Klageri och klagera 

Trist kanske att jag hoppar in här med ett klagoinlägg efter att det har vart så tyst de senaste månaderna men jag känner inte riktigt för att bara lägga upp en gullig bild på barnen eller på något kul som jag faktiskt lyckats masa mig iväg på. 

Saken är den att någon, några eller alla i den här familjen är sjuka i stort sätt jämt. Är det inte tvillingarnas förkylningsastma som de utvecklade efter rs-infektionen så är det vi vuxna som har ont i ryggen eller Rut som hostar sig fördärvad. Även om vi är lyckligt lottade på många plan så har vi en kämpig period just nu (och har haft ett tag). Detta är säkert inget unikt för en familj med barn i förskoleåldern men nog så enerverande. Jag dras med så många krämpor och besvär att det börjar kännas som att jag ropar på vargen varje gång jag berättar om något nytt besvär för David. 

Just nu är alla i familjen sjuka. Tage och Maj har en envis ögoninfektion, är snuviga, hostar och har en besvärad andning till och från. Rut är snuvig och hostig men feberfri och pigg i övrigt. David har ont i ryggen och är förkyld, dock på en uthärdlig nivå än så länge. Själv har jag öroninflammation, jäkligt ont i halsen och hög feber sedan 5 dagar tillbaks. Det är inte halsfluss visade det sig men CRP (eller vad det heter) visade på över 150 vilket inte säger mig mycket mer än att jag har en kraftig infektion. Jag fick ta ett helt gäng prover när jag var hos läkaren igår och har väntat på att få svar på dessa hela dagen idag. Förgäves visade det sig. Förhoppningsvis får jag mer information under morgondagen. 

Andra besvär som jag har haft sedan tvillingarna föddes är att jag fick inflammation i livmodern, att jag har kämpat med att försöka hitta rätt Levaxindos, jag misstänker att jag har fått en liten spricka i foten som nog inte riktigt har läkt som den ska (men jag har inte orkat ta tag i att söka vård för den ännu), jag har dessutom ont i höfterna, ryggen och i min högra hand. Kanske är det en kombination av alltihop som drar upp min CRP. Mest av allt känner jag mig så evinnerligt trött på att alltid ha ont, aldrig vara på topp eller ha tillräckligt med energi. Dessutom är det trist att jag inte får till att jobba så mycket. Den här sjukdomsvändan missar jag dessvärre ett utbildningstillfälle i Oslo. Så istället för att hänga med fina kollegor i Oslo ett dygn, äta middag i lugn och ro, sova (förhoppningsvis sammanhängande) i egen säng, äta hotellfrukost och sedan lära mig nya spännande saker så ligger jag här hemma och är ursjuk. Och med ursjuk menar jag att utan smärtstillande så är det nästintill outhärdligt smärtsamt. Jag spottar hellre än att svälja, har inget sug för mat, antingen så rinner svetten eller så hackar jag tänder och frossar, har ont i huvudet och hörseln är så nedsatt och örat ringer så mycket att jag har svårt att höra vad Rut säger. Jag känner mig riktigt eländig. Jag är såklart tacksam för att läget inte är ännu värre men jag undrar vad det är jag har dragit på mig (körtelfeber trots min ålder? En helt galen influensa?). Att vår sömn och kosthållning är usel bidrar såklart inte till ett starkt immunförsvar (vi sover sällan mer än 5 timmar/dygn och äter snabbnudlar som om det inte fanns en morgondag). 

Rut är väldigt fin med sina syskon men har bitit dem och kräver därmed ständig vuxentillsyn. Om en är själv med henne och tvillsen går det inte att laga mat (värma något i micron är nästan att riskera situationen). Det går inte att lämna henne själv nästan alls. Häromdagen kom jag på henne med att sörpla på ett papper som hon hade doppat i toan. En stund senare skadade hon foten efter att ha hoppat ner från något i hennes rum. Hon utforskar, pillar, testar gränser, trotsar och tycks ha ett behov av att säga nej till allt. Ibland har vi en ängels tålamod, lyckas avstyra potentiella faror och konflikter som om vi aldrig hade gjort annat och det blir en bra dag men oftast finns inte de marginalerna i oss. Vi orkar helt enkelt inte göra det som vi tror är bäst. Vi försöker ge henne så mycket egentid som vi bara kan skrapa ihop (den som hämtar på förskolan går med henne på en promenad i skogsgläntan i hennes tempo på hennes villkor i en timme innan vi beger oss hemåt, en av oss hänger med henne på hennes rum med stängd dörr och avbryter inte umgänget även om tvillingarna skriker, den andra föräldern får hantera det på egen hand). Trots goda intentioner så blir det allt för mycket TV-tittande och tid när vi har minst ett annat barn som behöver vår omsorg och tröst. Jag går runt med en ständig känsla av att vara otillräcklig för någon precis hela tiden. Jag är nästan alltid stressad och har full beredskap på att hantera olika situationer som uppstår. Barnskrik är otroligt stressande och när en försöker hjälpa en så kanske det är en till liten som också behöver en. Plus Rut då som vill visa något, säga något eller bara ha omsorg (hon är trots allt bara nyss fyllda två ynka år). Tiden för återhämtning är så knapp och hur mycket vi än anstränger oss så känns det inte tillräckligt. Speciellt inte om vi tar med vår egen vuxenrelation i ekvationen och våra egna behov som individer. Jag tänker dock att precis allting kommer bli så mycket enklare nu när våren närmar sig knopp för knopp. Färre kläder ska på, enklare för alla att vistas ute mer, sol och d-vitamin, färre sjukdomar. Till hösten ska Rut börja på en ny förskola och även om personalen på den nuvarande säkert gör det bästa de kan med sina knappa resurser tror jag att den nya förskolan kommer passa våra behov och önskemål betydligt bättre. 

