Lite uppdatering såhär en vecka in i min sjukskrivning på halvtid (jobbar 20% och är föräldraledig övrig tid). Jag mår faktiskt redan lite bättre. Jag har fortfarande en del yrsel och känner att strassen drar igång i mig så himla lätt. Jag blir lite överväldigad av vardagliga situationer och tankar på saker som ska göras. Ibland känner jag mig handlingsförlamad. Jag vill saker men jag orkar inte riktigt. Det är inte så enkelt att ta ner sina förväntningar alla gånger. Oftast är det bara små saker som är obetydliga egentligen, men det är just de där sakerna som jag tyckte höjde min livskvalité och som gjorde livet rätt gött.

För att ta ett exempel så hade jag tänkt göra en julkalender till Rut bestående av en liten stad där de 24 husen skulle ha varsitt husnummer. I vissa hus skulle hon finna en liten present (5 st) och i vissa hus skulle hon hitta en gemensam aktivitet. Något juligt eller kul som vi skulle göra tillsammans (baka, pyssla, gå till simhallen o.s.v). Nu har nattningarna dragit ut på tiden den senaste veckan (sällan klar innan 21) och då har jag inte orkat göra några hus. Istället placerade jag mig vid köksbordet nu ikväll och tänkte lägga ner allting i färdiga godispåsar som jag skulle knyta ett snöre runt bara. När jag väl satt mig ner så kom jag på att jag behövde ha en sax och då orkade jag inte hämta saxen. Det kändes så jäkla knäppt att allt skulle falla på en sax liksom. När jag hade suttit där en stund utan att få något gjort kom David och undrade hur det gick. Det slutade med att han hämtade en sax till mig och nu är påsarna fyllda. Men känslan ändå, att vilja men inte orka.

En annan grej är att jag har svårt att ta motgångar (även yttepyttepluttiga motgångar). För att ge några exempel så var jag hos frisören för första gången sedan jag gifte mig (!) och hade en kul plan för hur det skulle bli. En avfärgning, en blekning och en färgning senare så hade håret minst fem olika nyanser och jag var tvungen att lämna salongen för att hinna i tid till min egen födelsedagsmiddag. Frisören ville inte ha något betalt (helt rimligt i sammanhanget) men ville boka in mig på ny tid dagen efter. Då var jag (lite bakis) och sjukt opeppad på att vara hennes försökskanin en gång till så jag bad bara om att få allt hår i en färg. Kontentan av nu totalt 6 timmar i frisörstolen var ett resultat som jag lätt kunde åstadkommit med en toning på egen hand.

Ett annat exempel utspelade sig i söndags då vi efter mycket stora ansträngningar lyckats packa in övertrötta och skrikiga ungar i bilen körde ut mot Nynäshamn. Målet var att passa på att leka i några fina grottor vid vattnet. Väl framme så var allting avspärrat då de spelade in en film där. Vi fick en trevlig promenad som avslutades med våfflor på ett mysigt litet café. Rut hade lätt att byta fokus och brydde sig knappt ett dugg om att vi inte kunde leka pirater som letade efter en gömd skatt i grottorna (vilket vi hade pratat mycket om innan) men jag hade svårt att känna mig nöjd. Eller snarare, det gjorde mig besviken och på dåligt humör vilket ju är helt orimligt. Jag önskar att jag skulle ha ett uns lättare att känna mig glad och peppad.

 

 

 

Idag så träffade jag en bra läkare som dessutom visade sig vara tvillingförälder själv. Hen var så lugnande och hade många bra tips och råd men framförallt så kände jag mig förstådd och jag blev sjukskriven på halvtid. Jag har inte riktigt hunnit klura ut hur (om) detta påverkar mitt sgi och hur jag ska skriva in allt så det blir rätt men det får jag ta imorgon. Jag är bara så tacksam över att David nu kan jobba mellan 10-14, vilket betyder att han kommer vara borta mellan 9-15. Det innebär att jag inte behöver vara själv med alla tre barn och att vi kan turas om att hämta och lämna Rut på förskolan. Såklart hade det kanske vart ännu mer värt om han kunde välja att vara föräldraledig vissa heldagar istället men nu tycks inte det vara en möjlighet utifrån hans jobb. Jag tror inte att det här kommer ge mig tillräcklig respit för riktig återhämtning men de största stressmomenten under en dag reduceras ju avsevärt. Från 60 timmar själv under en vecka till 30 timmar. Jag blev sjukskriven t.o.m barnens inskolning i slutet av januari och då ska vi ses igen för att stämma av läget. Däremellan hinner det bli jul då David har lite semester och vi ska få lite avlastning av min mamma med man som ska ta Rut några dagar. Det är mindre än fem veckor kvar till jul och jag hoppas att den här planen ska få det att fungera. Efter jul kanske vi förlänger Ruts dagar på förskolan fram till tvillingarnas inskolning för att få en timme innan hon ska hämtas som vi kan lägga på att städa, handla och allt annat som behöver göras. Jag lyckas knappt tömma och fylla en diskmaskin under en vanlig dag med tvillingarna eftersom de sällan sover samtidigt.

