Idag hade vi inte så mycket på agendan så vi tog vårt pick och pack och begav oss ut i höstsolen. Vi styrde kosan mot Drottningholm och spatserade omkring bland höstlöv och slott. Lika mycket som jag avskyr vintern så älskar jag hösten. Just precis nu när lagom många löv har fallit till marken men träden ännu stoltserar i all sin guldprakt. Det är alldeles magiskt. Även Rut tycks ge hösten ett gott betyg.
Jag fick för mig att det kunde vara en bra idé att skriva lite om hur vi tänker om att göra en längre resa med barn. Vår dotter kommer vara mellan 9-11 månader under resan och jag ammar inte. Vi kommer vara borta nästan 8 veckor, besöka tre länder (Indonesien, Singapore och Thailand) och totalt bo på 14 olika hotell. Vi har valt varje hotell med omsorg och det som vi framförallt har förhållit oss till är närhet till ganska bra sjukhus (inte mer än två timmar bort), att det ska finnas aircondition, att de flera av dem har barnpool och sedan har vi läst många recensioner från andra resenärer, både med och utan barn, för att få en bild av standard och sådant som kan vara av vikt för oss. Vi har valt att inkludera frukost på alla hotell för att en av oss ska kunna gå upp tidigare med Rut och kunna ge den andra sovmorgon om det känns som att det behövs. Vi har valt att få en resesäng inställd på alla hotellrum men beroende på hur Rut reagerar så förhåller vi oss öppna inför att hon kan behöva tryggheten i att samsova med oss under hela resan. Däremot så kanske det är enklare för oss att låta henne sova i en sådan på dagtid eftersom hon då inte kan ta sig ur den om vi exempelvis vill sitta på terrassen eller balkongen under tiden. Jag har läst ett flertal resbloggar och försökt suga åt mig tips som en svamp för att underlätta för oss alla. Gällande packningen så blir det naturligtvis en hel del till Rut och betydligt färre saker till oss. Vi försöker resa så lätt som vi bara kan och har bantat ner packlistan till hälften från ursprungsläget, främst är det saker till oss själva som har fått stryka på foten.
Flygresan och handbagage:
Vi har själva råkat ut för långdragna förseningar vid ett flertal tillfällen och har därför valt att packa för ytterligare ett dygn på resande fot. Om inte annat så är det skönt att ha allt som är viktigt för Rut lättillgängligt även när vi kommer fram till det första hotellet.
Vi har förstått att det kan underlätta för barnets öron att äta eller suga på napp vid start och landning och på så vis tryckutjämna.
Vi har valt att boka en baby cot till Rut och det innebär även att vi får sitta på en plats med extra benutrymme. Vi tänker att det kan vara skönt för henne att kunna ligga ner och sova ifred och skönt för oss att slippa ha henne i knät hela tiden. Eftersom Rut kan sätta sig upp och ställa sig upp själv så kommer vi ändå behöva ha extra koll på henne men allt som kan underlätta resan känns värt. Vi resonerade så att om det inte fungerar bra för oss så behöver vi ju inte nyttja den.
och till själva handbagaget då
Övrig packning:
När vi kommer hem så tänker jag att jag ska skriva ett inlägg där jag utvärderar om vi packade rätt saker, om det var något vi saknade eller som vi hade klarat oss utan.
Jag kände att det var dags för lite bebisbonanza.
Det är egentligen två saker som Rut ägnar sig mest åt just nu, lite finlir (a´la att trä ringar på en pinne, lägga små burkar i större burkar, lägga runda och fyrkantiga klossar i en låda med runda och fyrkantiga hål) och att gå med vår hjälp. Eftersom hon inte kryper, mer hasar lite på rumpan eller ålar och det är ett väldigt oeffektivt sätt att ta sig runt på, så vill hon ha vår hjälp med att gå dagarna i ända. Det är ganska tufft för ryggen men vi tänker att det är en så kort period, förhoppningsvis, att det är värt att hänga på hennes ihärdighet för att hon ska lära sig att gå själv. Det vore ju onekligen praktiskt även om jag ser framför mig att vi inte kommer få en lugn stund framöver. 
Jag tycker mig se att hon tänker -Men häng på nu pappa, kom igen, snabbare, dit ska vi…
Allt är spännande men att titta ut på träden genom fönstret toppar det mesta.
