Ruts djurkalender 

Här kommer en liten uppdatering på toarulledjursfronten. Några av de senaste i samlingen. Nu är det bara 9 djur kvar i Ruts toarullekalender. Jag börjar få slut på idéer men jag har rådjur och några på tema barnsånger inplanerade (snigel, groda, björn och lamm). Kanske en tapir vore kul. Vad säger ni?

Advertisements

Adventskalendrar och pyssel 

En behöver ju inte lägga ut en förmögenhet på adventskalendrar och julklappar. Här kommer ett tips på vad en kan göra som inte kostar så mycket pengar.Varje dag fram till jul så får Rut ett toarulledjur som jag har gjort. Det går snabbt och är ganska roligt. Om en vill så går det ju att göra tillsammans med sitt barn. Dom första gjorde jag tillsammans med Rut men det skapade en del frustration för en snart tvååring som vill klippa själv och måla med tuschpennan själv. Eftersom jag vill att klippande ska ske under kontrollerade former och att hon ska använda färger som går bort med vatten och tvål så tröttnade hon ganska fort. Djuren däremot tycker hon är roliga att leka med så nu gör jag dem åt henne på egen hand.

Varje morgon när hon kommer ut i köket så står ett nytt djur på hennes plats. Vi tänder ljus vilket hon tycker är mysigt (eftersom hon vaknar runt femtiden så är det fortfarande mörkt ute) och sedan äter vi frukost tillsammans (ofta även tillsammans med min mamma som är med via facetime). Därefter öppnar hon sin Pippikalende som vi köpte billigt som attans på rean första december. Så billigt att vi slog till på några fler kalendrar till kommande år bl.a. Mamma Mu och playmobil. När frukosten är uppäten (i mitt fall) och kladdad med (i Ruts fall) så tittar vi på Selmas saga tillsammans. Jag tycker att våra mornar tillsammans är så¨mysiga numer att det inte gör något att det är okristligt tidigt att gå upp vid fem. Tvillingarna och maken sover ofta gott några timmar till. Runt åtta byts vi av om jag är väldigt trött.

Två månader

Idag blir Maj och Tage två månader och det känns som att tiden går så otroligt fort. Två månader som gravid är en evighet men två månader med tvillingar går svindlande fort. Förvisso så känns det mycket märkligt att tänka att jag bara har känt dem i två ynka månader när de redan är en så stor del i vårt liv. Precis som det var för mig när Rut kom så växer sig känslorna starkare för var dag som går vartefter deras personligheter utpräglas allt mer och det går att få ögonkontakt eller ett litet leende. Även om det är fantastiskt att få följa deras utveckling så har jag inte alls lika bråttom denna gång. De får gärna vara små bebisar länge.Trots att jag ibland känner mig som en zombie när jag är så trött att jag häller utanför, glömmer varför jag går mot köket, läser om samma stycke flera gånger utan att minnas vad jag just läst och inte orkar dammsuga mer än nöden kräver så går allt över förväntan. Allt förutom amningen. Det känns som att vi har en personlig vendetta där jag börjar inse att jag kommer gå ur striden som förlorare. Jag önskar att jag hade orken eller förutsättningarna för att öka min produktion men som det är nu hade det inte ens räckt för ett barn. Jag kommer fortsätta pumpa och amma ett tag till, kanske tills jag börjar jobba igen (troligtvis i januari) men jag känner ibland att det är meningslöst då det är en så liten del av deras dagliga intag. Det känns dock som att jag går miste om någonting i föräldraskapet som jag hade en önskan om att få erfara.