Jag har länge haft en känsla av att något inte står helt rätt till. Ofta har jag kunnat skaka den av mig, ursäktat den med allsköns adekvata anledningar men nu de senaste dagarna så har jag nått en punkt där det inte går längre. Jag har inga ursäkter kvar. Jag tror att jag har utmattningssyndrom.

När jag tänker tillbaks på de senaste tio åren av mitt liv så kan jag se att det har vart på väg åt det hållet länge. Jag har alltid betraktat mig själv som en person med många idéer och mycket energi. Rastlös, stresstålig och engagerad. För tio år sedan så pluggade jag heltid, läste på halvtid på sidan av, jobbade extra på kvällar och helger och startade upp en tjejjour som jag sedan var ordförande för i fyra år. Jag hade praktik utomlands en period vilket gjorde att jag behövde läsa vissa kurser extra snabbt innan jag reste iväg. Jag bodde även i ett stort hus på landet ensam större delen av tiden vilket innebar att jag på vintern ställde ett larm för att gå ut och elda på nätterna.

När jag hade tagit min examen så flyttade jag tillbaks till Stockholm och började jobba. Det var en fantastisk tid då jag var nyförälskad i staden, i David, i mina vänner och i mitt arbete. Jag tyckte att det var roligt att gå till jobbet varje dag vilket många tyckte lät helt absurt vill jag minnas. Jag älskade det så mycket att jag tyckte att det var helt okej att ha över hundra komptimmar. När min chef tog upp det med mig så använde jag komptimmarna när jag hade semester vilket gjorde att jag fick en massa semesterdagar över istället som låg kvar under några år. Under den perioden totalrenoverade vi en lägenhet och levde i ett byggkaos under ganska lång tid.

När jag blev gravid med Rut så hade jag en riktigt tuff graviditet med mycket foglossning och allsköns besvär. Jag blev ganska orörlig redan runt vecka 20 men jag jobbade på bäst jag kunde ett tag. Eftersom jag hade sparad semester så tog jag ut ett par veckor i den vevan (när jag var i v 34) och därefter blev jag sjukskriven. Det kändes ju inte direkt som semester eftersom jag i princip inte kunde gå. Sedan följde ett föräldraledigt år då jag planerade för ett bröllop som inte gick att genomföra så som vi hade tänkt så då fick jag göra en helt ny plan. Självklart var David involverad men jag gjorde säkert 90% av allt som hade med bröllop och bröllopsresan att göra. Vilket jag ville göra för att jag tyckte att det var så sjukt kul. Jag har för mig att jag pluggade lite på distans och jag läste en hel del om barns utveckling och anknytning under den perioden. Jag förberedde mig även inför en ganska stor operation i vänster ben så jag tränade mycket.

Efter bröllopsresan så fick jag veta att jag skulle få vänta länge på operationen (det blev något slags misstag/missförstånd) så vi bestämde oss för att försöka bli gravida. Vilket vi också blev nästan direkt, med tvillingar. Lagom tills jag skulle tillbaks till mitt jobb var jag alltså gravid igen. Det var en bitvis tuff graviditet, lättare än den med Rut eftersom jag var lite rörligare, men jobbig av andra anledningar. Både psykiskt och fysiskt. När tvillingarna föddes så mådde jag inte så bra rent psykiskt och det var tufft precis  i början av just den anledningen. När tvillingarna var fyra månader började jag jobba 57% samt läste en utbildning i Norge. Under den här perioden fick de RS och var väldigt sjuka i flera månader. De blev egentligen inte riktigt bra förrän till sommaren. Vi slet och kämpade med inhalationer och mediciner samtidigt som vi försökte ge en trotsig och lite försummad tvååring allt som hon behövde.