Jag har ju tidigare nämnt att jag har gjort en utredning av mitt vänstra knä under sommaren och för ett par veckor sedan så fick jag veta vad alla undersökningar visade. Jag hade hoppats på att det skulle vara ett ledband som blivit för långt till följd av alla gånger som mitt knä har hoppat ur led och att det enkelt skulle kunna åtgärdas med hjälp av en titthålsoperation men tyvärr så visade det sig att mitt ben har en ganska kraftig felvinkling och det kräver en omfattande operation där de ska såga av benet och ändra hela vinkeln och därefter fästa om sådant som behöver åtgärdas.
Jag är lite dubbel inför det hela. Å ena sidan så känns det skönt att jag äntligen kommer tillrätta med mina svårigheter, att jag har fått bekräftelse i att min upplevelse av att känna mig sned och skev stämmer och att jag har haft rätt i att det behöver åtgärdas. Å andra sidan så känner jag mig grymt förbannad över att detta uppdagas när jag är 31 år gammal med tanke på hur länge jag har besvärats av detta. Det har fått allvarliga konsekvenser för mig vid upprepade tillfällen under mitt liv då jag bl.a.brutit fotleden på tre ställen och har haft ett knä som hoppar ur led titt som tätt. Jag har känt mig begränsad av detta i så otroligt många situationer och i mötet med vårdgivare så har jag oftast inte upplevt att jag blir trodd på och därför inte heller fått göra de undersökningar som jag önskat. Tydligen åtgärdas den här typen av problem vanligtvis när en är barn.
Vid ett tillfälle när jag sökte vård för att mitt knä hade hoppat ur led (för kanske femte eller sjätte gången) så bad jag om att få göra en magnetröntgen. Läkaren frågade mig då, på allvar, om jag hade drabbats av Zlataneffekten (?), det var tydligen väldigt många som hade bett om det den senaste tiden och alla kan ju inte förvänta sig att få göra det för minsta lilla menade läkaren. Jag var ju självfallet helt oförstående inför vad läkaren menade och han förklarade då att Zlatan nyligen hade gjort en sådan röntgen. Jag blev så paff att jag inte ens blev arg. Jag försökte dock sakligt förklara att jag är fotbollsOintresserad men det hade jag ingenting för och fick därefter gå hem utan remiss för röntgen. Nu i efterhand tycker jag att det är så jävla (ursäkta min svordom men jag behövde förstärka detta) sjukt, fel och bisarrt och om det hade hänt mig nu så hade jag bett att få tala med någon annan läkare på stört. Det som istället skedde var att jag kände mig kränkt till en början men sedan tänkte att läkaren nog hade rätt och att allt säkert var som det skulle, det var nog bara jag som var gnällig.
Alltså, generellt så måste jag nog säga att jag har haft otur med vård överlag. Jag är medveten om att det kryllar av läkare som är duktiga, gör sitt bästa och vill väl men min erfarenhet ser helt annorlunda ut. T.ex. som den gången då jag hade opererat ut min p-stav och kontaktade flera olika personer för att påpeka att jag tyckte att det kändes som att jag fortfarande hade kvar en stav. Ärrvävnad sa alla och kände inte ens efter. Flera år senare, när jag var gravid med Rut, så bad jag min barnmorska känna efter och hon höll med mig men ville ändå att en läkare skulle känna. Efter ytterligare ett par besök konstaterades det att det nog var så att jag hade kvar en stav och tillslut, många år efter att jag först påtalat detta, så fick jag den borttagen. Eller som den gången när David var supersjuk och besökte läkare vid två tillfällen som i princip sa att det var en förkylning. En natt så ramlade han bara ihop och då visade det sig att han hade lunginflammation och en massa annat obehagligt. Det var nästan två veckor efter det första besöket innan han fick riktig vård. Eller som alla de gånger då jag har försökt beskriva att jag inte känner hunger, att det tycks vara något fel på min metabolism eftersom jag inte går ner i vikt oavsett hur mycket jag tränar och att jag faktiskt äter ganska sunt (dock alldeles för sällan eftersom jag tycker att det är ganska trist och jag inte känner av att jag behöver mat riktigt). Jag har aldrig upplevt att någon inom vården tror på mig och sedan visade sig att jag hade en obehandlad hypotyreos sedan länge. Kanske hela mitt liv.