Dagarna går i ett men jag försöker se till att jag kommer ut och gör saker även om det ofta tar emot lite i det här halkiga otrevliga vädret. I helgen var jag på lokal och firade en vän som fyllde år, igår var jag på min bokcirkel och idag tog jag en långpromenad med en vän och åt lunch ute. Det är så skönt att känna orken komma tillbaks sakta men säkert. Idag har jag gått 8 km och det är första gången på flera månader.Det är så tydligt att kroppen bara längtar efter att få sträcka ut sig och röra på sig. När vi inte förmår oss att ta oss ut på någon aktivitet så brukar vi bjuda hem vänner för att inte känna oss allt för isolerade i vår lilla bebisbubbla och det gör ju att de dagar då vi stannar hemma helt själva och kollar på serier blir mer njutbara. Tyvärr så har min systemkamera gett upp och det känns så otroligt trist att jag inte har ett enda foto på tvillingarna som inte är en mobilbild. Under förlossningen så hade vi med kameran och det var då det visade sig att den inte fungerade längre.

 

Tänk att mina små frön blir två veckor idag. Redan. Så himla otroligt fort tiden går. Nu är de lika självklara som vi andra i familjen. Situationen för Rut blir bättre för varje dag som går och även om det fortfarande bitvis är kämpigt för henne att behöva dela oss och ibland få vänta på sin tur så börjar hon också visa kärlek och stolthet. På förskolan har hon börjat prata om sina syskon och hon har sovit lite bättre de senaste nätterna. Tvillingarna är än så länge oftast nöjda med livet och de sover och äter hyfsat synkat än så länge. Vi försöker också bidra till att skapa detta genom att väcka dem för mat när den andra har vaknat. Jag känner mig allt mer trygg med min nya roll och i relation till barnen. Den största oron som jag hade i början är som bortblåst och jag känner mig allt mer stabil rent hormonellt. Det är otroligt skönt att jag blir mer och mer rörlig för var dag som går och nu börjar jag bli taggad på att kunna träna igen (ska träffa min sjukgymnast och få tips och råd efter snitt och med separerade magmuskler). Vilken dag som helst så kommer jag kunna sova på sidan och på mage och snart kommer jag orka ta långa promenader, kunna leka med Rut och hitta orken för att bidra med allt det praktiska i hemmet. Det kan säkert låta helt bisarrt men jag känner mig nöjd och mår bättre även psykiskt av att kunna plocka ur en diskmaskin, kunna bära ut soporna, dammsuga och plocka upp leksaker från golvet. Jag är alldeles snart där. Ärret är fortfarande lite ömt och det känns tydligt när jag gör en rörelse som jag inte borde göra där jag använder magmusklerna. Mitt bäcken är fortfarande väldigt rörligt och hoppigt men foglossningskänningarna är minimala. Rygg, axlar och nacke värker till och från men jag försöker sitta bra när jag ammar och matar bebbarna. Att det stramar lite i snittet gör att jag nog går lite framåtlutad vilket säkert bidrar till känningarna.

Den senaste tiden har vi ägnat år att få besök, uträtta lite ärenden, storhandlat med en vän, hängt på lekparker med Rut och besökt sjukhuset i tid och otid. I torsdags tog BVC över vilket känns väldigt skönt då vi slipper åka så långt bara för att väga bebisarna.

Så var jag trebarnsmamma plötsligt

Jag har haft en storslagen ambition i över en veckas tid att jag ska lyckas slutföra ett blogginlägg om min förlossning men att ha tre små barn tar sin lilla tid. Fem dagar efter förlossningen och en hel del grubblerier senare så mynnade det ut i att familjens nytillskott var en Maj och en Tage. De föddes sent på lördagskvällen och vi stannade på sjukhuset till onsdag. Min mamma och hennes man bodde hos oss under den första veckan med fokus på att ta hand om Rut. Det har vart överväldigande samtidigt som jag är förvånad över hur smidigt vi har kommit in i de nya rutinerna. Första dygnet/dygnen innefattade främst en hel del klåda (jag har nog aldrig upplevt den typen av klåda tidigare, varenda cm av min kropp kliade), en del smärta i magen och fokus på att lära känna våra nya goa familjemedlemmar. När sömnbristen var som värst i början så mådde jag uselt, främst psykiskt, och hormonerna fick mig att gråta för minst sagt märkliga saker. Det märkliga var överlag att kastas mellan det överväldigande faktumet att två små bebisar har legat i min mage och blivit till och sedan nu är våra barn och det superstarka beskyddande som känns blandat med en massa kärlek och rädslor. Mycket på en gång. Nu, tio dagar senare så börjar jag så smått samla ihop mig, kroppen mår lite bättre och vi börjar få koll på vad Maj och Tage behöver. Älskade Rut har det fortfarande ganska kämpigt med omställningen och det blev väldigt mycket för henne på en gång med två nya syskon och dagarna på förskolan. Vi gör vårt bästa med den energi som vi har och vi har tagit hjälp av våra familjer för att Rut ska få lite egentid med dem och med David. Förhoppningsvis så kommer även hon bli allt mer trygg och tillfreds med den nya situationen men just nu så tycker jag bara så oerhört synd om henne. Det var en väldigt märklig känsla när vi kom hem från sjukhuset med våra småttingar och Rut plötsligt kändes så stor. Hennes händer gick från att vi upplevde dem som små och nätta till att bli ett stort barns händer. Hela hon kändes så stor och då är hon ändå bara en liten 1.5-åring. Det gäller att påminna sig om det.