Efter sommaren så började David jobba igen och där är vi nu. Jag är själv med barnen 60 timmar/vecka och jobbar bara 20% men jag är så fruktansvärt sliten. Barnen är sjuka igen och vi är åter tillbaks på inhalationer flera gånger varje dag.

Mina besvär har som sagt smugit sig på (framförallt de senaste tre åren) men nu mår jag så kass att jag känner mig som en spillra av mitt vanliga jag. Jag har yrsel, svindel och domningar i armar och ben. Jag glömmer saker och ord, har suddig syn, svårt att fokusera och koncentrera mig. Jag är ljud- och ljuskänslig och har en gnagande oro och obehag i kroppen. Ont i leder, ofta ont i huvudet och jag har mycket ångest och starkt obehag inför saker som jag har klarat galant tidigare i livet. Framförallt är jag bara så sjukt trött. Imorgon ska jag träffa en läkare och jag hoppas att jag kan bli sjukskriven under en period så David kan vara hemma med barnen mer och avlasta mig. Såklart har jag bättre och sämre dagar men det finns ingen tid till återhämtning. Som lugnast har jag det när jag är på jobbet men efter att jag har jobbat ett långt pass (44 h) så är jag helt slut i två dagar trots att jag oftast får sova mer på jobbet än hemma.

Det känns som att jag har gått och väntat på att något ska hända. Att vi ska få mer avlastning eller att någon ska säga åt oss på skarpen att “såhär kan ni inte ha det”. Men det kommer inte riktigt. Den där väggen som folk talar om kanske just är de där symptomen som jag nämnde nyss. Jag vet inte men något måste förändras för såhär vill jag inte må.

Jag tror att det hade gjort stor skillnad för vår familj (och säkert för många andra också) om tvillingar räknades som två barn när det kommer till föräldradagar. Det skulle innebära att båda barnen har rätt till en närvarande vuxen var i alla situationer under en dag då de har behov av omvårdnad, närhet och stimulans under sina första 15 månader i livet. Som det är nu kan jag oftast bara ge en i taget vad de behöver. Det betyder att jag många gånger varje dag måste välja vilket av mina barn som har störst behov av mig. Ibland kan det vara så att medan jag byter en bajsblöja så slår sig den andra och då måste jag välja om jag ska skynda dit eller om jag kan slutföra vad jag håller på med.  Jag upplever det som att jag större delen av min vakna tid befinner mig i stress och otillräcklighetskänslor. Jag förstår att även andra familjer som har barn tätt hamnar i dessa avvägningar men det är speciellt att ta hand om två små barn i ungefär samma utvecklingsfaser och ett fortfarande ganska litet barn. Ibland är det stressande även när vi är tre vuxna på tre barn. De dagar som jag får till bra och hittar någon slags energi i mig själv att gå runt på är fantastiska men även då är det på bekostnad av mina egna behov (främst behovet av sömn, mat, fysisk aktivitet och toabesök). Jag vill inget hellre än att vara precis som innan, full av energi, glad, påhittig och kreativ men istället känner jag mig lat och otillräcklig.

Morgonbestyr

Kanske är det så att jag börjar komma in i någon slags vardagslunk med tvillingarna. Jag blir även modigare och modigare med tiden då jag är själv med alla tre. Det är några moment varje dag som ställer till det lite för oss då det är risk för mycket skrik och en extremt stressad och svettig mamma men överlag flyter det på hyfsat just nu. Veckorna går ganska fort. De tillfällen som är tuffa är ju främst när jag ska lämna Rut på morgonen. Tvillingarna vaknar vanligtvis vid 5 (nu sedan tidsomställningen vaknar de ca 03.30) och sedan går David hemifrån vid 6. Därefter har jag en timme på mig att få alla morgonbestyren klara. Det låter säkert som mycket tid men här är en lista på allt som behöver hinnas med.