Alla <3 dag

Nu har vi vart hemma från sjukhuset i en vecka och deras återhämtning har gått relativt snabbt ändå. I början kände jag mig ganska orolig eftersom jag hade funnit trygghet i att ha personal tillgänglig dygnet runt och maskiner att kika på för att försäkra mig om att allt stod rätt till med bebbarna. Det som jag framförallt tycker har vart svårt för just mig sedan vi kom hem är att vi har vart tvungna att utföra en del saker på barnen som de inte vill, som kanske gör ont eller är obehagligt. T.ex. spruta in koksaltslösning i näsan, snorsuga dem och ge dem penicillin oralt. På sjukhuset var det personal som gjorde detta (med mycket bättre förutsättningar) och vi fick ha rollen som tröstare i första hand. 

Idag jobbade jag min första dag sedan de blev sjuka och det gick bra att koppla bort familjen för en stund vilket nog är ett gott tecken. På kvällen gjorde vi hjärtformad fruktsallad till ungdomarna på jobbet och det blev en ganska mysig alla hjärtans dag trots allt. Av min mamma och mormor hade vi fått en fin bukett i förskott och jag passade på att fota barnen igår då jag inte skulle få till det idag (jag jobbade ett långpass från 8-21.30). 

När tiden står still

Det är så märkligt med tiden när en vistas på sjukhus tycker jag. Det är som att tiden står still samtidigt som alla rutiner gör att en har saker att hänga upp sig på. Plötsligt har tre timmar förflutit och det är återigen dags för bebisarna att sondmatas, dags för medicin eller hög tid  för oss att ta en kopp kaffe. Rutinerna skapar också en viss stress hos mig då jag ibland tänker -nu hinner jag inte sova för  det är bara en timme kvar tills något ska ske. 

Vi har valt att sova i skift för att ha lite koll. I början tittade jag slaviskt på alla maskiner som bebisarna är uppkopplade till och följde varenda förändring av vad siffrorna visade. När jag sedan vågade mig på att titta på några avsnitt av SKAM på min telefon så reagerar jag bara när det börjar tjuta från någon maskin eller något av barnen säger till. Nu har jag lyckats ta mig igenom alla tre säsonger.  

Vi har ett litet rum och det är alldeles överbelamrat med sängar, droppställningar och allsköns annat pryttel. Vi har stått på tur för ett större rum i två dagar men nu börjar det kännas lite hemma här och idag fick vi in en hyfsat skön fåtölj. Vi har bara en vuxensäng men eftersom vi har sovit i skift så har det gått bra ändå. 

Sånt en oroar sig för

Våra små har fått RS-virus och vi befinner oss sedan igår på en infektionsavdelning på SöS. Redan i lördags kontaktade vi sjukvårdsupplysningen då Tage var hängig. Andningen var något påverkad men han hade ingen hög feber (låg runt 38-38,5) och det gick lite i perioder. Vi fick rådet att avvakta men åka in om febern översteg 39. Samma scenario utspelade sig under söndagen men med tillskottet att även Maj började bli hängig. De hade ganska olika symptom dock (Tage var gnällig när han var vaken, hade lite besvärad andning och sov mycket medan Maj var rosslig, hostig och betydligt piggare). Under måndagen försämrades Tage ytterligare, åt knappt något, kissade nästan ingenting och var väldigt trött och lealös. Då valde vi att åka in för att se om det fanns något som kunde underlätta för honom. Majsan fick haka på av bara farten. Vi tänkte att om Tage har något virus så är det sannolikt så att även Maj har det. Till saken hör även att Rut hade vart hemma hela veckan från förskolan med besvärlig hosta. 