Bilköp och känslan av att lillungen börjar bli stor

Idag är det prick 3 veckor kvar till vårt planerade KS: Spännande. Idag har vart en bra dag, både rent fysiskt i min kropp men även för att Rut hade sin allra första dag alldeles själv på förskolan. Allting hade gått utmärkt. Hon åt bra, lekte, var glad, somnade (utan välling!) och sov ganska länge. Pedagogerna var nöjda och vi hade kontakt ett par gånger under dagen. Vi höll oss i närheten ifall det skulle behövas en inryckning men så var inte fallet. Imorgon vågar vi förlägga några aktiviteter på dagtid (David ska klippa sig, vi ska hämta ut våra vinterdäck eftersom vi ska sälja vår bil och jag ska tvätta). Någon av oss kommer såklart vara tillgänglig och inom en rimlig radie från förskolan men idag så var vi beredda hemma från kl 9-15. Vi lyckades dock få en massa gjort (vi gick igenom papper och en massa kartonger i källarförrådet) så det var ju bra att vi var tvungna att hålla oss i krokarna.


Igår så gjorde vi slag i saken och köpte en bil som stämde så bra överens med våra önskemål som möjligt men samtidigt hade en snabb leveranstid. Om två veckor ska vi få hem vår nya pärla. Jag har haft lite ekonomiångest inatt eftersom det är en ny och ganska dyr bil men målsättningen är ju att den ska passa för vår familjs behov i 15 år och om tre år så ska den vara avbetald och klar. Det är väl främst eftersom vi har gått ner en del i inkomst nu när båda har vart föräldra-/gravidlediga och ska fortsätta så fram till årsskiftet. Till våren får vi se hur vi löser det men våra funderingar just nu innefattar att båda jobbar halvtid och är föräldralediga halvtid.  Bilen är en Crimson Red Volkswagen Sharan 2017 års modell. Färgen är mer djupt rödvinsröd än vad bilden nedan visar. Vi valde inte färg utan tog den bil som i övrigt uppfyllde flest av våra krav. Hade vi haft möjlighet att välja färg hade vi nog tagit en granitgrå men nu när det blev den här så känns det lite mer unikt och skojigare än grått. Vi får väl se hur färgen behöver skötas om. Hittills har jag bara ägt två bilar, en röd Ford Fiesta från 2006 och nu senast en vit Skoda Octavia från 2009. Slutsatsen är att vit inte var en särskilt bra färg då allt damm och smuts syns väldigt väl.

m_red_sh2059print_a5bg-crop-u10241

Att göra avkall på det perfekta föräldraskapet

Gårdagens projekt innefattade att sätta upp några tavlor och krokar i Ruts rum. Jag har nästan blivit tokig på alla dessa påbörjade men inte direkt smutsiga kläder som hamnar lite var stans. Nu har de en alldeles egen plats. Vi har även fått hem förvaringslådorna så vi har försökt organisera Duplo och Briotåg och rälsar i dem. Det fick plats hyfsat mycket leksaker.