Väcka Rut. Byta blöja på två barn. Sätta Rut på pottan och hinna passa på henne så hon inte häller kisset utanför toan när hon ska skölja ur sin potta. Sedan på med blöja även för hennes del. Frukost till tre barn med tre olika preferenser. Rut ändrar sig även ett par gånger. På med kläder på tre barn. Det är alltid minst en som krånglar. D-droppar till tre barn. Tandborstningen på tre barn. Inhalationer för två av barnen (tar ca 3-5 min/barn) och de skriker ofta i högan sky. Slänga i mig en kopp kaffe. Ta på de kläder som de lyckats ta av sig. Hämta vagnen i förrådet medan 1-3 skriker. Kanske ta på regnskydd på vagnen. Göra ersättning till två barn. Hitta det gosedjur som Rut promt ska ha med sig till förskolan. Leta fram ytterkläder till tre barn. Klä på ytterkläder på tre barn. Bära ner två barn till vagnen. Se till att det tredje barnet inte rymmer eller hittar på något hyss. Hämta något som jag såklart har lyckats glömma. Byta en till blöja för någon kommer med stor sannolikhet ha hunnit bajsa. Gå till förskolan (detta går ofta ganska smidigt). Gå in med Rut medan två barn väntar ute i vagnen och skriker och är missnöjda för de inte vill bli lämnade vind för våg. Ofta är någon i personalen gullig och kollar till dem då och då. Ta av Rut alla kläder och gå till hennes avdelning i andra änden för att lämna alla saker. Snabbt hej då till Rut. Ut till vagnen. Sedan lunkar vi hem igen eller tar en promenad beroende på väder och humör. Då ska två barn bäras in, kläs av, vagnen ska parkeras i förrådet och då tackar jag nästan de gudar jag inte tror på för TV-n. Ibland så skippar jag tandborstningen och D-droppar till tvillingarna och gör det när vi kommer hem igen. Ibland får de ha på sig pyjamas under ytterkläderna. Alla trick är bra tänker jag. Och då har klockan hunnit bli tio över sju. Pju. Tio timmar och femtio minuter till avlösning.

Ytterligare några tankar på temat #metoo

Angående vissa diskussioner, nya # och mäns bekännelser som har dykt upp efter #metoo så känner jag mig bara så trött. Oförmågan att förstå att det inte nödvändigtvis handlar om hur pass grov en kränkning är. Att alla individer är unika i sitt känsloliv och hanterar situationer på olika sätt. För mig är inte det grövsta brottet som jag blivit utsatt för det värsta om jag ska mäta det i hur det påverkat mitt mående. Långt ifrån. För någon annan så kan det upplevas helt annorlunda. Just jag berörs främst av hur mitt eget (och tjejer/kvinnors generellt) handlingsutrymme och deltagande på olika sociala arenor har begränsats av det potentiella hotet om ett sexuellt övergrepp snarare än de situationer då jag faktiskt vart utsatt för dem. Då har det handlat om att utifrån bästa förmåga ta sig ut ur situationen. De långtgående konsekvenserna efter ett övergrepp kan också ta sig väldigt olika uttryck. Vissa saker förstod jag först långt senare att de ens var övergrepp. Jag kände i situationen att jag blev obekväm eller kanske till och med rädd men hade själv svårt att tolka huruvida det var en adekvat upplevelse från min sida. Ibland har rädslan för de långsiktiga konsekvenserna av att inte gå med på saker som jag inte har velat övervägt rädslan för vad det gör med mig att bli utsatt för något. Sanktionerna det kan föra med sig att vara den som säger stopp och nej. Självfallet har även tankarna kring hur andra skulle döma mig och mitt eget beteende spelat in på hur jag sedermera själv har tolkat situationen. Jag har förminskat saker för att slippa skammen och risken att inte bli trodd på.

#metoo

Ingen kan ju ha missat #metoo vid det här laget. Så många modiga som berättar om sina erfarenheter. Sin vardag.

För mig, så som för väldigt många andra, är det första minnet från tidig ålder. Kanske var jag 5 eller 6 år när grannpojken, som var ett år äldre, tvingade mig att ta på hans snopp. Jag minns att jag tyckte att det var äckligt och väldigt konstigt. Jag berättade det för hans mamma som mest såg väldigt förvånad ut. Jag minns inte att hon sa något speciellt om det.

