Ett hem eller bara bo

Sedan tvillingarna kom så har vi funderat en del på vår boendesituation. Hur vi vill att våra barn ska växa upp och vad vi har möjlighet att erbjuda. Vilka uppoffringar kan vi göra och vilka är fördelarna med de olika alternativen. Vi har testat tankar både högt och lågt. Försökt utforska varenda möjlighet för att så småningom kunnat landa i att åtminstone veta vad vi inte vill. Vi har allt från nosat på läkarvillor byggda 1920 i Småland till större lägenheter i våra nuvarande hoods. Fördelarna med att bo på landet (förutom de uppenbara med att vi skulle ha råd med ett drömhus på en fantastisk tomt) handlar främst om att försöka frigöra tid. Om vi bodde billigare skulle vi kunna jobba mindre och därmed spendera mer tid med våra barn. Fördelarna med att bo kvar i stan är ju att vi inte skulle behöva göra några större förändringar i vår livssituation i övrigt. Vi kan behålla våra jobb och förskolan som vi tycker mycket om bara för att nämna några saker. Efter månader av funderingar beslutade vi oss för att lägga krutet på att få till en kompromiss. Ett mindre radhus på pendlingsavstånd från våra nuvarande jobb. Under senvåren kastade vi oss in i ett gäng budgivningar och insåg att vi är rätt chanslösa i de områden där vi kan tänka oss att bo. Plötsligt dök det upp ett nybyggnadsprojekt med fast pris i ett område som skulle passa oss väldigt bra. Tillräckligt nära för att behålla vår nuvarande förskola. Vi skrev upp oss tillsammans med 2000 andra personer och idag släpptes de 39 parhusen. Jag mailade prick kl 10.00 då köpanmälan öppnades och nu kan vi inte göra annat än att hålla tummarna. Det vore helt perfekt för oss då det är fyra sovrum och en precis lagom stor tomtplätt för att en ska kunna odla lite, äta ute fina sommarkvällar och låta barnen kuta omkring. Senast nästa vecka får vi besked om hur vi ligger till i processen. Jag väljer att tänka att vi har precis lika stor chans som vem som helst av alla de som har gjort en köpanmälan. Dock har vi bestämt att blir det inte detta så ska vi försöka fixa i vår nuvarande lägenhet så att det blir ett hem på lång sikt.

Mäns mundiarre

Jag har lite naivt gått runt i min trebarnsbubbla och tänkt att jag skulle vara hyfsat fredad från sexism och folks (läs mäns) mundiarre nu när jag har blivit äldre och allt oftare väljer att vara osminkad och ofixad. Varje gång det visar sig att så tyvärr inte är fallet blir jag lika förvånad (konstigt nog).

En dag när Rut och jag lekte kull på vägen hem från förskolan så fångade hon mig och höll tag i min kjol. Då var det en gubbe som passerade oss som sa “Är du så liten så du behöver hänga i mammas kjol? Du borde dra upp hennes kjol istället, höhöhö”. Wtf liksom. Vem säger så till ett barn?

Igår när jag var på en galleria och precis skulle ta en fika med alla tre barn var det ett gäng byggjobbare i 30-40 års åldern  som passerade oss. En av dem noterade att jag hade lökringar under armarna och såg det som sin plikt att informera både mig och sina kollegor om att det var det vidrigaste han hade sett och att det var så sjukt sunkigt att en kvinna hade det. Han pratade om det hela vägen upp för rulltrappan. En av de andra männen tittade på mig och såg lite ursäktande ut men sa inget. Min första känsla var att hamna i försvar och jag ville säga något i stil med “testa att leva mitt liv en enda dag och bär omkring på tre barn och försök undvika allsköns utbrott och smärre katastrofer så får vi se hur svettig du blir” men sedan insåg jag som tur var att det inte finns någon som helst anledning för mig att ursäkta huruvida jag är svettig eller ej för någon.

Ett år in i trebarnslivet

Jag är väldigt förtjust i tanken på bloggar som ett tidsdokument och jag vill gärna att den här platsen ska återspegla vad jag befinner mig i och hur vi har det. Jag har alltid gillat att kunna gå tillbaks till något gammalt blogginlägg från 2008 och se vad jag tänkte och kände då. Sedan jag fick barn är detta lite knepigt av flera skäl men framförallt så har jag haft svårt att formulera några tankar alls i skriftlig form. Det här året har i mångt och mycket handlat om ren och skär överlevnad. Det har vart det tuffaste och svåraste jag någonsin gjort samtidigt som det såklart finns fina underbara stunder varje dag. Jag har alltid uppfattat mig själv som en person med mycket energi, lite rastlöst lagd och därmed har det alltid vart saker på gång. Om inte stora projekt som resor, bröllop eller en totalrenovering så har jag haft en massa pyssel på gång, läst någon kurs på sidan av jobbet eller hittat på skoj utflykter i vardagen. Det här året har tagit på mina krafter på ett sätt så jag inte känner igen mig själv. Jag har ingen energi kvar. Jag gör det jag måste med nöd och näppe och drabbas ständigt av dåligt samvete för allt jag inte orkar, vill eller ens kan längre. Även sådant som egentligen skulle vara roligt tar för mycket energi. Självklart så kan jag klappa mig på axeln ibland och tänka att det är en extrem situation som vi befinner oss i. Vi fick tre små barn inom loppet av 1,5 år, varav två har vart väldigt sjuka i perioder samtidigt som jag har vart tvungen att jobba eftersom en inte får dubbelt så många föräldradagar för tvillingar. Detta är såklart helt fruktansvärt eftersom alla barn borde ha rätt till en närvarande förälder åtminstone under sitt första år i livet. David har vart föräldraledig på heltid (men tagit ut pengar för ca 3 dagar/vecka) och jag har jobbat 57% plus att jag har gått en utbildning i Norge under våren. För att få ekonomin att gå ihop så var det helt nödvändigt men otroligt krävande i de perioder då tvillingarna var väldigt sjuka. Jag hoppas så att jag snart börjar känna igen mig själv och att jag får möjlighet att kunna njuta av de här sista föräldralediga månaderna. Tyvärr är det för tillfället svårt att se mer än det jobbiga i allt roddande. Nu när David har börjat arbeta heltid så är jag själv från ca 6-18. Rut går på förskola mellan 7-15 vilket innebär att jag oftast lämnar och hämtar henne med tvillingarna i släptåg. Sista timmen mellan 17-18 så brukar mitt tålamod vara helt i botten, speciellt de dagar som jag inte lyckats vila något alls. Tvillingarna sover sällan samtidigt och jag är nästan alltid uppe på benen från fem på morgonen. När en inte ens hinner tömma en diskmaskin vissa dagar så är det svårt att välja att göra sådant som jag brukar få energi av. Min plan framåt är att fortsätta sträva efter att synka deras sovtider och därefter skapa en dagsstruktur som både innefattar vila och några roliga saker även för mig.