David har också vart och bytt vårt överkast som vi köpte i grått. Först så var jag helt säker på att jag ville ha ett grönt men sedan när vi stod i butiken och David röstade för det grå så tänkte jag att det var att köra lite safe och tyckte att även det grå var väldigt fint. Väl på plats på vår säng så kändes det däremot för mörkt och lite trist. Det hela slutade med att vi tog med en bit av vår tapet och jämförde vilken vi gillade bäst. Valet föll på det gröna överkastet.


I övrigt så fortsätter min dagsform vara lite varannan dag. i förrgår var det toppen och igår var allt betydligt mer besvärligt. Jag hade dåligt tålamod och kände mig lättirriterad och trött. Tyvärr så går det ut över Rut som får ett trist bemötande när hon har det besvärligt (d.v.s. när hon skriker som en stucken gris för att hon inte får göra något som är farligt och skadligt för henne). Som tur är så sammanfaller det nästan aldrig att jag och David har en sån stund samtidigt så när jag blir kort i tonen kan han ta vid och vara förstående och mjuk. Jag tror att jag skulle må bättre om jag bara fick sova lite mer och inte utsattes för så höga jobbiga ljud så ofta. Jag blir så stressad när hennes missnöje drar igång. Det liksom sätter sig i hela kroppen och pulserar ut stresshormoner som gör mig illa till mods och säkert påverkar bebisarna negativt också. Jag får dåligt samvete gentemot Rut och känner mig som en usel mamma men som tur är så har vi många fina stunder tillsammans även de dagar då jag inte är på topp.


Jag tror att en del av min irritation kommer sig av att vi har frångått några av de saker som egentligen känns viktiga för mig när det kommer till regler och vad jag inte tror är det bästa alternativet för just mitt barn. En sådan sak är TV-tittande/pillande på telefoner och paddor. Vi har begränsat detta i stor utsträckning under Ruts första 1,5 år (hon har inte visat något intresse för det heller) och det är först nu som hon tittar lite mer frekvent (p.g.a. att det blev en smidig lösning för mig när David var sjuk). Jag är inte en sån som tror att TV-är skadligt för barn men jag är övertygad om (och forskning som jag har tagit del av stärker min uppfattning om) att barn lär sig betydligt mer genom att interagera, samtala och utforska. Detta går ju att göra om ett TV-program också naturligtvis men i många fall tror jag att det är en fördel ju fler sinnen som aktiveras. Nu även efter att David blev frisk igen så har vi fortsatt med vår lite slappare hållning. Rut tittar på några program som vi har valt ut mellan ca 05.00-06.00 och även en stund (ibland upp till en timme) på eftermiddagen eller kvällen. Det har blivit ett sätt för oss att frigöra oss lite så vi kan laga middag i lugn och ro och på morgonen så behöver inte jag kasta mig ner på golvet i en intensiv lek eller sagostund som kräver en massa utav mig utan jag kan sitta i soffan och tycka lite synd om mig själv för att jag har ont (foglossning) och är trött (p.g.a. tidigt). Jag blir dock lite illa till mods när jag ser henne sitta still och stirra på en stor skärm. Vissa program/klipp med barnmusik t.ex. uppmanar till lite mer aktivitet och då brukar Rut stå på golvet och dansa och göra efter rörelser. Då känns det däremot bra. Vi har som standard att vi går ut med henne två gånger varje dag och om vädret är riktigt uselt så åker vi till ett lekland eller simhallen så hon får träffa andra barn och får ur sig lite energi. Vi får se vad vi har möjlighet till nu när tvillingarna kommer men jag tror att det är viktigt att hon får komma ut tillsammans med åtminstone en av oss eller hela familjen en gång varje dag, även de dagar som hon går i förskola. Jag tror dock att våra nya omständigheter gör att vi behöver kompromissa bort en hel del av våra utopiska föreställningar om att vara perfekta föräldrar som alltid gör välavvägda val för Rut. Vi kan såklart vara våra barns perfekta föräldrar men med lite sämre förutsättningar bara och kanske inte på det sätt som vi hade föreställt oss. Idag har vi iallafall lyckats ta oss en vända till den stora parken i närheten, hängt med Davids syster och Ruts kusiner i Snösätra där vi kikade på grafitti och sedan haft besök av en vän under em. David och Rut gick dessutom en extra vända till parken så förhoppningsvis kommer Rut sova gott inatt och vara laddad inför sin andra vecka på förskolan.