I 5-an till 7-an var det en hel del kläm på tuttarna och rumpan. Någon lärare som kommenterade tjejernas färg på bh-banden. Toadörrar som bändes upp när en minst anade det (jag vågade aldrig gå på toa på skolan). Killar som smög i duschrummet. Skryt och skrönor. Ord som hora och madrass.

I 8-an och 9-an gick jag i en väldigt bra skola med närvarande engagerade lärare och även om det såklart förekom en hel del även där så var stämningen helt annorlunda och betydligt bättre än på många andra platser där ett gäng hormonstinna tonåringar befinner sig.

I senare tonåren var det mer “ställa upp sex”. För hårdhänt. Tafs och tjafs på fyllan. Glåpord. Vid ett tillfälle låtsades jag sova med kläderna på medan en snubbe juckade mot min rumpa tills han kom.  I slutet av gymnasiet var jag tillsammans med en person som var väldigt kontrollerande, stundtals obehaglig och elak. Några av de sjukaste sakerna som han gjorde var inte av sexuell karaktär (så som när han slängde ner min väska på tunnelbanespåret eller när han faktiskt slog till mig) men han hade ofta en åsikt om mina kläder, min kropp och vem jag fick prata med eller titta på. En gång så var vi på hemmafest tillsammans med hans vänner. Jag hade med mig en tjejkompis till festen och vi satt i köket och pratade med några som vi inte kände sedan tidigare. Då fick min dåvarande pojkvän spel och blev våldsam och helt galen. Han skrek att jag flörtade med andra och hade sig. Några av hans vänner höll fast honom medan personen som hade festen förste eller kanske t.o.m bar (minns inte riktigt) in mig och min tjejkompis i ett rum på övervåningen. Därefter låste de dörren utifrån och vi kunde höra hur min pojkvän betedde sig helt galet där nere. Vi blev inte utsläppta från rummet förrän långt senare och då hade han gått. Såklart fick jag massa skit för det i efterhand. Jag minns att jag blev glad för att min pojkväns vänner stod upp för mig och på något sätt erkände att hans beteende var galet men samtidigt så är det en helt sjuk situation såhär i efterhand, att jag och min vän skulle bli inlåsta för att han gjorde dumma saker. Vi gjorde slut kort därefter som tur var.

Nu när jag skriver om det så är det som att den typen av minnen kommer tillbaks ett efter ett. Saker som jag inte har tänkt på de senaste 15 åren poppar upp som popcorn på näthinnan. Det ena värre än det andra. Som den gången då jag och en vän var på charter och en kille som vi passerade på vägen körde upp sin hand mellan mina skinkor. Eller att jag och en av mina vänner blev utsatta för sexualbrott av samma snubbe (en kompis till ett av mina ex) men inte pratade om det med varandra för än många år senare. Eller gången då jag följde med en vän när hon skulle träffa ett ganska nytt ragg och dennes kompis som också var där försökte tvinga sig till en avrunkning. Eller gången då jag följde med ett ragg hem och hans inneboende försökte styra upp det till en trekant fast jag var tydlig med att jag inte ville. Besvikelsen över att mitt ragg inte var tydligare med att han inte ville dela med sig av mig. Eller när en gubbe satte sig bredvid mig på bussen och började ta på mitt lår när jag satt och halvsov. Eller när jag var på efterfest och en tjej där hade silikonbröst och alla ville känna och mitt framför henne diskuterade hur brösten kändes, om de gillade det eller ej. Det är även väldigt obehagligt att tänka på alla de där gångerna då inget faktiskt hände men då det kunde ha skett.

Nu på senare år så har jag främst vart drabbad av kommentarer, en och annan klapp på rumpan, grova skämt och en känsla av att ändå behöva vara på min vakt i speciellt utsatta situationer.

För tio år sedan startade jag upp en tjejjour tillsammans med ett gäng eldsjälar och under årens lopp då jag var aktiv inom tjejjouren samt i min vanliga proffession (Behandlingsterapeut som jobbar med personer som är 13-20 år) så har jag kommit i kontakt med otaliga brottsoffer och även en del förövare. Den ena historien mer horribel än nästa. Alla har de dock en sak gemensamt. De är uttryck för ett utbrett kvinnoförakt, en patriarkal struktur där tjejer och kvinnor anses finnas till för andra (läs pojkar och män) och jag står inte ut med tanken på att mina barn ska behöva möta detta under sin uppväxt och i sina liv.

