller gelatin var det mitt favoritgodis), pingvinstång, pommes, hallonkräm och ostbågar. Inledningsvis i den här graviditeten så tränade jag 2-3 gånger varje vecka men vartefter illamåendet har blivit allt jobbigare så kan jag inte riktigt förmå mig att träna. Planen är dock att återgå till det igen så fort illamåendet ger med sig lite grann.

Visste du vilket kön det skulle bli?

Vi valde att få veta det när tillfälle bjöds. Vi var båda överens om att det såklart inte skulle göra någon skillnad mer än att det blev enklare att tänka kring namn. Jag tror även för egen del att jag kände ett behov av att läsa på lite för att kompensera det bemötande som samhället kommer erbjuda mina barn beroende på kön.

Apropå förlossningar, hur var de?

Än så länge så har jag ju bara vart med om en förlossning och den var på alla sätt och vis över förväntan. Läs mer om den här. Att jag fick ha en god erfarenhet första gången gör mig definitivt mindre rädd och mer förberedd denna gång men samtidigt så vet jag att det finns mycket som kan gå fel och jag försöker göra mig beredd på det mesta. Jag hoppas att vi får möjlighet att föda barn på samma avdelning som tidigare. Det skulle kännas tryggt och bra.

Hur var första bebistiden?

Det var såklart väldigt omvälvande på alla sätt och vis men jag hade samtidigt mycket starka föreställningar inför vilken typ av förälder jag ville bli och önskade vara tuff och våga mig ut. Våga vägra bebisbubbla typ. Detta gjorde att vi hade väldigt mycket besök, att jag inte riktigt lät min kropp få vara i en återhämtningsfas utan jag pressade mig själv ganska hårt på olika sätt. Jag var så tacksam över att foglossningen gjorde sig allt mindre påmind efter förlossningen att jag blev lite omnipotent och jag var nog inte riktigt beredd på hur tufft det skulle kännas för mig med amningen. Skälen till att det inte fungerade för oss var många men framförallt att jag promt skulle ut och iväg på saker och omgav mig med folk vilket gjorde mig obekväm.

Jag var inte heller riktigt beredd på alla tvångstankar som jag fick, speciellt i början när Rut var så liten och försvarslös. Jag kunde tänka att jag kommer snubbla i trappan så jag tappar henne och hon dör, eller att jag kommer snubbla på perrongen så vagnen rullar ner på spåret och liknande. Det var otroligt obehagligt och gjorde mig ganska rädd. Vartefter Rut har blivit äldre så har tankarna ändrat karaktär och blir allt mer adekvata och användbara. När jag ser olyckor framför mig så tänker jag främst att det är en inbyggt skyddsmekanism som gör mig lite mer alert och förutseende och därmed till en bättre mamma.

Jag var förvånad över att så pass många, kända som okända människor, hade en åsikt om än det ena och än det andra och jag blev lite perplex över att jag själv var såpass sårbar och påverkningsbar. Jag har blivit robustare och tryggare med tiden och nu är jag säker på att vi båda är nöjda och tillfreds med att vi gör vårt bästa i vår föräldraroll utifrån den kunskap, förmåga och förutsättningar vi har i varje enskild stund.

Överlag så var jag förvånad att det var så pass enkelt för oss båda att trilla in i föräldrarollen och vara bekväm i den. Jag och David hade lite olika resa gällande hur vi kände inför Rut. Jag hade ju levt med henne under så lång tid under graviditeten att jag på förhand kände att vi hade någon slags symbios och jag hade väldigt starka känslor för henne redan innan förlossningen. Från att hon föddes och fram till denna dag så har dessa känslor intensifierats och blivit allt starkare vartefter jag får möta hennes personlighet och egenheter. För David så blev det en blixtförälskelse vid första ögonkastet och självfallet så har hans känslor fördjupats och anpassats till att gälla just personen Rut men han menar att det har vart otroligt starkt hela tiden sedan han såg henne första gången.

Den bebistid som förhoppningsvis kommer i höst ser jag fram mot på ett helt annat sätt. Jag kommer göra många saker annorlunda men framförallt kommer jag vara tryggare i mig själv och bry mig mycket mindre om vad andra tycker. Vi kommer göra på vårt sätt och om det blir så att jag väljer att försöka få amningen att fungera eller hålla mig undan från omvärlden under en period så är det så det kommer bli. Jag ser fram mot detta otroligt mycket.

Hade ni bestämt namnen sedan tidigare?

Med Rut så hade vi bestämt att det skulle vara en Rut Edith (efter Davids älskade farmor) om det var en tjej så när vi fick veta att det var en flicka så kallade vi henne vid namn redan i magen. Vi hade betydligt svårare med pojknamn men det lutade åt att vi var överens om Elis. Den här gången har vi inte riktigt hunnit ta några beslut men jag är fortfarande lite inne på Elis och jag gillar namnet Niva (om det blir en till liten blekfis). Då Davids släkt är Tornedalingar så skulle det kännas fint att använda oss av ett namn som hyllar det arvet.