Dagarna går trots allt

Här händer det mycket och lite på samma gång.

Inskolningen

Rut har gått ytterligare två dagar på förskolan med lite varierat resultat. Ruts vanliga rutin är att vakna ca kl 05.00 och sova middag från ca kl 09.00 eller 10.00 och en till två timmar framåt. Dagarna på förskolan har börjat kl 09.00 och sedan ökat på successivt och igår skulle Rut vara kvar till kl 14.00. Lunchen äter de mellan 11.00-11.30 och därefter är det nedvarvning och sovstund ca kl 12.00. Vid den tiden så har Rut hunnit passera stadier av trötthet och ren utmattning för att komma in i den gnälliga och nedstämda fasen när allt känns jobbigt och svårt. Hon är dessutom van att få välling i samband med sömnen och blir därför hungrig redan vid 9-tiden. De äter frukt på förskolan men Rut skulle behöva något lite tidigare än så. Allt detta sammantaget gör att Rut inte har lyckats komma till ro och somna på förskolan och därför har David och hon gått hem vid 12-tiden så hon har fått sova hemma. Vi kommer försöka hålla på förskolans rutiner nu under helgen och sedan förskjuta hennes läggtid med en timme, från kl 19.00-20.00. Kanske blir det enklare för henne om hon sover lite längre på morgonen? De senaste två dagarna har hon dock somnat senare men vaknat vid 05.00 ändå, zzzzz. Jag hoppas så för hennes skull att hon lyckas komma in i de nya rutinerna relativt snabbt eftersom hon tycks trivas och gilla att gå på förskola så länge inte hunger eller trötthet ger sig till känna.

Biljakten

I övrigt så har vi fortsatt vår biljakt med varierat resultat. Den typen av bil som vi söker efter skall helst vara 7-sitsig med möjlighet till 3 bilbarnstolar. Det ska vara rymligt så den vuxna som inte kör kan sitta hyfsat bekvämt oavsett vart i bilen den hamnar (vi kanske behöver placera ut barnen lite olika beroende på lång/kort körning, sovrutiner o.s.v.). Eftersom det blir en stor bil så är ju skjutdörrar en fördel när en skall parkera. Vi vill gärna ha dragkrok (så min cykeltokige make smidigt kan ta med sin cykel överallt). Vi behöver dessutom få plats med tvillingvagnen och gärna utan att behöva fälla något säte. I övrigt så har vi såklart en massa önskemål om små finesser som inte är superviktigt men ändå kan underlätta eller förbättra resandet. Vi har tittat och provkört ca 5 olika modeller som mer eller mindre uppfyller dessa krav och nu har vi fastnat för en Volkswagen Sharan. På måndag så planerar vi att åka till bilhandlaren och känner oss ganska redo för ett köp om vår kontakt kan ge oss en bra deal.

Sharan_Urano_GreyIMG_4917right3

Förlossningen

Igår så trillade det in en kallelse i brevlådan. En kallelse och ett faktiskt DATUM för kejsarsnittet. Ganska långt fram i tiden men ändå, yay. Det känns märkligt att kanske veta början på två av sina barns pers nr. Jag har ägnat lite tid åt att läsa på om KS de senaste dagarna och nu känner jag mig något mindre rädd och orolig. Det är väl ganska naturligt att oroa sig för smärta och jag är rädd för att få nervminnen av att de bökar omkring i magen. Sist när jag blev opererad så fick jag såna känselflashbacks varje gång någon eller något kom åt mitt ärr utan att jag var förberedd att jag ryckte till ordentligt och fick typ fantomsmärtor. Jag har även haft besvär av att jag ser olyckor framför mig där jag skadas på ett liknande sätt igen utifrån tillfällen då jag har gjort mig väldigt illa (kolliderat med en bil när jag cyklade, brutit olika kroppsdelar o.s.v.). Jag har inte haft några såna tankar eller känslor däremot från min förra förlossning så kanske är det faktiskt så att kroppen gör skillnad på ond och god smärta.