Ett hem eller bara bo

Sedan tvillingarna kom så har vi funderat en del på vår boendesituation. Hur vi vill att våra barn ska växa upp och vad vi har möjlighet att erbjuda. Vilka uppoffringar kan vi göra och vilka är fördelarna med de olika alternativen. Vi har testat tankar både högt och lågt. Försökt utforska varenda möjlighet för att så småningom kunnat landa i att åtminstone veta vad vi inte vill. Vi har allt från nosat på läkarvillor byggda 1920 i Småland till större lägenheter i våra nuvarande hoods. Fördelarna med att bo på landet (förutom de uppenbara med att vi skulle ha råd med ett drömhus på en fantastisk tomt) handlar främst om att försöka frigöra tid. Om vi bodde billigare skulle vi kunna jobba mindre och därmed spendera mer tid med våra barn. Fördelarna med att bo kvar i stan är ju att vi inte skulle behöva göra några större förändringar i vår livssituation i övrigt. Vi kan behålla våra jobb och förskolan som vi tycker mycket om bara för att nämna några saker. Efter månader av funderingar beslutade vi oss för att lägga krutet på att få till en kompromiss. Ett mindre radhus på pendlingsavstånd från våra nuvarande jobb. Under senvåren kastade vi oss in i ett gäng budgivningar och insåg att vi är rätt chanslösa i de områden där vi kan tänka oss att bo. Plötsligt dök det upp ett nybyggnadsprojekt med fast pris i ett område som skulle passa oss väldigt bra. Tillräckligt nära för att behålla vår nuvarande förskola. Vi skrev upp oss tillsammans med 2000 andra personer och idag släpptes de 39 parhusen. Jag mailade prick kl 10.00 då köpanmälan öppnades och nu kan vi inte göra annat än att hålla tummarna. Det vore helt perfekt för oss då det är fyra sovrum och en precis lagom stor tomtplätt för att en ska kunna odla lite, äta ute fina sommarkvällar och låta barnen kuta omkring. Senast nästa vecka får vi besked om hur vi ligger till i processen. Jag väljer att tänka att vi har precis lika stor chans som vem som helst av alla de som har gjort en köpanmälan. Dock har vi bestämt att blir det inte detta så ska vi försöka fixa i vår nuvarande lägenhet så att det blir ett hem på lång sikt.

Mäns mundiarre

Jag har lite naivt gått runt i min trebarnsbubbla och tänkt att jag skulle vara hyfsat fredad från sexism och folks (läs mäns) mundiarre nu när jag har blivit äldre och allt oftare väljer att vara osminkad och ofixad. Varje gång det visar sig att så tyvärr inte är fallet blir jag lika förvånad (konstigt nog).

En dag när Rut och jag lekte kull på vägen hem från förskolan så fångade hon mig och höll tag i min kjol. Då var det en gubbe som passerade oss som sa “Är du så liten så du behöver hänga i mammas kjol? Du borde dra upp hennes kjol istället, höhöhö”. Wtf liksom. Vem säger så till ett barn?

Igår när jag var på en galleria och precis skulle ta en fika med alla tre barn var det ett gäng byggjobbare i 30-40 års åldern  som passerade oss. En av dem noterade att jag hade lökringar under armarna och såg det som sin plikt att informera både mig och sina kollegor om att det var det vidrigaste han hade sett och att det var så sjukt sunkigt att en kvinna hade det. Han pratade om det hela vägen upp för rulltrappan. En av de andra männen tittade på mig och såg lite ursäktande ut men sa inget. Min första känsla var att hamna i försvar och jag ville säga något i stil med “testa att leva mitt liv en enda dag och bär omkring på tre barn och försök undvika allsköns utbrott och smärre katastrofer så får vi se hur svettig du blir” men sedan insåg jag som tur var att det inte finns någon som helst anledning för mig att ursäkta huruvida jag är svettig eller ej för någon.