Det är så förbannat svårt att vara den där som kräver saker för egen del. Speciellt när jag var yngre så var jag nog inte ens säker på att jag förtjänade att kräva något. Att vara tydlig förknippade jag med att vara besvärlig och det vill en ju inte gärna vara…. eller? I mitt jobb ingår det till stor del att delta vid läkarbesök och dylikt och vara den där som ställer “dumma” frågor (utifrån hur en blir bemött många gånger, inte för att jag själv tycker det), trycker på, kräver saker och återkopplar. Det är obegripligt att det är så svårt att uppbåda den kraften för egen del. Sedan Rut kom till världen har jag dock blivit mycket bättre på detta. Jag ringer och tjatar, jag accepterar inte att de inte ringer tillbaks utan fortsätter tills jag får tag på den jag vill tala med (trots att det ibland kan ta flera veckor ). Det är ju väldigt förmånligt för mig nu då jag har möjlighet att ringa samtal på dagtid eftersom jag är föräldraledig men är det verkligen detta som ska krävas för att en ens ska bli bemött med ett uns förståelse, bli trodd på och tagen på allvar i sin berättelse. Är det bara dom “jobbiga” som har rätt till en god vård. Med detta skrivet så innebär det inte att jag inte ser vilket otroligt privilegium jag har som ändå har tillgång till vård för ett överkomligt pris. För närvarande nyttjar jag detta till fullo. Jag går hos en sjukgymnast 2-3 gånger varje vecka, jag har besökt kiropraktor och läkare för min rygg, jag har genomfört en hel operationsutredning och jag går hos en dietist varje månad för att få koll på hur jag ska äta med min medicin för hypotyreosen. Dessutom tar jag blodprov var tredje vecka för att kolla mina värden, även detta på grund av hypotyreosen. Allt detta på mitt frikort.
Men åter till operationen. Den beräknas genomföras i slutet av januari vilket innebär att jag troligtvis blir sjukskriven till slutet av april. Kanske kan jag börja jobba några timmar och sedan successivt öka på antalet timmar vartefter jag får mer ork och förmågor. Tyvärr är inte min arbetsplats anpassad till personer som inte kan gå så bra då det är många trappor och ingen hiss. Huset är K-märkt och får därför inte göras om på det sätt som skulle behövas för att anpassa till personer med nedsatt rörelseförmåga.
Jag är så himla osugen på att återigen hamna i en beroendesituation. Det känns som att det var nyligen som jag opererade fotleden efter benbrott och hade besvär av foglossning. Jag tror att det finns en risk för att jag kommer bli väldigt nedstämd när jag måste förlita mig på hjälp från andra, främst min man, för att få dagarna att fungera.
Jag har tränat mitt knä inför operation i flera månader nu och jag tycker faktiskt att det är roligt. Att göra det hos en sjukgymnast på deras gym är väldigt skönt eftersom de flesta som tränar där är äldre personer och andra som har fysiska besvär. Det blir en ganska trygg plats där alla fokuserar på sig själva. Det är dessutom väldigt lyxigt att ha ett eget träningsprogram, någon som är där och stöttar, peppar och sätter press och är hård när det krävs. Som har koll på mina framsteg och hejar på mig. Som märker att jag har gjort mina övningar hemma och som gläds åt när jag mår bättre. Trots att jag har gått i sjukgymnastik många gånger genom åren så har jag aldrig haft en sådan känsla inför det som nu. Jag är väldigt nöjd med min sjukgymnast. Jag känner mig trygg med henne och jag ser till att komma iväg och göra mina övningar eftersom jag har ett tydligt mål: att vara i så god form som möjligt inför operationen för att vägen tillbaks ska bli så kort och smärtfri som möjligt. Jag känner mig faktiskt stolt över mina egna framsteg och min ihållighet. Att jag kommer iväg även de dagar som det känns motigt eller då jag måste ta med mig Rut till gymet. Jag har valt att skriva så lite som möjligt om min träning eftersom jag vet att det kan vara en trigger för många och det känns väldigt onödigt när jag väger det mot det positiva som jag skulle få ut av att skriva om det. Dock kändes det relevant i sammanhanget, ett inlägg om min stundande operation.