Igår så skulle jag besöka mitt jobb och då de bygger om på Slussen och ändrat flera busslinjer så slutade det med att jag fick gå väldigt långt (med preggomått mätt). Totalt gick jag 7.5 km igår vilket är mer än vad jag har gått sedan innan sommaren nästan. I förrgår morse så gick min slempropp och det behöver ju i sig inte betyda så mycket men med Rut kom förlossningen igång ett par dagar efter det. Den här gången vågar jag inte tro något alls. När jag gick sådär mycket igår så fick jag en del smärtsamma (fast på mensvärksnivå inte som riktiga värkar) sammandragningar och förvärkar. Även de kändes som det gjorde ett par dagar innan Ruts förlossning kom igång men det var till och från under dagen och med Rut så var det mer sammanhängande under längre tid. Jag har för mig att jag kunde klocka värkar under ett par timmar och att de sedan klingade av för att återkomma några timmar eller ett dygn senare några dagar innan Rut föddes. Lika mycket som jag tolkar och analyserar varje tecken på att något ändras i kroppen så är jag inställd på att det nog kommer dröja tills det datumet som vi nu har fått besked om. Det känns så spännande med en tidsplan. Om si och så många dagar så är vi med stor sannolikhet trebarnsföräldrar. Häftig känsla.

 

Ruts första dag på förskolan och en träff med vår BM

Idag var Ruts allra första dag på förskolan. Vi har talat om förskolan en hel del de senaste veckorna men jag tror inte att hon har haft en susning om vad vi har menat. Vi har besökt gården på förskolan tillsammans med Rut många gånger, dels för att vi bor väldigt nära och det är praktiskt men även för att hon skulle hinna bli lite trygg där. Tyvärr så föredrar hon storbarnsgården vilket skulle kunna bli ett problem framöver då de små barnen enbart vistas på lilla gården när de är ute. Rut var glad i hågen när vi traskade över och hon hann utforska de utrymmen som småbarnsavdelningen består av. Det var tre förskolepedagoger/barnskötare på 14 barn vilket ändå känns som en ganska rimlig grupp. Rut och ytterligare 7 nya barn skall börja i gruppen nu till hösten och många av dem tycktes vara ungefär i Ruts ålder. Hon interagerade med några av de andra barnen men främst höll hon sig sysselsatt med egna aktiviteter och lekar. Min uppfattning var att Rut tyckte att det var roligt att vara där men att hon blev lite förvirrad av alla möjligheter och val. Imorgon ska David ta över inskolningen men jag är glad att jag orkade vara med idag så jag har lyckats få ett hum om hur det fungerar och sett pedagogerna vara aktiva i verksamheten. Vi har valt att hon skall gå på förskolan mån9-14, tis, ons och fre 9-15 och tor 9-16. Då blir det en lugn uppstart efter helgen och en lite längre dag i slutet av veckan när hon kommit in i förskolerutinen. Detta ger Rut möjlighet att fullfölja en dag och vara med på det som sker under en hel eftermiddag. Det passar även oss bra att ha möjlighet att planera någon längre aktivitet eller utflykt med tvillingarna varje vecka. Imorgon ska min pappa gå förbi förskolan och presentera sig. Utifall att förlossningen drar igång så småningom så är det bra att de har hunnit träffa honom.