Ett år in i trebarnslivet

Jag är väldigt förtjust i tanken på bloggar som ett tidsdokument och jag vill gärna att den här platsen ska återspegla vad jag befinner mig i och hur vi har det. Jag har alltid gillat att kunna gå tillbaks till något gammalt blogginlägg från 2008 och se vad jag tänkte och kände då. Sedan jag fick barn är detta lite knepigt av flera skäl men framförallt så har jag haft svårt att formulera några tankar alls i skriftlig form. Det här året har i mångt och mycket handlat om ren och skär överlevnad. Det har vart det tuffaste och svåraste jag någonsin gjort samtidigt som det såklart finns fina underbara stunder varje dag. Jag har alltid uppfattat mig själv som en person med mycket energi, lite rastlöst lagd och därmed har det alltid vart saker på gång. Om inte stora projekt som resor, bröllop eller en totalrenovering så har jag haft en massa pyssel på gång, läst någon kurs på sidan av jobbet eller hittat på skoj utflykter i vardagen. Det här året har tagit på mina krafter på ett sätt så jag inte känner igen mig själv. Jag har ingen energi kvar. Jag gör det jag måste med nöd och näppe och drabbas ständigt av dåligt samvete för allt jag inte orkar, vill eller ens kan längre. Även sådant som egentligen skulle vara roligt tar för mycket energi. Självklart så kan jag klappa mig på axeln ibland och tänka att det är en extrem situation som vi befinner oss i. Vi fick tre små barn inom loppet av 1,5 år, varav två har vart väldigt sjuka i perioder samtidigt som jag har vart tvungen att jobba eftersom en inte får dubbelt så många föräldradagar för tvillingar. Detta är såklart helt fruktansvärt eftersom alla barn borde ha rätt till en närvarande förälder åtminstone under sitt första år i livet. David har vart föräldraledig på heltid (men tagit ut pengar för ca 3 dagar/vecka) och jag har jobbat 57% plus att jag har gått en utbildning i Norge under våren. För att få ekonomin att gå ihop så var det helt nödvändigt men otroligt krävande i de perioder då tvillingarna var väldigt sjuka. Jag hoppas så att jag snart börjar känna igen mig själv och att jag får möjlighet att kunna njuta av de här sista föräldralediga månaderna. Tyvärr är det för tillfället svårt att se mer än det jobbiga i allt roddande. Nu när David har börjat arbeta heltid så är jag själv från ca 6-18. Rut går på förskola mellan 7-15 vilket innebär att jag oftast lämnar och hämtar henne med tvillingarna i släptåg. Sista timmen mellan 17-18 så brukar mitt tålamod vara helt i botten, speciellt de dagar som jag inte lyckats vila något alls. Tvillingarna sover sällan samtidigt och jag är nästan alltid uppe på benen från fem på morgonen. När en inte ens hinner tömma en diskmaskin vissa dagar så är det svårt att välja att göra sådant som jag brukar få energi av. Min plan framåt är att fortsätta sträva efter att synka deras sovtider och därefter skapa en dagsstruktur som både innefattar vila och några roliga saker även för mig.

Klageri och klagera

Trist kanske att jag hoppar in här med ett klagoinlägg efter att det har vart så tyst de senaste månaderna men jag känner inte riktigt för att bara lägga upp en gullig bild på barnen eller på något kul som jag faktiskt lyckats masa mig iväg på. 

Saken är den att någon, några eller alla i den här familjen är sjuka i stort sätt jämt. Är det inte tvillingarnas förkylningsastma som de utvecklade efter rs-infektionen så är det vi vuxna som har ont i ryggen eller Rut som hostar sig fördärvad. Även om vi är lyckligt lottade på många plan så har vi en kämpig period just nu (och har haft ett tag). Detta är säkert inget unikt för en familj med barn i förskoleåldern men nog så enerverande. Jag dras med så många krämpor och besvär att det börjar kännas som att jag ropar på vargen varje gång jag berättar om något nytt besvär för David. 

Just nu är alla i familjen sjuka. Tage och Maj har en envis ögoninfektion, är snuviga, hostar och har en besvärad andning till och från. Rut är snuvig och hostig men feberfri och pigg i övrigt. David har ont i ryggen och är förkyld, dock på en uthärdlig nivå än så länge. Själv har jag öroninflammation, jäkligt ont i halsen och hög feber sedan 5 dagar tillbaks. Det är inte halsfluss visade det sig men CRP (eller vad det heter) visade på över 150 vilket inte säger mig mycket mer än att jag har en kraftig infektion. Jag fick ta ett helt gäng prover när jag var hos läkaren igår och har väntat på att få svar på dessa hela dagen idag. Förgäves visade det sig. Förhoppningsvis får jag mer information under morgondagen. 