Trots all hård träning så känns det svårt och jobbigt att tänka på att jag snart ska tillbaks till ruta ett igen och börja om från början. Att jag kommer bli tvungen att träna fast det gör ont och är tungt. För att optimera våra förutsättningar som familj så har vi funderat på att anlita städhjälp under den period som jag är sjukskriven. Min man kommer vara föräldraledig och ha fullt upp med Rut och att hjälpa mig i vardagen. Om vi nu ska vara hemma mycket allihop tillsammans så känns det bättre att vara det i en ren hemmiljö. Vanligtvis är det min man som sköter vardagsbestyren och sedan storstädar vi tillsammans på helgen.
Jag har även fått ett litet uppdrag av min chef som jag kan sysselsätta mig med under sjukskrivningen för att ha något annat att fokusera på. Jag tror att jag är en person som behöver ha ett projekt på gång för att må bra och hålla obehaget stånget. Tanken är att jag tillsammans med några andra ska planera en fortbildningsdag för företaget om genus och jag tänker att det vore kul att göra det på några olika nivåer. Dels hur vi som personal förhåller oss till varandra, hur arbetsfördelningen ser ut beroende på kön, finns det någon skillnad? Hur bemöter vi ugdomarna beroende på kön. Ser behandlingen olika ut för varje individ eller finns det likheter i upplägg beroende på kön och är detta i så fall till fördel eller nackdel för individen? Hur förhåller vi oss till situationer där ungdomarna gör kön i vardagen, visar vi på mångfald och vilka aktiviteter uppmuntrar vi till? Än så länge så vet jag inte så mycket om projektet så jag har bara börjat spåna fritt men oavsett så ska det bli kul att fokusera på något som jag älskar att diskutera och fundera kring.
Vi kommer ju hem lagom till jul och inte långt därefter så fyller Rut 1-år och vi funderar på att ställa till med namngivningaskalas. Dessutom fyller jag år när vi är på Bali. Därför kände jag ett sug efter att göra en önskelista. Mest till Rut, lite till mig.
Fina instrument!
Tuffa tröjor!
Vinteroverall i brunt eller grått!
Vinterskor!
Fina vintriga klänningar!
Och för egen del önskar jag att vi snart ska få bilderna från bröllopet. Jag är så himla sugen på att få se hur de blev och få en chans att återuppeva dagen med lite perspektiv. Det ska också bli roligt att få väja ut och skicka våra tackkort.
Här är en bild som min bror tog.
Nu börjar bröllopsresan närma sig med stormsteg. Redan nu på söndag beger sig den första i vårt Balicrew iväg för lite surf och annat kul innan det är dags för nästa person att möta upp och allra sist kommer vi till Sanur där de väntar in oss. Planen är att vi ska hänga där några dagar för att komma in i tidsomställningen och hinna ta det lite lugnt efter den långa resan. 19 timmar, två plan, tre timmars häng på flygplatsen i Doah och allt tillsammans en 9-månaders, pju. Efter Sanur ska vi åka till Ubud allihop och då ska David bl.a. göra en av bröllopspresenterna, nämligen åka downhill på en vulkan. Själv är jag mest taggad på att se alla otroligt vackra tempel, palats, vattenfall, risterrasser och den fantastiska naturen. Jag har vart sugen på att besöka platser som dessa sedan jag läste Kalle Anka-tidningar som liten. De var ofta ute på äventyr på platser med nästan helt igenväxta statyer, vackra tempel och frodig djungel. Det var så spännande och lockande. Jag kan nästan inte tänka mig något vackrare eller mer mystiskt. Vi planerar även att hänga på en svart sandstrand och titta på delfiner i soluppgången, dyka vid vraket USS Liberty, besöka två av mina bucketlist hotell och ha det allmänt gött.Efter Bali beger vi oss till Singapore för att sedan avsluta resan med fyra veckor i Thailand där vi kommer resa runt och bo på några olika öar.
Källor till bilderna finner ni som vanligt på min pinterest.
Jag och Rutan har spenderat några dagar hos min mamma i Småland. Dels för att jag skulle få lite avlastning för min rygg när David jobbar så mycket men även för att Rut skulle få en chans att hänga med sin mormor, mormors man, gammelmormor och sin morbror innan det bär iväg på bröllopsresa. De kommer förmodligen inte ses igen förrän efter jul och tre månader i en sån här liten bebbes utveckling är låååång tid. Hon kommer troligtvis kunna gå då och ha utökat sitt vokabulär med många nya ord.