Råd till blivande mödrar.

Det enda råd som jag vill ge är att inte lyssna så jäkla mycket på råd utan hitta sitt eget sätt och göra allt en kan för att orka stå upp för det. Vi har valt att göra en hel del saker som många har haft åsikter om, så som hur vi har valt att dela upp våra föräldradagar, att jag inte ammade (men pumpade i tre månader och sedan slutade tvärt) eller att vi tog vårt barn under armen och reste runt i Indonesien, Singapore och Thailand under några månader. Detta har fungerat alldeles utmärkt för oss men skulle vara en mardröm för någon annan.

 

 

 

 

 

 

 

Sommarplaner

Det kan ju tyckas lite tidigt att dra igång med sommarplaneringen men det visade sig att biljetterna till den festival som vi och ett gäng vänner hade planerat att åka på var slutsålda. Plötsligt gällde det att agera snabbt. Vi lyckades norpa åt oss två dagsbiljetter de två dagar då våra viktigaste band spelar. Pju. Att det blev så hastigt och stressigt med alltihop föranledde att flera kände att de ville hoppa av då det inte fanns biljetter de dagar som de helst ville gå. Planen inledningsvis var ju att köpa biljetter för hela festivalen, d.v.s. 5 dagar. Nu blir vi ett litet gäng på fem personer som åker ihop men det blir nog fantastiskt härligt trots allt. Festivalen heter Primavera Sound och är belägen i Bacelona vilket ju är lite av en favoritstad för mig och David. För vår del passar det ganska perfekt att gå på festivalen två dagar och hänga i Barcelona och bara ha det gött resterande tre dagar. Min mamma och hennes man ska vara Rutvakt hemma hos oss och jag har en känsla av att det här blir den sista barnfria semestern på ett par år framöver.

Ungefär såhär såg det ut sist när vi mötte våren i Barcelona 2012.

Kalasdax

En månad för sent så hade vi 1-års kalas för Rut. Vi var länge i valet och kvalet om vi skulle ha en namngivningsfest men vi kände nog båda två att vi inte riktigt förstod syftet med en sådan cermoni om den inte är av religiös art. Hennes namn har hon ju redan haft på papper i ett års tid. Vi ställde istället till med stort drop-in kalas, 25-30 gäster dök upp och vi bjöd massor av tårtor och bakverk. Min mamma hade som tur var möjlighet att hjälpa oss att baka. Vi hade kvar en del saker sedan bröllopet så som lemonadbehållare, sugrör, servetter, godispåsar och dryckesflaskor vilket var väldigt praktiskt. David bakade den rosa tårtan, jag gjorde rawfoodbollarna och hallonaden medan min mamma bidrog med resten.

Vår stora unge som kan åka trehjuling och går runt med en ryggsäck. Jag blir helt tagen av att hon snart är en förskolegluttare som ska på skogstur och behöver en ryggsäck. Eller bara tanken på att hon ska vara med på en fruktstund känns hur stort som helst. Nu under veckorna framöver så ska vi besöka de förskolor som vi har satt henne på kö till. Det ska bli otroligt spännande. Hoppas att hon får en plats.

Annat som är nytt på Rutfronten är att det fortfarande fungerar bra med pottan så länge vi är hemma. Inte på natten dock. Problemet med att hon lite grann har vant sig av med att ha på sig kissiga blöjor är att hon alltid vaknar när hon kissar på natten, troligtvis för att det känns obehagligt.

I övrigt försöker vi i detta nu vänja henne av med nattamat (ersättning på natten). Vi valde att inte göra det tidigare eftersom vi kände att det var en trygghet för oss när vi var på långresa då vi visste att hon fick i sig vätska och näring. Det var även behändigt när vi flög o.s.v. Men nu är det alltså dags. Efter tips från vår BVC-läkare så är det all in som gäller och därmed är överförings/ersättningsobjekt strikt förbjudna (t.ex. nappflaska med vatten). Nattningarna hittills har vart långdragna och plågsamma, hon gråter och ropar efter den förälder som inte är i rummet. Hon rivs, bits, viftar och fäktar med armarna, försöker kravla iväg och en känner sig som världens sämsta förälder. Vi har valt att hon ska få sova i vår säng under den här perioden för extra trygghet men tanken är att hon sedan ska få börja sova i sin egen säng och ännu lite senare i sitt eget rum, i.a.f. delar av natten. Målet är hela nätter i egen säng efter sommaren. På dagarna kan hon sova i sin egen säng i sitt rum redan nu utan att få ersättning. Det är intressant att det är så stor skillnad på dag och natt.