Andra besvär som jag har haft sedan tvillingarna föddes är att jag fick inflammation i livmodern, att jag har kämpat med att försöka hitta rätt Levaxindos, jag misstänker att jag har fått en liten spricka i foten som nog inte riktigt har läkt som den ska (men jag har inte orkat ta tag i att söka vård för den ännu), jag har dessutom ont i höfterna, ryggen och i min högra hand. Kanske är det en kombination av alltihop som drar upp min CRP. Mest av allt känner jag mig så evinnerligt trött på att alltid ha ont, aldrig vara på topp eller ha tillräckligt med energi. Dessutom är det trist att jag inte får till att jobba så mycket. Den här sjukdomsvändan missar jag dessvärre ett utbildningstillfälle i Oslo. Så istället för att hänga med fina kollegor i Oslo ett dygn, äta middag i lugn och ro, sova (förhoppningsvis sammanhängande) i egen säng, äta hotellfrukost och sedan lära mig nya spännande saker så ligger jag här hemma och är ursjuk. Och med ursjuk menar jag att utan smärtstillande så är det nästintill outhärdligt smärtsamt. Jag spottar hellre än att svälja, har inget sug för mat, antingen så rinner svetten eller så hackar jag tänder och frossar, har ont i huvudet och hörseln är så nedsatt och örat ringer så mycket att jag har svårt att höra vad Rut säger. Jag känner mig riktigt eländig. Jag är såklart tacksam för att läget inte är ännu värre men jag undrar vad det är jag har dragit på mig (körtelfeber trots min ålder? En helt galen influensa?). Att vår sömn och kosthållning är usel bidrar såklart inte till ett starkt immunförsvar (vi sover sällan mer än 5 timmar/dygn och äter snabbnudlar som om det inte fanns en morgondag). 

Rut är väldigt fin med sina syskon men har bitit dem och kräver därmed ständig vuxentillsyn. Om en är själv med henne och tvillsen går det inte att laga mat (värma något i micron är nästan att riskera situationen). Det går inte att lämna henne själv nästan alls. Häromdagen kom jag på henne med att sörpla på ett papper som hon hade doppat i toan. En stund senare skadade hon foten efter att ha hoppat ner från något i hennes rum. Hon utforskar, pillar, testar gränser, trotsar och tycks ha ett behov av att säga nej till allt. Ibland har vi en ängels tålamod, lyckas avstyra potentiella faror och konflikter som om vi aldrig hade gjort annat och det blir en bra dag men oftast finns inte de marginalerna i oss. Vi orkar helt enkelt inte göra det som vi tror är bäst. Vi försöker ge henne så mycket egentid som vi bara kan skrapa ihop (den som hämtar på förskolan går med henne på en promenad i skogsgläntan i hennes tempo på hennes villkor i en timme innan vi beger oss hemåt, en av oss hänger med henne på hennes rum med stängd dörr och avbryter inte umgänget även om tvillingarna skriker, den andra föräldern får hantera det på egen hand). Trots goda intentioner så blir det allt för mycket TV-tittande och tid när vi har minst ett annat barn som behöver vår omsorg och tröst. Jag går runt med en ständig känsla av att vara otillräcklig för någon precis hela tiden. Jag är nästan alltid stressad och har full beredskap på att hantera olika situationer som uppstår. Barnskrik är otroligt stressande och när en försöker hjälpa en så kanske det är en till liten som också behöver en. Plus Rut då som vill visa något, säga något eller bara ha omsorg (hon är trots allt bara nyss fyllda två ynka år). Tiden för återhämtning är så knapp och hur mycket vi än anstränger oss så känns det inte tillräckligt. Speciellt inte om vi tar med vår egen vuxenrelation i ekvationen och våra egna behov som individer. Jag tänker dock att precis allting kommer bli så mycket enklare nu när våren närmar sig knopp för knopp. Färre kläder ska på, enklare för alla att vistas ute mer, sol och d-vitamin, färre sjukdomar. Till hösten ska Rut börja på en ny förskola och även om personalen på den nuvarande säkert gör det bästa de kan med sina knappa resurser tror jag att den nya förskolan kommer passa våra behov och önskemål betydligt bättre.