För er som inte vet det sedan tidigare så har jag GAD (generaliserat ångestsyndrom) och en av mina svårigheter i och med detta är just att avgöra när min oro för något är adekvat. I dessa RS-tider så har jag, liksom många med mig, oroat mig en hel del och därmed undvikit att ha med tvillingarna i extra utsatta miljöer. Självfallet är den mest utsatta miljön att ha ett syskon som går på just förskola men för hela familjens skull så valde vi ändå att låta Rut gå dit efter juluppehållet. 

Väl på sjukhuset uppdagades det snabbt att det var just RS som det handlade om och vi blev väl omhändertagna. Det konstiga med GAD, eller kanske med just mig (?), är att när det väl sker något konkret (som att mina barn är sjuka) så fungerar jag väldigt väl och hanterar det utifrån bästa förmåga medan oron innan “tänk om det händer” är svårare att härbärgera. Men nog om mig och åter till tvillsen. Vi har fått den bästa av hjälp och de återhämtar sig bra. Det känns tryggt och skönt att vara på sjukhuset där deras syreupptagningsförmåga noga övervakas och de får hjälp med andningen, att bli av med slem och får i sig mat via sond. De har det förstås kämpigt i perioder och Tage har fått öroninflammation till råga på allt men det går åt rätt håll och det är stor skillnad mot när vi kom in. Vi har valt att vara på sjukhuset både jag och David för att kunna vila lite i skift och alltid kunna vara en vuxen till varje barn i de situationer då det behövs. Vi har haft tur och kunnat få hjälp med Rut men jag tycker väldigt synd om henne som nog inte riktigt förstår vad som sker och varför mamma och pappa är borta flera dagar. 

Födelsedag och tulpanbonanza

När jag kom hem från Oslo så firade vi Rut som har fyllt 2 år (en dag för sent, känns sisådär i mammahjärtat). Men om det var något vi lärde oss på julafton så var det att ta det lugnt med mängden paket så det här blev mer lagom för både henne och oss. Alla presenterna tycktes ha träffat mitt i prick och hon gillar verkligen att leka med pappersmagnetdockan som jag gjorde till henne. På själva födelsedagen fick hon besök av sin farmor och morfar och bjöd på fruktsallad på förskolan. img_0883

Eftersom det var tulpanernas dag i söndags och tvillingarna blev fyra månader så köpte vi några. När tvillsen väl var fotade lekte jag lite med tulpanerna i en app där en kan spegelvända bilder (eftersom de bara räckte till ett halvt hjärta)..

img_0848img_0903img_0901

En väldigt fin storasyster som tänkte att Tage kanske skulle bli glad om hon höll honom i handen<3img_0792

Första jobbveckan avklarad

I tisdags lämnade jag mina fina bebisar och David hemma för att bege mig mot mitt första arbetspass sedan midsommar (drygt 6 månader). Det var helt klart blandade känslor, lite nervositet samtidigt som jag tror att det är bra för mig. Jag hade en föreställning om vad jag trodde väntade mig men allt ställdes på ända och jag blev inkastad på en konferens det första som hände. Vi hade bestämt att jag skulle jobba ett 12-timmarspass men då det inte behövdes att jag var kvar så kändes det ganska lagom att styra kosan hemåt redan efter 8 timmar. Jag hade inte fått så mycket sömn natten innan och huvudet blev snabbt fullt av all ny information. Jag blev lite överväldigad men det var också spännande och roligt.

I torsdags satte jag mig på ett tåg mot Oslo tillsammans med en kollega då vi ska gå en utbildning i MBT under våren. Vi åkte så pass tidigt att vi skulle få en eftermiddag och kväll i Oslo men i ärlighetens namn såg jag mest fram mot att få sova på hotell en natt. Helt själv! Så som det ofta blir när en är van att vakna upp med jämna mellanrum (för mig var det så även under de sista månaderna i graviditeten) så fortsatte det även när tillfälle gavs att sova ut ordentligt. Så jäkla typiskt men jag fick trots allt mer sömn än vad jag hade fått hemma. Oslo levererade och vi hade det trevligt men jäklar vilken träsmak jag fick i baken. Först reste vi drygt 5 timmar med tåg under torsdagen, sedan satt vi en hel dag under utbildningen och därefter drygt 5 timmar med tåg hem igen under fredagskvällen. Det är tydligt att min postgravida kropp är ganska trött och sliten. Jag har fortfarande en del foglossningskänningar, jag är stel och har inte full tilltro till kroppen. Som att jag inte riktigt vet vad den klarar av.

Jag hade oroat mig lite på förhand över hur pass mycket jag skulle förstå då alla föreläsningar är på norska,men det gick över förväntan. Jag kanske borde se serien SKAM för att bli än mer bekväm med språket?