Nästan varje dag lär hon sig säga något nytt numer. Det är så fantastiskt roligt att följa henne och jag blir själv förvånad på daglig basis över vad hon har lyckats snappa upp. I Småland så lärde hon sig säga katt och idag när vi hade besök av hennes farfar och hans hund så lärde hon sig säga vov vov. Hon är redan uppe i över tio ord som hon “använder” sig av. Jag har valt att tänka att hon “kan” ett ord när hon har sagt det fler än 10 gånger i hyfsat adekvata situationer och att det har förekommit flera olika dagar. Enligt denna definition så kan hon således inte vov ännu. Hennes pappa är ju superduktig på språk medan jag är exceptionellt usel. Skämmigt usel. Men det hoppas jag kommer bli bättre under resan. Rutan kan numer säga mamma, pappa, hej, tack, knapp, napp, lampa, katt, handduk, tääpanka (träplanka), tött (trött), nam (hon vet ju inte att det inte är ett riktigt ord). Bubblarna för närvarande är vov och gott.
Krypande är däremot inte något som hon är intresserad av. Hon vill gärna få stöd av oss med att gå fram till något som hon är intresserad av men det tycks nästintill omöjligt för henne att komma upp på knä. Hon försöker tafatt några gånger och sedan ger hon upp och rullar till det hon vill ha om hon inte får hjälp av oss. Vi har väldigt halkig parkett vilket bidrar men jag tycker att det blir så även på våra mattor, som visserligen är lite halkiga de med. Finmotoriken intresserar henne desto mer och hon gillar att sortera burkar, stoppa burkar eller saker i varandra, stoppa olikformade klossar i hål (även om hon bara har lyckats med de cylinderformade klossarna än så länge). Hon älskar att läsa böcker och det börjar så sakteliga hålla henne tillräckligt sysselsatt på egen hand för att jag ska få lite (med betoning på lite) mer eget utrymme. Sömnen har vart knepig under en period men även det känns lite mindre påtagligt sedan några dagar tillbaks. Under en veckas tid så vaknade hon efter varje sömncykel ungefär vilket blir ca 45-60 min sömn mellan varje. Vi fick känslan av att hon drömde mardrömmar eftersom hon ibland nästan vaknade med ett skrik. Det blir ju så mycket chansande och spekulerande från vår del. Är det en utvecklingsfas, magont, en tand på g, mardrömmar, är det för kul/spännande att vara vaken, missar vi hennes sömntåg. Ja, spekulationerna pågick för fullt här hemma. Jag tyckte dock så väldigt synd om henne (och lite om oss, mest David eftersom han skulle upp tidigt).
Exempel på frustrerande situation. Att vilja framåt utan att komma en enda cm åt rätt håll trots ihärdigt sparkande. Inte konstigt att hon inte är så pepp.
David är väldigt glad åt att de äntligen kan bygga duplo “tillsammans”. Notera att Rut har en bit till sitt förfogande.
Sötnöt i fin vintagekjol som jag sydde om lite för att jag var så osugen på att vänta på att hon skulle kunna ha den om ett år eller två.
Väl i Småland passade vi på att göra en utflykt till Västervik med morfar och morbror. Rut var mest sugen på att spana ut över böljan den blå och på alla fåglar.
Pussel är helt klart en ny favorit.
Idag hade vi besök av farfar och farmor och då blev det burkspex minsann.
Första utomhuspromenaden iförd klumpiga skor.
Jag köpte färgpennor eftersom jag har märkt att hennes tålamod har ökat en hel del den senaste tiden men det var roligare att tugga på, kasta på golvet, bygga ihop och snurra med än att just rita.
Min pappa har vart barnvakt en hel del den senaste tiden för att jag skulle få hjälp med lyft eftersom jag hade så ont i ryggen.Jag fick så dåligt samvete av att inte kunna sätta ner eller lyfta upp Rut från golvet och det kändes genast myckt bättre när hon kunde leka på golvet med någon annan en stund även om det bara blev en timme varje dag.
Att klättra är kul och hon har länge kunnat dra sig upp till stående men hon är helt omdömeslös och inser inte sina egna begränsningar. Saker glider iväg och hon med dem.
Vintage och Cymbaler 