Efter inskolningen så fick Rut hänga med sin farmor och för vår del bar det av mot vår vanliga barnmorska. Hon förtydligade det den hesa läkaren försökte berätta för oss igår. I stort sätt så sa hon samma sak som läkaren men hon hade en peppande ton vilket gjorde under med mitt humör och min inställning. Hon var tydlig med att det är fantastiskt att min kropp orkar med att bära dem fortfarande och att varje dag gör skillnad för dem. I efterhand så kommer jag vara glad att de stannade inne precis så länge som det bara gick. Hon tyckte inte att vi skulle stirra oss blinda på gram och % utan fokusera på att vi har två friska barn i antågande. Hon trodde inte att de skulle låta mig gå över 38+0 vilket kändes skönt att höra. Jag ska försöka att fokusera på våra delmål framöver (UL, förlossningssamtal, KS-samtal, remissen med datumet för KS) för att tiden inte ska gå fullt så långsamt. Vår BM förberedde mig lite grann på hur jag ska agera om förlossningen mot all förmodan drar igång på naturlig väg och jag fick lite råd och tips om vad jag kan göra för att minska foglossningen och svullnaden i underlivet. Hon trodde att jag har fått åderbråck i underlivet och detta gör att jag känner av att ärren från min förra förlossning smärtar och området är ömt. De är ingen besvärande krämpa direkt om en jämför med allt annat (foglossning) men all smärta/obehag som kan minskas är såklart bra.

1,5-års kontroll 

Idag besökte vi BVC för en liten kontroll och vaccination. Rut fick rita (det tycker hon tyvärr är ganska trist), stapla klossar (hon kan stapla så höga torn som hon når upp till), säga några ord (hennes ordförråd ligger nog på uppåt 150 ord även om det är svårt att uppskatta), peka ut kroppsdelar (hon kan alla som vi har lärt henne men det är flera som vi inte har gått in på ännu, hon klarar sig bra på att kunna säga arm så vi har inte lärt henne armbåge och handled ännu t.ex.) plus att hon mättes och vägdes. Rut vägde ca 13.7 kg och var nästan 90 cm lång. Alla uppgifter klarade hon galant (sånt hon kunde redan vid 8-9 månader). Rut är en hejare på att prata och säger meningar med två och tre ord dagligen “pappa sitta här”, “bäbi bajs blöja” och “bär mig” eller “hjälp mig”. När Rut var 6 månader så sa hon sina första tre ord (mamma, pappa, hej) och jag valde att räkna det som att hon kunde ett ord om hon sa det i “rätt” sammanhang och vid minst tio tillfällen under en eller två dagar. Sedan dess har det tillkommit ord i en rasande fart bortsett från den perioden då hon lärde sig gå. Då var hon så koncentrerad på sin nya uppgift att hon tycktes glömma språket.

Rut befinner sig just nu i en fas där hon är överallt precis hela tiden och hon vill ha det på sitt sätt annars skriker hon i högan sky. De skrik som hon uppbådar när det är som värst skär genom märg och ben även om en stoppar in fingrarna i öronen. Det är helt enkelt en hemsk fas på många sätt. Det är så dränerande att förhålla sig till att precis allt eller inget kan föranleda ett utbrott. Så fort vi inte anpassar oss efter henne så blir det en “jobbig” dag men idag hade vi alla förutsättningar på vår sida. Hon hade sovit bra, ätit bra, vart i parken 2 ggr och därmed träffat andra barn och tagit ut sig fysiskt genom att gå och klättra. Ändå blev det nästan omöjligt att ha med henne när vi skulle till en matbutik. Inget passade damen någon längre stund och hon ville bara kuta omkring och utforska precis allt. Så fort vi försökte leda henne åt det håll dit vi var på väg blev hon arg. Vi lyckades inte handla hälften av det vi skulle ha och det var två utmattade föräldrar som lämnade matbutiken. Pju. Jag hinner ju knappt med henne när hon sätter fart (pga foglossning och tryck neråt) och det känns väldigt tufft. Hur intensivt det än kommer bli med två små bebisar så tror jag att Rut är den som kommer suga mest energi ur oss. Förhoppningsvis så lättar det för henne när hon börjar förskolan och får mer stimulans.