Åter till vardagen med allt vad det innebär

I morgon börjar Rut förskolan igen efter ett nästan tre veckor långt juluppehåll. Vi har pratat om det ganska mycket och idag var vi på förskolans gård och lekte lite. Rut nämnde då flera av hennes kompisar och pedagoger så jag tror att hon kommer tycka att det är väldigt roligt att börja igen. Även om inledningen av ledigheten präglades av sjukdom och hon besökte min mamma i Småland under ett par dagar så har vi också hunnit ha en del kul tillsammans. Framförallt har det dock vart väldigt intensivt. Vi har svårt att hinna med att hålla alla nöjda och samtidigt se till att hemmet befinner sig i någorlunda beboeligt skick. Rut befinner sig mitt i en period där hon uttrycker sin vilja väldigt starkt, där hon minns vad hon vill så pass länge att det är svårt att avleda henne och hon slåss och bits ibland när hon inte får som hon vill. Hon har haft svårt att komma överens med sina vänner den senaste tiden då hon inte vill dela med sig av sina saker eller föräldrar. Samtidigt så kan hon vara så otroligt fin och kärleksfull, både mot oss i familjen och andra som besökt oss. Hon vill kramas mycket, försöker hjälpa till och busar med Maj och Tage. De tycker oftast att hon är helfestlig. Hon har utvecklat en massa nya förmågor och hennes ordförråd ökar för varje dag. Tyvärr har jag vid några tillfällen t.o.m känt att jag har blivit arg på henne när hon tycks göra saker på pin kiv. När jag faktiskt tror att hon förstår att hon inte får göra en sak men hon inte kan hejda sig i sin önskan eller känsla. Jag har haft svårt att hitta en balans i vad som är rimligt att förvänta sig av en snart tvååring. Eftersom hon är så verbal så tror jag att jag ibland tänker att hon är äldre och har bättre koll än vad som är rimligt. Det ska bli skönt när de nya rutinerna sätter sig igen och vi får ordning på vår nya vardag.

På tisdag börjar jag jobba halvtid och jag ska ju dessutom gå en utbildning i Oslo under våren så på torsdag tar jag och två kollegor tåget inför fösta kurstillfället. Det känns spännande, lite nervöst och ganska skönt. Det kommer bli mindre tid till aktiviteter utanför familjelivet men vi hittar nog ett sätt där det blir bra för alla. Jag har startat en pysseljunta för att skapa förutsättningar för att få tid till mina små projekt och jag har bestämt mig för att gå kvar i min bokcirkel. Antagligen så kommer jag vara föräldraledig på heltid ett tag i höst så då har jag även det att se fram mot om jag får dåligt samvete för att jag inte orkar vara den närvarande förälder som jag skulle önska.

När vi ändå var inne på temat pyssel så kan jag visa det senaste som jag har testat, nämligen blomkrukor till barnrummet av gamla PET-flaskor. Dessa gjorde jag på prov men nästa gång ska jag ta flaskor som är släta och inte har så många oregelbundna mönster.

Magnetdockan och annat pyssel

De senaste dagarna har förflutit på i sakta mak och det enda vi har lyckats åstadkomma utanför lägenhetens dörrar är ett lite pulkaåkning med Rut (vilket hon fullkomligt älskar “mera, fortare” skriker hon när hon viner ner för den lilla backen), ett par vändor till affären och ett besök på BVC.  Där fick Tage fick sitt 3-månadersvaccin (de är 3,5 månader nu) och vi fick veta att båda bebbarna nu väger över 5 kg vilket känns skönt. Vi fick tipset av en annan tvillingförälder att försöka dela upp vaccinationerna för att slippa ha två kinkiga och påverkade bebisar samtidigt vilket visade sig vara bra då båda var lite hängiga efter sina respektive doser. Mest besvärligt är att de blir så känsliga där de blivit stuckna vilket gör det svårt att bära dem på ett bra sätt tycker jag. Det är en konst att bära och hålla två ostadiga bebisar samtidigt. Jag föreställer mig att det blir enklare när en kan lita på deras egen förmåga att hålla upp kroppen lite mer.

Jag har ägnat mig en hel del åt att pyssla i vanlig ordning och detta är lite av vad jag har åstadkommit hittills. Framförallt har jag broderat men det är mest för övning. Nu vet jag hur jag ska göra nästa gång. Trots att jag målade upp bokstäverna med blyerts på förhand så blev proportionerna konstiga och texten hamnade snett i förhållande till annat. Nu tror jag att jag ska göra kransen först och sedan rita upp bokstäverna för att få en bild av hur allt hamnar i förhållande till varandra. I övrigt så har jag gjort några fler utstyrslar till Ruts magnetdocka. Jag hoppas att hon tycker att det är skoj. Mina personliga favoriter är roboten och clowndräkten.

img_0494